– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Julens leksakskataloger rasar in. Barnen fröjdas och sitter dagarna i ände och ringar in vad de vill ha, med oroväckande lite förståelse för den avgörande skillnaden mellan att ”önska sig” och ”beställa”.
Vilho: Asså ba så du vet mamma. Den här julen kommer bli helt MEGADYR för dig.
Min högt vördade älskade make är på jobbresa till Frankrike där det är typ 10 plusgrader och solsken. Hans jobb går ut på att åka runt till olika trevliga slott och prova viner och kulinariska specialiteter.
Här hemma är det 5 centimeter halvfruset snöslask och ingen har städat kattlådan.
Patriarkaliskt förtryck i sin mest utstuderat ondskefulla form!
Riktiga bloggare fotograferar sig själva och lägger upp dagens outfit till allmänt beskådande. Jag skulle här vilja introducera idén om att det finns en viss sorts bloggare som liksom förlitar sig på sitt intellekt, sina skarpa analyser och sina briljanta poänger snarare än sådant banalt som dagens outfit. Då skulle jag kunna få tillhöra den senare sortens bloggare, och känna mig lite mindre som en wannabe-riktig-bloggare-med-snygga-dagens-outfit-bilder och fritt förneka att jag är dokumenterat inkapabel att fotografera mig själv.
Pseudo-intellektuella bloggen presenterar Dagens Spegelram.
Och ni ba ”oohhh, vad classy”.
Fast att jag ibland skulle kunna sätta vänstra lilltån på att mina ungar inte lyssnar på ett ord jag säger tycks de snappa upp en hel del som de sedan, när jag minst anar det, använder på mig. Shit mina barn skickar tillbaka inkluderar men är inte begränsat till:
– Jag kommer när jag kommer!
– Behöver du verkligen köpa den där?
– Fuck.
– Ska jag behöva göra allt?
– Jag kan inte vänta hela dan!
– Föök.
– Du stökade ner. Du städar upp.
– What the.
Uppmärksamma små liv, de där barnen.
Jo alltså. *harkel* Den här bloggen är nominerad till Bloggpriset 2012 i kategorin Årets nykomling. Alla ni som tycker att den här bloggen gör era liv lite bättre, eller ni som annars bara är här av någon sorts tvångsmässigt psykotiskt begär, får gärna gå in och rösta här. Om ni vill vara lite extra krejsy kan ni ju alltid plita dit bloggens namn i rutan för Årets blogg också. När ni ändå är där liksom.
Sedan tänkte jag att vi skulle dra igång en Facebookkampanj för att öka medvetenheten för Rosa Bloggprisnominerade Bloggar, där alla tjejer ska skriva ”fuck off <3" i sin status och sedan skicka krypterade meddelanden till alla andra tjejer om den mystiska statusradens magiska betydelse, och den tjej som berättar för killarna vad det betyder kommer att få gå ensam på toaletten på alla fester hela resten av året. Snart blir alla så upptagna av att rösta i Bloggpriset att inte en käft kommer ihåg hur det går för den där Obama. Muahahaha!
Så. Ni vet.
Jag skriver ett tacktal. Ni röstar. Ok?
Har ni sett det där klippet från Jimmy Kimmel Live när föräldrar filmar när de berättar för sina barn att de har ätit upp allt deras Halloweengodis? En del ungar blir så vansinnigt arga och besvikna att de gråter och kastar saker omkring sig och så sitter självgoda vuxna och ba’ ”nämen se nu hur didäringa ungarna uppför sig och annat var det minsann när jag var ung för nuförtiden är ungarna så vansinnigt bortskämda”. Och jag menar inte att många barn inte är bortskämda eller beter sig som om de förtjänade boot camp i Sibirien snarare än en hink full med godis.
Men om man ser det från barnens perspektiv så rör det inte bara godis. Från barnens perspektiv rör det en av de få saker de arbetat hårt för. De har klätt ut sig, samlat och skramlat, förtjust sett hinken bli fullare och fullare och till slut kommit hem med något som de själva faktiskt tjänat ihop. De har all rätt i världen att bli besvikna när någon vuxen sedan tar det ifrån dem utan att göra vad vuxna hela tiden tjatar om; fråga först och dela med sig.
Jag frågade Vilho vad han skulle göra om jag käkade upp hans godis. Han förklarade att om det var sånt där insamlat påskgodis hade han säkert blivit arg, men om det var vanligt köpegodis vore det inte så farligt. ”Jag försöker äta lite mindre sånt ser du mamma.” Sedan pratade vi om annat för jag ville inte berätta vad som händer om någon äter upp mitt godis eller exempelvis tårtan som jag sparat åt mig själv. Det blir liksom inte någon kreativ, pedagogisk och förlåtande stämning av det.
Hur kommer det sig att pojkar ska klä ut sig till vampyrer och spöken och flickor ska klä ut sig till rosa, fluffiga prinsessor? Vad gör ens helt vanliga, fluffiga prinsessor på Halloweenfester? Ok, visst skulle det kunna vara så att små flickor faktiskt har tagit till sig att färgen rosa är farlig, men jag är inte övertygad. För det handlar inte om färger utan om funktioner. Det handlar om att pojkar klär ut sig till figurer som får skrämmas, som får härja och som får vara vilda medan flickor för hundrasjuttiotolfte gången tyr sig till det som ser vackert ut, det som är föremål för blickarna istället för det som får styra handlingen.
