Just nu finns det många föräldrar som kämpar med sina småttingar på dagis. Kanske har den första flunsan slagit till, och allt det där man byggt upp och som äntligen började fungera i form av morgonrutiner och dagisdagar slås till spillror?

Vi hade egentligen tänkt att Vilho skulle börja dagis i januari det året han fyllde två år. Han pratade bra och var social, så det kändes rätt. Men plötsligt fick jag erbjudande om att börja jobba i december och eftersom vi redan hade en dagisplats garanterad valde vi att ta den då. I november började vi dagisträna och allt flöt på som det skulle. Vilho hade ingenting emot att vara på dagis, trots att det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder varje gång jag lämnade honom.

Förmodligen var det en kombination av grejer som gjorde att världen rasade. För det första hade dagis vissa regler som inte passade oss. Till exempel fick man bara ha en napp och ett gosedjur med till sängen, men Vilho hade alltid haft en napp i munnen och en som gosedjur. På två år hade vi inte hittat något som fick honom att somna så bra som när han fick ligga och stryka sig själv på näsan med en napp. På dagis sa man nej.

För det andra var det ett enormt misstag att börja i december. En lyckad dagisstart är helt beroende av rutiner så att även ett litet barn kan räkna ut vad som kommer att hända och kan få känna sig trygg. December är full med avvikelser i form av luciafester, träningar, självständighetsbaler och liknande. Jag minns väldigt tydligt en morgon när jag lämnade honom och han glatt strosade iväg mot lekrummet, men stoppades för att gå på en luciaträning som en tvååring knappast kan få något ut av. En kort sekund tittade han upp på mig och jag såg förvirringen i hans ögon. Vad var det här? Varför fick han inte gå och leka?

För det tredje var jag rätt hispig. Jag var stressad och nervös över nya jobbet, nya livssituationen, att lämna Vilho. Allt. Och jag vet ju att Vilho har kunnat plocka upp mina känslor, att han har kunnat spegla mina känslor långt innan vi kunde börja prata om det.

Så Vilho började kräkas. Först var vi ju säkra på att det var den vanliga spysjukan alla får på hösten. Det gick över och Vilho gick tillbaka till dagis. På kvällen kräktes han igen. Nästa dag var han hemma med mig och friskförklarades. På kvällen satt jag med honom och pratade. Jag hann knappt mer än berätta att det var dags för dagis igen dagen efter förrän han kräktes på nytt. Efter en vecka av liknande incidenter tog vi honom till en barnläkare som konstaterade att det i alla fall inte fanns någon medicinsk förklaring till varför Vilho kräktes. Nej. Vilho var stressad. Min älskade, fine lille son var så stressad att han spydde. Två år gammal.

Så jag åkte till dagis och lade alla korten på bordet. Jag berättade om min egen stress, om Vilhos stress, om hans behov som kommit i kläm av dagis regler och jag berättade om att jag hade förtroende för dagiset och personalen men att vi tillsammans måste hjälpas åt att hitta en lösning. Ett barn får inte må så dåligt. Och i ärlighetens namn får inte en förälder må så dåligt heller. Personalen grät, jag grät, Vilho var ganska nöjd med att få leka med dockvagnen. Och så satte vi nya regler, anpassade efter vår familj och vår Vilho. Jag stannade länge vid hämtningen varje dag, observerade hur han lekte, vad han tyckte om, frågade personalen minst tvåhundra gånger om allt de gjort under dagen så att tiden på dagis och tiden hemma började flyta ihop. Dagis började bli den förlängning av hemmets trygghet som det borde vara.

Jag tänker ofta på det där, på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det som sedan gjorde den stora skillnaden var när det fanns en förståelse mellan oss och dagiset, när vi på riktigt kände att vi jobbade mot samma mål; att Vilho skulle må bra och känna sig trygg hela dagen. När dagis inte längre såg Vilho som ett av alla barn utan såg honom för den just han är. Det är inte en inställning som borde kräva att ett litet barn spyr av stress, utan en inställning alla som jobbar med barn ska ha i varje möte, varje dag. För mig gällde det att komma över den gnagande rösten som försökte berätta att jag är en dålig mamma som lämnar mitt barn på dagis och som det finländska samhället glatt understöder. Den där rösten som fick vatten på sin kvarn när Vilho kräktes. Men den rösten har helt tystnat sedan jag har accepterat att dagis är en del av vår utökade familj, en förlängning av den trygghet vi erbjuder barnen här hemma och inte en obehaglig parentes i barnens vardag.

Man kan nå dit. Men man måste arbeta tillsammans med dagis, inte mot. Men den där känslan av att man överger barnet varje gång man lämnar det, oavsett var, kommer man nog aldrig över och ska heller inte komma över. Det är samma känsla som gör att man kan säga ”oj hoppsan” i stället för ”satans jävlar och rakt ner i min väska” när barnet välter mjölkglaset. Den känslan ska man vårda. Och man ska lita på sitt barns förmåga att knyta kontakter och forma relationer för det är vad barn är gjorda för att göra. Barn förstår och känner så mycket mer än vad vi tror.

Fyra år senare, på väg till förskolan är det idel lycka och fjärilar i magen för Vilho, och Tilda tycker att det är töntigt att vi måste lämna Vilho först, innan hon får gå till sitt dagis för hon lääääängtar. Själv vill jag bara gråta. Lämnandet av barnen, alltså.
Gets me every time.