Min högt vördade älskade make var i Frankrike förra veckan, så jag skötte hela alltet här hemma själv. Tvättade, lagade mat, körde ungar till dagis och förskola, jobbade, hämtade samma barn och ibland några till, lekte, lagade mat, städade, tvättade, slocknade och började om igen. Och grejen är den att det inte ens var särskilt svårt. Visst hade jag inte direkt något överskott av det där småbarnsföräldrar brukar kalla för egentid och minns som något man hade förut men inte förstod att uppskatta, och visst var jag lika klämkäck och engagerad som en zombie igår, men samtidigt gick det bra.

Och ska jag vara riktigt ärlig är huset renare och snyggare när maken är i Frankrike. Jag kan hålla fortet. Jag kan ordna allt själv. Jag behöver inte honom.

Kanske är det några som blir förfärade nu. Några som tycker att man inte får säga så där. Men det är helt sant. Jag är inte beroende av honom. Och vet ni vad? Det är den bästa känslan i världen att kunna sitta ner på kvällen och ha klarat allting själv, känna min egen styrka och veta att jag kan. För att sköta mina barn, mitt jobb, mitt hus behöver jag i grund och botten bara mig själv. Det är den här känslan jag skulle önska att så många som möjligt fick uppleva, den där att man alldeles helt på riktigt och statistiskt bevisat (barnen klarade sig, huset står kvar) är bra nog.

För i dagens samhälle finns det en obehagligt romantiserad syn på parförhållanden som vi alla får tryckta ner i halsen men som framförallt flickor får lära sig att de måste upprätthålla för att inte världen ska gå under. Tvåsamheten är det vackraste som finns. Ensamheten är farlig. När man hittar mannen i sitt liv blir man hel, man kan inte leva utan honom, han förstår att man är vacker och med honom vill man dela allt. Varför är detta något som så många ser som Målet, som det mest romantiska i världen, och inte som början på ett riktigt stort problem?

Att jag helt glatt skriver att jag kan leva utan min man och att jag inte går sönder om han inte finns vid min sida betyder inte att kärleken är död. Tvärtom. För när jag sitter nöjd på kvällen och njuter av tystnaden när barnen somnat så saknar jag honom när han inte är där. Inte för att jag inte klarar mig utan, inte för att jag inte är hel som jag är, utan för att han tillför något i mitt liv som jag vill ha – något som gör mitt liv lite bättre. Han är inte någon jag är beroende av utan någon jag vill ha. Och jag menar absolut inte att jag inte skulle gråta mig röd och puffig om han lämnade mig för det skulle jag. Inte heller menar jag att man inte ska vara där för varandra, att stötta och hjälpa och ibland bli lite obekväm för det ska man. Men samtidigt måste man kunna klara sig själv för det är en oerhört tung börda att lägga på någon, den där tvåsamheten där man inte kan leva utan den andre. Det är inte romantiskt, det är förödande.

För seriöst, hade vi inte sett Colin Firth för vår inre blick, hört regnet smattra mot paraplyet och svagt uppfattat de ljuva tonerna från en vacker sång hade romantiken i liknande kärleksförklaringar varit stendöd. Tänk er tröttheten när man bär för mycket, den gråa vardagen, snöslask och blekfeta Berra istället. ”Jag kan inte leva utan dig”. Man ba’ nähä. Tough shit.