Min bror skryter om att han skrubbat vasken så noggrant att man kan spegla sig hela vägen ner i avloppet. Jag vet inte riktigt om det är imponerande eller oroväckande.
Kategori: Vardagslivet
Så ska man inte göra – RA style
Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.
* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.
För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!
Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.
Julklappsironi
Det finns en djupt tragisk ironi i att tjänsten Julklappshjälpen är till för att hjälpa människor med pengar att köpa en julklapp till någon som redan har allt.
Bästa lunch och fikatipset
Ett av problemen med Riksarkivet är att det inte finns något café (förutom det där där man för fem spänn kan få vad som inte på flera år haft släktskap med kaffe i en plastmugg som inte riktigt håller för varma drycker) och att man därför måste gå någon annanstans för att få koffein och näring.
Och då ska man utan tvekan gå till det lilla kaféet Frida och jag som ligger behändigt nära på andra sidan Rålambshovsparken. Där lagas allt från grunden med underbart färska råvaror och en perfekt känsla för smakkombinationer. Stället är vackert som en sommardröm, brödet bakat med äkta surdeg och de ljuvliga bakverken både rimligt prissatta och lagade till perfektion. Dessutom är kaffet så gott att man liksom fnittrar hela vägen tillbaka till arkivet. Som om det inte vore nog är det förmodligen det enda ställe jag varit på som har både Mio min Mio och titelspåret till The Neverending Story som bakgrundsmusik.
Alltså det är hit man ska gå, så är det. Och om jag någonsin ger upp mina historikerdrömmar vill jag ha just ett sånt här café…
Dessutom: Till skillnad från Riksarkivet har Frida och jag gratis wifi.
Ett väldigt ytligt inlägg – om flickan själv får välja
Det är förvånansvärt många som kommer till den här bloggen genom att googla varianter av ”vad är sexigt hos män”. Den här lilla anspråkslösa rosa bloggen är förmodligen inte bästa stället att hitta svar på den frågan, men nu tänkte jag åtminstone bättra på möjligheterna.
Och det här med vad som är sexigt hos män har jag funderat över väldigt länge. Alltså i princip sedan jag var typ tio bast, men mer filosofiskt de senaste veckorna. För egentligen så är det förstås så att det som teoretiskt sett skulle kunna vara vansinnigt sexigt ibland helt enkelt inte är det för att det inte finns, vad som i brist på bättre ord kommer att benämnas, gnista. Men eftersom det är många som vill veta ska jag förstås försöka tillfredsställa detta behov. Så efter några dagar i Stockholm, en stad som är känd för sina sexiga män, har jag kommit fram till följande mycket ytliga och inte alltigenom vetenskapligt belagda faktorer som funkar för mig:
– skäggstubb
– prydliga kläder och då särskilt en väst eller en skinande rustning
– ett leende som når ögonen
– höjd (runt 15 cm längre än mig)
– en snygg jacka (om han inte har rustning, få föredrar jag mantel)
– ganska mörk röst
– perfekt engelska (skotska helst, men alla sorters brittiska funkar)
– lätt till skratt
– normalt byggd (alltså varken biffig eller smal)
– mörkt hår
– luktar gott
– tatueringar
Och sedan en liten, precis lika ytlig, lista på saker som kan skjuta vilken snygging som helst i sank:
– pipig Stockholmska
– telefonen framme
– fläckiga kläder
– vintermössa på inne
– börjar sina meningar med ”men asså JAAAAAG”
– jeansen uppdragna så att kulorna skramlar runt i ena byxbenet
– ryggsäck i grälla färger
– rökning
Men sedan är det ju så att den där klichén om att det är insidan som räknas faktiskt är sann. En positiv och trevlig inställning till sig själv och andra är sexigt, liksom hjälpsamhet, givmildhet, ärlighet och intelligens.
Sedan skadar det förstås inte om man är Matthew Macfadyen, det gör det inte.
Oh yeees…
Ni då? Vad tycker ni?
Offra sig för barnens skull eller för sin egen
Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.
Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.
Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.
Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.
Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.
Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.
Stupid is what stupid does
Vaknade mitt i natten med sådan värk i armen att jag började tro att något var allvarligt fel. Jag vände på mig och det stack till, men jag var så trött att jag somnade om. Sov oroligt. Drömde att jag var tvungen att gå till läkaren, att armen blev blå och ramlade av. På morgonen hade jag ett vagt minne av smärta i armen, tills jag vände på mig, det stack till ordentligt igen och jag hann tänka blodpropp, cancer, ambulans och lobotomi innan jag insåg att jag sovit på mina hörlurar.
Det lovar ju gott inför kommande utmaningar.
En världsvan resenär minsann
Jag har varit i Sverige sedan i lördags. Tidsskillnaden är en timme. Och jag är fortfarande så jetlaggad att jag knappt funkar.
Smygsnobben
Här sitter jag på mitt underbara hotellrum i Stockholm och är så trött att jag knappt hålls vaken, trots att klockan bara är åtta, men vill ändå dela med mig av en uppenbarelse jag hade i morse.
