Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad män och kvinnor gör

Medan jag väntade på att mitt tevatten skulle koka färdigt bläddrade jag i det finska husmagasinet Suomela. Där finns följande reklam:

Personligen tycker jag att den är skittöntig. Det är reklam för ett tak med texten ”På toppen krävs det bästa”. Det bästa är en man som ser ut som om han helst vill klättra ner från taket och ta en sån där 45-minuters skitpaus tillsammans med en hög serietidningar. Varför i hela friden gör man en sån reklam?

Så jag tänkte mig att det säkert är för att reklamen är målgruppsinriktad. Det är avsevärt fler män än kvinnor som bekymrar sig om takets välbefinnande och inte minst som faktiskt klättrar upp och gör något åt det. På så vis är det helt berättigat att ställa Mr. Man i fokus. Reklam till män om traditionella mansgrejer med en manlig man som visar hur tuff man blir om man klarar det. Inte särskilt nytänkande, men visst.

Några sidor senare kom den här:

Handen på hjärtat nu. Hur många tjejer blåser runt byxlösa på en moppe?

Kuriosa: Så där ser inte håret ut efter att man har haft hjälm på sig.

Vardagslivet

Vår existensiellt utmanade katt

Vi har en gammal katt som heter Katt.

 

Hade det inte varit för att katten i filmen pratar franska hade jag varit helt säker på att det var vår egen Katt. Han har ungefär samma inställning till världen. Numer pratar vi bara med honom med fransk accent.


Ibland är fåtöljen för mjuk. Och solen för varm. Merde!

Vardagslivet

Härliga förväxlingar

Tilda har för sina egna surt förvärvade slantar köpt sig en Bratz-docka på loppisen. Den har enormt huvud, trådsmal kropp, stora ögon och läppar, skyhöga stilettklackar och mycket begränsade funktioner om man vill göra något annat klä av och på kläder eller borsta håret. På alla sätt och vis är det just en sån där docka som till och med får en ganska tolerant och rosa-fluff-älskande mamma att kräkas i munnen och önska böldpest åt MGA Entertainment.

Därför tycker jag att det är härligt att Tilda reagerar på Bratz bisarra utstyrsel och sminkning genom att förväxla dem med Mattels idiotiska Monster High. Låt vara att dockorna är förvillande lika – jag ser det ändå som hälsosamt att hon betraktar liknande ”förebilder” som monster.

Vardagslivet

Frankencake – eller tårtan som gud glömde

Jag lagade ljuvligt len apelsinkräm och fluffig chokladganache. Det skulle bli fyllning till en tårta för en inflyttningsfest.

Så började jag med själva botten. Tanken var en lätt chokladbotten. Att jag glömde sätta choklad i smeten var förstås en ganska avgörande miss, men det var inte hela världen. Botten blev ändå väldigt fluffig och fin, tårtan byggdes ihop och ställdes väl inplastad i kylen för att dra sig.

Nästa dag började täckandet. Min idé var en väldigt enkel, lätt kupad form i ljusrosa sockermassa med en tunn mörkblå arabesk kant runt om.

Egentligen var inte så att det inte riktigt blev som jag tänkt. Det var mer så att allt därifrån gick käpprätt åt helvete.

Det första problemet var att den ljusrosa sockermassan var ungefär lika samarbetsvillig som min treåring när jag tycker att hon ska ha gummistövlar och hon vill ha de glittriga finskorna. Hur jag än kavlade, knådade, dunkade (både sockermassan i stenbänken och huvudet i väggen) var och förblev massan stum. En direkt följd av detta var att det efter en timmes svettigt kavlande gick att släta ut den massan som egentligen borde ha räckt till en betydligt större tårta så att den med lite fantasi täckte toppen och halva sidan.

Fine, tänkte jag med värkande händer. Jag gör en bredare kant för att täcka vad som nu hånfullt gapar. Krackeleringen mitt på får väl för i helvete symbolisera marmor då.

Att kavla kanten gick bättre, men kunde i ärlighetens namn heller knappast ha gått sämre. Arabeskmönstret som skulle ge tårtan lite struktur (förutom det nyfunna marmorlocket då) blev så ojämnt att det fick lutande tornet i Pisa att se helt rakt ut. Det som skulle vara en tunn dekorationskant blev en synnerligen dominerande helsidegrej, komplett med sprickor och hål.

Nästan två timmar senare tar jag två steg bakåt och begrundar vad som under ljudligt svärande hade börjat benämnas Frankencake.

Då kommer jag på den lysande idén att jag ska borsta tårthelvetet med lite guldpulver. Allt blir ju bättre med lite guldpulver.

Men det visade sig vara en mycket relativ sanning. När jag försökte mycket lätt borsta över lite guld (och det är verkligen inte första gången jag gör det här) sa det liksom flörf och en stor guldpulverklimp kastade sig över kanten från burken och ut mitt på tårtans satans lock. Så jag tog min bästa pensel och började borsta för att få det lite jämnare. Har ni sett CSI? Ni vet när de kommer med sina borstar och letar efter fingeravtryck? Exakt samma effekt hade mitt tårtborstande. Istället för att ge ett behagligt jämnt guldskimmer framträdde mina fingeravtryck i all sin guldiga glans. Det är inte vad jag skulle beteckna som en trevlig dekoration.

