Vardagslivet

Bullerbysyndromet

I dagens samhälle är vi väldigt måna om att ge barn känslomässiga redskap att hantera svåra situationer. De ska kunna ta skilsmässor, uppror mot vuxenvärlden och husdjurs insjuknande och död likaväl som livets alla allmänna besvikelser. För detta har vi böcker och filmer som handlar om förhållandevis tunga ämnen. Barn måste förberedas på att livet är svårt och de måste få socialt acceptabla sätt att utagera frustration, ilska och besvikelse. En del av den här inställningen att barnen för att bli fullt fungerande vuxna samhällsmedborgare måste förberedas redan i unga år är de kritiska röster som höjs mot filmer som Barnen i Bullerbyn, där allt är en enda lång rosaskimrande dröm av klättrande över gärdesgårdar, sjungande på höskullar och gullande med jävla lammungar. I förlängningen är det väl samma sorts kritik som framförs mot vackra bloggar: man måste acceptera och lära sig hantera att livet är svårt.

Ändå har vi i dagens samhälle en aldrig tidigare skådad mängd barn och unga som mår riktigt dåligt. Har de inte blivit utrustade med dessa känslomässiga redskap som ska få dem att samtala om livet istället för att skjuta heroin? Har de inte blivit förberedda på tonårsangsten tillräckligt för att bara bli goth ett tag istället för att skära sig i armarna?

Egentligen har jag inga svar på de där frågorna. Det är så oerhört komplext, det där med vad som får barn och unga i dag att tappa fotfästet. Men om vi säger som så, att jag är ganska övertygad om att vad barn i dag behöver knappast är fler exempel i böcker och filmer på allt det som kan – och som med största säkerhet kommer att – gå åt helvete. Om vi tror att barn förstår vad de ser och vad de läser och därmed skulle kunna tillägna sig lärdomar om livet av det, vilket jag är helt övertygad om att de kan, skulle jag hundra gånger hellre vilja lära barnen om allt det fantastiska som är livet. Om det vackra, om det ljusa och om att finna glädjen även i små saker – just så där som de har det i Bullerbyn. Att alla sedan inte har det så, och att det inte är något som kan vara för evigt kommer barnen själva att märka. Kanske blir de besvikna då, men kanske de också har fått ett mål att jobba mot, någonting att drömma om som de faktiskt skulle kunna nå. Det är vårt samhälles stora tragik att vi är så inställda på att skydda oss själva och våra barn mot den där otäcka känslan av motgång att vi helt glömmer att öppna upp för alla de där sakerna som gör att det är värt att ta sig igenom motgångarna.

118
Att hitta en liten groda. Lycka som varar i flera månader efter att grodan skuttat iväg!

Vardagslivet

Oh yeees…

Så, ni vet hur jag ibland kanske klagar lite över att jag inte får något rum på universitetet och därför måste jobba hemifrån? Att i dagens vertikala snöhelvete – komplett med stillastående tåg och allmänt trafikkaos – inte behöva gå ut för att ta mig till jobbet är helt ok. Somliga naturfenomen har helt enkelt sin totala jag-kan-leva-med-det-här-potential investerad i att den enda exponeringen består av att man försedd med filt, tofflor och varmt te inomhus tittar på det genom ett fönster.

399417415

Vardagslivet

Barnlek

Bra sak: Barnen har lekt med varandra hela kvällen och haft vansinnigt roligt.

Inte så bra sak: Lekarna har huvudsakligen gått ut på att göra olika versioner av Räven raskar över isen med rörelser till (så här gör RUMPORNA var de STÅÅÅR) kombinerat med avarter av alla slags aktiviteter som föranleder ett ”näe nu räcker det” från mig.

Vardagslivet

Små saker roar små barn

I kvällens godnattsaga, som handlade om en tågresa, läste jag flera gånger tåg-banaaaan istället för tågbanan vilket utlöste hysteriskt skratt.

Barnen tyckte också att det var roligt.