Ni vet ju redan att jag inte gillar när folk kommer och städar hotellrummet och att jag så fort jag kommer åt gör dealer med städerskorna att de bara ställer in kakor men låter bli att städa och så lovar vi att inte berätta för någon. Jag har hela tiden trott att denna djupa aversion mot att ha en städerska som varje dag städar rummet bottnar i att jag är obekväm med att någon annan ska städa efter mig. Att obehaget som får det att krypa i skinnet på mig kommer av att jag ser städerskor som en rest av ett klassamhälle jag inte vill stödja, ett särskiljande av människor i grupper där den ena tjänar och den andra blir betjänad.
I själva verket är jag en sån jävla snobb att jag inte gillar att någon annan tar i mina grejer.
Trip down memory lane
Jag har inte berättat så mycket för er om hur det kom sig att jag flyttade till Finland, mer än den officiella förklaringen att jag ville lära mig finska. En dag kanske vi pratar mer om det här, men just nu räcker det med att säga att det där med att bryta upp från Sverige och från allt jag hade gick på ett par månader – en ganska kort tid om man betänker att det var hela mitt dåvarande liv (inklusive en säng, möbler och annat bråte jag inte fick plats med i bilen) som blev kvar när jag stack. De där grejerna har jag aldrig saknat, ibland blir det liksom så att man måste lämna allt och börja om ifall man ska komma vidare.
Men kvar blev också två av de finaste människorna jag någonsin haft lyckan att lära känna. Två vänner som jag har tänkt på nästan varje dag sedan dess. Två vänner som jag inte sett på snart sju år, totalt fem barn, ett husbygge och ett bröllop. Två vänner som jag inte träffat under hela mitt nya liv på andra sidan Östersjön. Egentligen vet jag inte riktigt varför vi inte har träffats. Det har bara inte blivit så. Det är långt. Det är svårt när man har barn och hus och en det där Riktiga Livet som tränger sig på. Och det är oerhört tungt att konfronteras med allt det där som en gång gjorde oss så tajta och som visade sig vara så skört att det slogs sönder när ett hav kom emellan oss. Så det var med mycket blandade känslor jag bokade min Stockholmsresa med en extra dag för att hinna ta tåget norrut och göra något jag borde gjort för länge sedan.
Tåget åkte förbi mitt gamla hus. Mitt hus som jag älskade med trädgården jag pysslade i och den där ljuvliga vita klätterrosen som slingrade sig hela vägen upp till balkongen och som katterna använde för att klättra upp på. Huset som en dag blev ett fängelse som höll på att kväva mig. Det lyste i fönstren på mitt hus. Där har livet fortsatt och någon annan har pysslat i trädgården och kanske klippt in rosor på sommaren. På tågstationen stod vännen V och väntade och det hade lika gärna kunnat vara då för sju år sedan som nu. Hon såg precis likadan ut och kastade sig om halsen på mig, just så där som jag har drömt om att det skulle vara när vi sågs igen. Och där stod vi på perrongen, numera två trötta småbarnsmammor, och höll om varandra så hårt som vi aldrig hann göra innan jag försvann. Det är inte konstigt, inte stelt och inte ovant. Men det är så fruktansvärt smärtsamt när man börjar knacka håll på muren man byggt runt saknaden.
Och sedan åkte vi hem till dem. Tre små ljuvliga ungar mötte oss i dörren. Barn som jag sett på bild men inte lärt känna. Barn som kunde ha varit, som borde ha varit, vänner till mina barn. Och där var hennes man M. M som kan äta mer mat än någon annan jag känner och sedan lite till utan att gå upp ett gram. M som ramlade ner från ringmuren i Visby när han skulle imponera på V. M som jag fick bensinstopp längs E4an tillsammans med för att han inte hade tankat och som sedan stod där längs vägen och stoppade bil efter bil och lyssnade på minst femton olika förare kliva ur och säga att nej inte har de en bensindunk med sig för nu lyser ju varningslampor när bensinen håller på att ta slut så nu får man ju aldrig soppatorsk längre. M som alltid tagit hand om mig och aldrig sagt ett ord om alla min misstag. Där står han plötsligt framför mig och han har inte åldrats en dag.
Vi lekte med barnen, promenerade den där vägen jag alltid gick på jobbet, gick förbi stället där V jobbade och dit jag stack när dagen var slut för att vi skulle kunna gå och äta glass tillsammans. V lagade mat och bakade chokladkaka precis som hon alltid gjort. Och vi pratade och pratade och pratade som om ingenting hade hänt. Som om inte snart sju år, totalt fem ungar, ett husbygge och ett bröllop funnits mellan då och nu. Som om tiden hade stått stilla och som om det där som gjorde oss tajta egentligen aldrig gått sönder för att styrkan i det inte påverkas av världsliga saker som avstånd och tid. Herregud som jag önskar att jag hade förstått det tidigare och inte varit så rädd i alla dessa år.
Och alltför snart skildes vi åt igen och det var tyngre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste med tåget till Stockholm och mot verkligheten. Konduktören tittar misstänksamt på mig när jag snörvlande mumlar något om pollen och allergiska reaktioner. Kvar på perrongen står M och genom fönstret ser han nästan så liten ut som jag känner mig. Det var väldigt länge sedan jag var så här sårbar. Så här hjärtskärande ledsen. Så här nära allt jag lämnat utan att någonsin se tillbaka. Men samtidigt är jag så lättad över hur enkelt det var att åka dit och hitta tillbaka.
Sju år. Ett helt liv. Så länge ska jag aldrig mer låta det gå igen.
Hit och dit och tillbaka igen 