Jag hade inte varit lika bekymrad om det hade funnits en jämn fördelning mellan prinsar och prinsessor, eller om prinsessorna exempelvis hade svärd och blodstänkta tiaror. Men det där med att flickor uppmuntras till passivitet, det har jag svårt för. Och det har gått ganska långt när prinsessor är mer passiva än figurer som redan är döda.
Den här lilla prinsessan har inget med passivitet att göra.
Kuriosa: Jag försökte vara lite normbrytare och istället för att säga ”vad du är fin” säga ”oj vad du ser farlig ut” till en liten fluffig prinsessa. Av blicken att döma var det inte riktigt rätt, även om hon avgjort såg farligare ut.
Egentligen tycker jag inte om Halloween. Jag vill ha det sagt, för det är en principsak. Halloween är amerikanskt kommersiellt skräp, utan förankring i våra traditioner. Men jag och Fru B har redan i flera år haft fest tillsammans med barnen på Halloween, och med tanke på hur grått och trist det är den här tiden på året är det aldrig fel att göra det lite festligare – alla anledningar är bra anledningar liksom. Så i fredags fylldes huset av häxor, kattor, spöken och prinsessor.
Som avslutning går vi alltid ut och tänder flera askar tomtebloss (sprakastickor, som det kallas här).
Det helt klart otäckaste jag såg på hela kvällen. En tvättäkta knivfinne. I mitt kök.
Dagen efter, på Alla helgons dag, åker vi alltid till kyrkogården och tänder ljus. Ofta blir det en hel del diskussioner om det här med döden då. I år pratade jag och Tilda om hur min mormor dog. Jag försökte förklara att hon var väldigt, väldigt gammal och att hennes hjärta därför inte orkade mer. Tilda insisterade på att min mormor nog inte åt ordentligt och att det var därför hon dog. Förra året fick Vilho för sig att min mormor var begravd under vårt förråd och inga förklaringar i världen hjälpte, så på många vis var Tildas syn på vikten av bra kost ett steg upp på verklighetskopplings-skalan. Vår närmaste kyrkogård är Helsinge St. Lars. Eller. Rent geografiskt är det väl kanske inte den närmaste kyrkogården, men det är den närmaste kyrkogården med en medeltida kyrka och det är förstås vad som räknas. I lördagens mjuka dimma och upplyst av tusentals tända ljus var kyrkan helt magisk. I över 600 år har folk kommit för att söka trygghet och tröst vid de här murarna, och nu står vår lilla osannolika familj här och tänder ljus för dem som är långt borta. Det var nästan lite mer än mitt sköra historikersinne klarade av att hantera. Lycklig blev jag också när mina små barn ville gå in och titta inne i kyrkan (det är sällan man ser kyrkor som är så vansinnigt snyggt renoverade på insidan, så det kan varmt rekommenderas). Tilda tittade runt omkring sig och konstaterade att just en sån här ville hon ha!
Att dela en skön och varm säng med en minst hundra år gammal katt med trasiga öron och ett långt hårt liv bakom sig.
En brödkorg som är fylld efter vad man skulle vilja ha att välja på snarare än vad man tror att man kommer att kunna äta.
En kopp rykande varmt kaffe med några droppar vaniljsås.
Pelargoner som högaktningsfullt skiter i konventionerna och blommar i november.
Att ha lika många smartphones med kul appar som man har barn.
Ett lyckat experiment med överbliven äggvita som skapade höstiga mandelsinkakor.
Mandelsinkakor
(blir ungefär 30 st)
Vispa
4 äggvitor
2 dl socker och
1 krm ättika till hårt skum. Vispa långsamt först och öka takten efter hand.
Vänd ner
1 dl socker
4 dl mald mandel (finns att köpa färdigt)
skal och saft från 1 tvättad apelsin
Spritsa eller klicka ut blandningen i femkronestora kakor på bakplåtspapper och grädda längst ner i ugnen på 140 grader i ca 12-15 minuter. Ät inte mer än sju åt gången. Det tycks vara någon sorts universal gräns för när man börjar må illa. Kakorna kan säkert också läggas två och två och fyllas med exempelvis smörkram eller smält choklad, men det blev ju bara trettio stycken så vi hann inte prova det.
Bra appar för barn
Det mesta från Filimundus. Kul och prisvärt.
Skylanders.
Alla sorters gratis ritprogram.
Worms (för lite större och ganska destruktivt lagda barn).
Trasiga katter i behov av varma sängar
Lahtis katthus
Percival har parkerat i fönstret uppe i mitt arbetsrum. Lite för att det är varmt från surrande maskiner och förmodligen lite för att han från fönstret emellanåt kan slänga ut en tass och deleta något jag just skrivit. Dessutom är fönsterplatsen för en katt vad en fylld godisbutik är för barnen. Just utanför fönstret har nämligen alla kvarterets småfåglar sina förmiddagsmöten. Där sitter de och tjattrar, badar i vattenpölarna och käkar sånna där röda bär som sedan i bajsform är ett rent helvete att skrapa loss från bilen.
Jag har aldrig sett en blåmes så förvånad som den som landade på sin vanliga plats på bjälken utanför fönstret, tittade in som alla andra förmiddagar och stirrade rakt in i ögonen på en oroväckande exalterad katt. Tsisös vilken fart den fick. Till Percivals stora förtjusning fortsatte dock fåglarna att pyssla utanför fönstret, alltmedan Percy satt inne och gapade – just in case någon av fåglarna skulle råka landa i hans mun.
Hit och dit och tillbaka igen 