Vardagslivet

Den förutseende frun

Som ni vet var jag hela förra veckan i Stockholm. När man flyttar från Sverige till Finland förutsätter alla att man är från Stockholm, eller åtminstone känner staden utan och innan. Det framgick nog redan vid förra årets resa att så inte är fallet för min del, inte minst för att jag inte pratar deras språk. Den här gången gick det betydligt bättre att hitta från Riksarkivet till hotellet och tillbaka igen (den femton minuters promenaden från stationen till hotellet söndagsnatten blev dock drygt en timmas svettigt väsksläpande) så på så vid var det väldigt lyckat. Det tråkiga är att jag, när jag liksom har chansen att jobba ostört, satsar på att jobbajobbajobba och därför fortfarande inte hittar till något annat än just hotellet och Riksarkivet. Alla de vackert pyntade skyltfönster jag hastar förbi blir kvar som en rosig dröm, men jag hinner aldrig gå in och titta på något.

Därför var jag helt extatisk (klappa i händerna, studsa och dregla lyckligt sort of extatisk) när min brors fru tog med mig på en snabb men effektiv shoppingrunda ett par timmar innan båten hem skulle gå. På Lagerhaus mötte min högt vördade makes Mastercard en värdig motståndare. Härriguuuud, vad mycket fina saker! Dessutom går man in i samma koma som på IKEA när man hela tiden tänker att ”nämen den där kostar ju nästan ingenting” och helt bortser från att två plus två blir ungefär tre och först vid kassorna inser att den där konstiga känslan i högerarmen betyder att kundkorgens tyngd har stängt av all blodtillförsel till handen och att man måste knappa in koden med vänsterhanden. För första gången i mitt liv köpte jag något jag sett reklam för på en sån där sida i en vacker tidning där de samlar snygga prylar och som kallas för ”Julias Ljuvliga Val” istället för ”Reklam”. Tre turkosa plastbunkar med hällpip och mått. Som jag har drömt om dessa! Dessutom en matlåda och en vacker burk (matlådan är den mindre – om man nu vill vara PK) och några hundra muffinsformar. Bland annat.

Charlottes Chica Köp

Att förutse och motverka negativa reaktioner är en viktig egenskap i ett parförhållande. Eftersom jag visste att min älskade make skulle börja gruffa om att ”vi har ingenting annat i de färgerna” och ”de matchar inte vår stil” passade jag på att köpa en osthyvel och en diskborste i samma glada turkos.

Look! It’s a match! Mowahaha!

Vardagslivet

Det var en perserkatt, ok?!

Vilho: Mamma, se ut som den där söta katten i reklamen!
Jag (gör mitt finaste kattansikte och ett mjau som skulle ha charmat vilken kinkig katt som helst)
Vilho: (skrattar rått) Du ser inte ut som en katt. Du ser ut som en arg gris!

Vardagslivet

En hyllning till bloggandet

Det finns två förhärskande fördomar om folk som spenderar mycket tid på nätet i allmänhet och om bloggare i synnerhet. Den ena fördomen är att bloggare till 99 % är ytliga kvinnor som gillar att fotografera sin frukost i skirt motljus och som har bloggen som ett sätt att upprätthålla en förljugen fasad om det perfekta livet – samtidigt som de gör sitt bästa för att racka ner på alla andra. Den andra fördomen är att bloggare och andra som håller till mycket på sociala medier är ensamma, sorgliga satar som saknar mänsklig kontakt, social kompetens och förmodligen ens grundläggande kunskaper om personlig hygien.

När jag började blogga för drygt ett år sedan trodde jag att det låg sanning i de här fördomarna och jag var väldigt skeptisk till hela bloggosfären. Jag tyckte den var töntig, helt enkelt, och att den inte var för mig. Hade det inte varit för Jessicas briljanta föreläsning om hur man genom aktivt deltagande kan bidra till att förändra informationen som finns tillgänglig på nätet, och Pappans eviga tjat om att jag borde skriva mer, hade jag aldrig tagit steget. Nu är jag helt fast. Varje gång någon hittar till den här bloggen genom att söka på ”patriarkat” tänker jag på Jessicas ord och blir glad över att någon kommer att läsa min förklaring (vilken ur ett vetenskapligt perspektiv är den korrekta) i stället för att matas med hur patriarkatet är ett system skapat av män för att förtrycka kvinnor, för på sikt är det just sådana små förändringar som kan göra skillnad i debatten. Dessutom hade Pappan helt rätt i att jag borde skriva mer. Att blogga tar inte alls tid från min avhandling, som jag var rädd för, utan öppnar upp min vardag för kontakt med världen utanför mitt arbetsrum och 600 år gamla brev, och det gör både mig och avhandlingsförfattandet synnerligen väl.

