Godsaker · Vardagslivet

Godaste äppelkakan so far

Jag älskar äppelkakor. Alltså på riktigt helt jättemycket. Så där mycket som hon som älskar katter så mycket att hon börjar gråta för att hon inte kan krama alla katter. Fast att jag gråter för att jag inte kan äta alla äppelkakor.

Det här receptet (en mycket lätt modifierad variant av ett recept från senaste numret av Hembakat – en obeskrivligt vacker tidning förresten) är ett av de bästa någonsin. Enkelt och just så där gott att jag lite gråter för att jag inte orkar äta upp hela kakan själv.

Fluffig äppelkaka
(räcker teoretiskt sett till 10 bitar)

Skala, kärna ur och skiva
4 medelstora äpplen (gärna syrliga)

Lägg äpplena i en påse tillsammans med
1 msk kanel och
1 msk råsocker

Blanda äppelbitarna med sockerblandningen ordentligt.

I en bunke, blanda
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

I en annan bunke, rör ihop (alltså man behöver inte vispa en massa)
1 ägg
2 dl råsocker
1,5 dl gräddmjölk eller annan mjölk med hög fetthalt
1 msk smält smör

Rör sedan ner mjölblandningen i äggblandningen och rör eller vispa tills klumparna försvunnit. Häll smeten i en form klädd med bakplåtspapper och peta ner äppelbitarna. Är man lagd åt det hållet kan man ju göra intrikata mönster. Eller så inte. Strö gärna lite pärlsocker över kakan.

Storleken på formen avgör sedan hur hög kakan blir. Min form var ca 15×25 cm och det tyckte jag var precis lagom. Kakan gräddas sedan i mitten av ugnen på 175 grader i ca 25 min. Prova med en sticka att den inte är kladdig. Och sluta äta när du mår illa. Det är trevligare för alla så.

20120903-162902.jpg

Vardagslivet

Och en sån som satt sig i yoghurt

Ni vet hur det är. Man drar på sig ett par byxor och så ser man en fläck stor som en kuststad på rumpan men så tänker man att ”äh vafn dä ä ba typ nå yoghurt” och så låter man livet gå vidare. Det väljer jag att inte tolka som en småbarnsförälders uppgivenhet inför naturkrafterna utan som att jag är en sån sorts person som inte hänger upp mig på petitesser, som är tolerant och fördomsfri. En sån som funnit inre frid.

20120901-130947.jpg

Vardagslivet

Skillnaden på mig och min make

Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.

Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!

Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.

Historikerns historier · Vardagslivet

Mitt arbetsrum dagen efter kl 20

20120830-200839.jpg

20120830-200850.jpg

Just nu ser det ut så här i mitt arbetsrum. Jag gräver igenom högar med gamla papper och kastar räkningar märkta med ”betalad” från 2005. Hade det inte varit för att jag nu bytt rum och tvingats gå igenom och kasta hade jag sannolikt vid tidpunkten jag borde doktorera ha haft tillräckligt med grejer för att berättiga en arkeologiskt utgrävning av arbetsrummet. Inte som att jag samlar på mig saker. Inte alls. Jag är bara i desperat behov av en butler. Eller napalm.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Mitt arbetsrum kl 10

20120829-103247.jpg

20120829-103219.jpg

Taket gjordes förra veckan, nu är det golvets tur. Fortsättning följer…

Och som den genusmedvetna kvinna jag är har jag också dokumenterat arbetsfördelningen. Av fyra personer är det tre män. De bär möbler, sågar, knackar golv och spikar lister. Kvinnan (alltså jag) dricker sjukt stora lattes från Starbucks och bloggar. Hade jag inte i all min kvinnlighet varit så svag hade jag säkert kunna hjälpa till. Igår när det inte fanns några män på plats bar jag ju ner soffan från övervåningen och tömde bord och lådor. Idag förväntas jag hålla mig ur vägen.

Men ok då.

20120829-103254.jpg

Vardagslivet

Det ultimata kärleksbeviset

Min högt vördade och mycket älskade make fyllde år förra veckan. Till födelsedagsmiddagen lagade jag Meat Sundaes. Maken var rörd till tårar.

20120827-162136.jpg

Barbeque pulled pork, i egenlagad sås, med gräddigt potatismos, garnerat med majs och färska sockerärter.

Vardagslivet

Skylanders; ett spel för barn

Vilho har i många månader redan önskat sig Skylanders. Vi lovade honom att han skulle få det på pappas födelsedag, igår alltså, och som han har väntat! Skylanders handlar om den lilla draken Spyro (huvudsakligen) och alla Spyros kompisar. De har i alla tider skyddat Skylands med sina magiska krafter och men sedan Lord Kaos ankomst har allt förändrats. Skylanders har blivit frysta, förtrollade till små leksaker och transporterade till vår värld. Med hjälp av en Portal of Power kan man skicka dem tillbaka till Skylands för att försöka rädda det ur klorna på den onde Lord Kaos.

Skylanders är ett spel som finns till praktiskt taget alla plattformar. Jag har den som app i min iPhone och måste erkänna att jag fastnar där oftare än jag borde, och sedan igår har vi det också till xBox 360. Appen är dock en liten rip off, inte en del av det egentliga spelet, men det är kul. De högre banorna (om vi talar över bana 40) är sjukt svåra, men de första är så pass lätta att även barn kan ha stor glädje av det. Om barnen får spela på mammans telefon när mamma vill spela vill säga.

Det som är både underbart och ett av de värsta exemplen på kommersialistiskt geni samtidigt är figurerna. Enligt storyn har de alltså blivit leksaker i vår värld. Därför borde vi också köpa dessa leksaker (till det facila priset av 12.95 per stycke) för att kunna sätta dem på spelets Portal of Power och rädda världen. Jag vet inte exakt hur många figurer och andra tillbehör det finns, men det är inte två-tre utan mer i ordningen tjugo-trettio; och fler lär det komma. Till speltillverkarnas försvar ska sägas att även de figurer vi har till vårt xBox 360 går att sätta på grannens Play Station. Dessutom kan man med den kod som följer med låsa upp samma figurer i appen till iPhone. Har man en figur kan man alltså använda den i vilken som helst av spelets varianter. Har man bara en figur är man olyckligtvis också en tönt, har jag fått lära mig.

Jag gillar Skylanders. Jag gillar storyn, jag gillar hur barnens ögon lyser av lycka när de sätter en figur på Power of Portal och ser den komma in i TV:n och jag gillar att spelet kan spelas på så många olika svårighetsgrader att även Tilda kan spela. Observera dock att det är rekommenderad från 10 år och uppåt på grund av ”Cartoon Violence”. Jag brukar vara rätt hård på sånt, men har inte haft några problem med Skylanders än så länge. Jag gillar också att storyn som berättas i spelet är på finska (eller svenska) och inte bara tillgänglig på engelska. Faktum är att det inte är mycket med spelet som jag inte gillar. Men det beror högst sannolikt på att jag inte kan räkna tillräckligt bra för att förstå hur mycket det kostar.

Den här fick barnens pappa i födelsedagspresent.