Med guldpulver och sockermassa överallt och ett allt annat än soligt hemmafrushumör beslutade jag mig för att tvätta tårtan. Som de flesta säkert vet är vatten och sockermassa en inte alltigenom bra kombination, men med en fuktad bakduk lyckades jag ändå få Frankencake att lite mindre likna en skändad detalj ur en kriminalserie. Att det spetskantade underlag tårtjäveln stod på förändras från ljuvligt vitt till något inspirerat av Picasso vid tvättandet bedömdes vara ett ofrånkomligt offer.

Jag älskar att baka och jag anser mig själv vara riktigt duktig på det. Men ibland. Ibland så skiter det sig. Bloggen presenterar:

Frankencake i all sin guldiga glans!

Kuriosa: Smaken blev tack och lov precis så bra som jag hade hoppats.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det finns universitet och så finns det Universitet

Glasgow universitet grundades 1451. Den nuvarande byggnaden är från 1870 då universitetet flyttade till den kulle det ännu ligger på.

Och det är något mycket speciellt med att vistas på ett campus med sådan enorm pondus, det kommer man inte ifrån. Visst slås man av tragiken i att utbildning inte alltid är för alla och det slags utestängningens geografi en liknande byggnad står för, det kommer man inte ifrån.

Men herre gud ändå vad det är häftigt! Med en sådan universitetsbyggnad får man en helt annan känsla för det enormt viktiga kunskapsskapandet som 500 år av tänkande, diskuterande och utforskande står för.


Vad som möter besökaren innanför Main Gate. Jag skulle inte tacka nej till ett rum där.


Och så skulle jag hälsa de nya studenterna välkomna genom att nådigt vinka till dem från den här balkongen.


Många stödpelare blir det.


Den västra innergården. Eller den östra. Hur som helst. En innergård!! Komplett med solsken och träbänkar och en gräsmatta man inte får gå på!


Träbänkar. Och pelare. Igen.


Detalj från innergården.


Vägen från ena innergården till den andra går under ett hyggligt imponerande stenvalv.


Dörren till C-tornet. TORNET!!!


Interiör från huvudbyggnaden.


En byggnad med ett rosa träd på andra sidan gatan.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Brandlarm och det viktiga i livet

Strax före klockan fyra på morgonen väcktes vi av hotellets brandlarm. Det är på alla vis ett mycket tråkigt sätt att vakna, dels för att det inte direkt medför ett milt uppvaknade till ljuva toner av någon trevlig melodi utan till ett pipande som kan ge även den mest härdade omedelbar tinnitus, dels för att man efter den första förvirringen vaknar till insikten att den mjuka varma sängen måste överges till förmån för en utevistelse med ospecificerad tidsram.

Så vi gick ut via en larmad bakdörr, trötta och irriterade, iförda endast sovkläder och sökte oss till hotellets framsida där fler människor i ett liknande stadium av sömn samlades.

Det är fascinerande vilka saker man tänker på när man står där ute. Vad jag tycker att jag borde ha tänkt på är ”hoppas att alla hinner ut och att ingen skadas” men det jag egentligen tänkte var ”men va fan jag lämnade mina nya röda skor där inne this has better be ett falskt alarm”.

Vi såg brandbilarna komma med en fart som brandbilar borde hålla vid utryckning, varpå de svängde runt hörnet och körde åt rakt motsatt håll. Det är knappast att överdriva att påstå att detta inte direkt ingav en känsla av förtroende, men efter att den ena brandbilen kört runt kvarteret och kommit tillbaka och den andra brandbilen på inrådan av trötta, irriterade människor backat längsmed hela gatan var de åtminstone på plats. En stund senare åkte de iväg igen, och vi tolkade det kollektivt som en signal om att det var relativt ofarligt om vi gick tillbaka till sängs.

Så mycket mer sömn blev det kanske inte, men skorna är åtminstone säkra.

Och ingen människa skadades heller.

Vardagslivet

Glasgow calling!

Jag överlevde flygresan till Glasgow, även om det kändes som om det inte var alldeles självklart när planet studsade in på landningsbanan som en pingpongboll i Kina.

Nu ska jag sova en stund, innan det är dags att undersöka Glasgow lite närmare. Läs gärna vad Aktivarum skriver om genusteorier och kommentera gärna här eller där!

Vardagslivet

Vår påsk och påskvår

På påskdagen var vi traditionsenligt hos barnens Farfar och firade påsk. Jag bakade en tårta på vit chokladmousse som inte bara blev misslyckad utan egentligen skulle kunna kvalificera som tortyrredskap. Vad som skulle vara en krämig mousse skar sig och förvandlades från ljuvlig tårtfyllning till stopp i vasken. Så jag bakade en tårta med mörk chokladmousse. Den blev egentligen inte heller så god. Som min högt vördade älskade make uttryckte det ”in the concept of adding a small amount of salt to chocolate to bring out the taste, emphasis is on the word ”small””. Men den gick att äta.

Barnen fick gå på skattjakt och åt sig halvt fördärvade på chokladägg. Precis som det ska vara.

Uttröttade barn vilar sig i väntan på att sockerfyllan ska kicka in.

Och solen sken på Farfars enorma balkong så att det blev riktigt sommarväder. Först var det en viss förvirring då solen lyste i ögonen.

Men på imponerande kort tid såg barnen sin chans att skylla på värmen för att få ta av sig kläderna.