Jag ska inte sticka under stol med att jag, liksom det flesta andra bloggare som tar upp jämställdhetsfrågor, får min beskärda del av stridslystna testosteronstinna fucktards. De flesta kommentarerna släpper jag igenom, men när det bara handlar om att beskriva mitt utseende i så nedlåtande ordalag som möjligt har jag, som den härskarinna över den här bloggen som jag faktiskt är, helt sonika blockat dem. Så visst dunkar jag huvudet i tangentbordet av pur frustration emellanåt, det gör jag, men vet ni vad? Bloggosfären är egentligen full av folk som stöttar varandra, som hjälper varandra, som vidarebefordrar förfrågningar och som ställer upp och om man bara väljer att lyssna på alla dessa härliga typer istället för till de få som måste häva ur sig anonym skit skulle det negativa fullkomligt drunkna i det positiva.

För det är med uppriktig tacksamhet jag tar emot allt underbart som bloggandet fört med sig – alla uppmuntrande ord, alla snälla kommentarer och alla nya bekantskaper. Som damen som lever Livet just nu och som följt med här länge och vars mjuka humor och härliga livssyn jag uppskattar enormt. Eller som Malin på En gul apelsin som med sina klokheter och roligheter förgyller vilken pissgrå dag som helst. Som Hannah på One-way Communication som är en riktig hjältinna när det gäller att ta upp tunga ämnen med en god ton, och som är ett stort stöd när anti-allt-du-säger-mupparna blir för enträgna. Som Bohemen Maggie som jag beundrar alldeles oerhört för hennes enorma kunskap vad gäller ekologiska lösningar och som faktiskt gör alla de där grejerna jag önskade att jag vågade prova. Jag har aldrig träffat de här personerna utanför bloggen, men det känns inte det minsta osocialt och konstigt utan som att jag har fått vänner jag kanske aldrig skulle ha haft turen att träffa om det inte vore för bloggen. Inte vänner så som Alfons Åberg och Mollgan, utan riktiga vänner. Sådan som om de någonsin hade vägarna förbi skulle kunna svänga in på en kopp kaffe och några timmars skvaller utan att de behövde ringa först. Och så finns Essa. Essa som också följt med länge, som lever ett liv så likt mitt eget men ändå helt annorlunda. Vi hittade varandra via bloggen, lovade varandra kaffe om vi träffades och när jag var i Stockholm förra veckan gjorde vi slag i saken. En helt vanlig träff med en vän som inte bara är synnerligen socialt kompetent utan dessutom både ren och snygg och piffig med ett ljuvligt rosa nagellack.

Att bloggande är välpolerade ytligheter är kvalificerat skitsnack, liksom att bloggare är ensamma nätmissbrukare. För mig har bloggandet inte bara försett mig med daglig input på vad jag gör och med nya perspektiv utan med ett helt nytt självförtroende i mitt skrivande och mitt tänkande och dessutom med nya vänner i riktiga möten. Var annars hittar man sådant när man är trött tvåbarnsmamma med en överfull kalender?

Vardagslivet

Glöm inte rösta!

I dag är sista dagen att rösta i Bloggpriset 2012. Här kan ni läsa mina svar på intervjulistan som gick ut och här kan ni rösta! Att rösta på den här bloggen motverkar den globala uppvärmningen och sänker ditt kolesterolvärde. Och så slipper man dra på sig Katt-Katt the Ancients vrede.

Rösta, eller gråt och rösta!

20121125-180110.jpg