Godsaker · Vardagslivet

Underbara, nyttigare mellisbullar

När Vilho var yngre bakade jag de här bullarna ganska ofta, för de var så vansinnigt praktiska att ha med sig på utflykter och som muta på bussen hem från dagis. Förra veckan bakade jag dem tillsammans med barnen och de var fortfarande en stor favorit! Genom att minska på sockret, öka på fibrerna och tillsätta Keso får man en bulle som är härligt mjuk och god men ändå steget nyttigare än vanliga bullar.

Mellisbullar

Blanda
50 g jäst
3 dl fingervarm mjölk
100 g smält bra smör
och
1 nypa salt

i en bunke. Blanda tills all jäst lösts upp. Tillsätt därefter

knappt 1/2 dl socker
200 gr Keso
och
2 dl havregren

Blanda på nytt. Blanda därefter i mjöl i ungefär deciliteromgångar tills degen släpper bunkens kant. Det går åt mellan

7 och 9 dl vetemjöl

Det gör inget om degen är lite kladdig, för det är betydligt lättare att blanda i mer mjöl efter första jäsningen än vad det är att ta bort mjöl. Om vi säger så. Låt sedan degen jäsa i en bunke täckt med bakduk i ca 45 min. Jästiden är väldigt beroende av hur varmt man har det hemma, så det lättaste är att titta på degen och se att den vuxit ordentligt – till dubbel storlek brukar vara en bra måttstock. Ta sedan upp degen på ett mjölat bakbord. Här går det åt ytterligare kanske

ett par dl vetemjöl

Knåda inte degen mer än vad som behövs för att trycka ut luftbubblor. I det här stadiet är det kärlek som gäller, inte dominans. Tänk Nigella, liksom. Dela degen i lagom stora delar för att bli bullar. Jag hade kunnat försöka berätta hur stora de delarna ska vara, men med tanke på vilka monstruöst stora bullar, fullkomligt utan respekt för storleken på bullformen i papper de placerades i, som vi fick vet jag inte om jag borde. Men det ska bli minst 15 bullar i alla fall. Så kan vi säga. Lägg dem sedan i bullformar i papper eller på bakplåtspapper, täck dem med bakduk och ställ dem att jäsa i 30 min. Därefter ska de penslas med

ett vispat ägg och så strör man över
litet strösocker

Grädda bullarna på 225 grader i 10 min.

409

Tips: Man kan med fördel använda mjölk som passerat bäst före-datum och råsocker istället för det vanliga. Jag har provat göra bullarna även med vanlig raejuusto här i Finland, men tycker att det blir små hårda klumpar av den. Arlas Keso fungerar bäst!

Vardagslivet

Mysfredag

Barnen har kommit hem från dagis och förskola. Tilda har inte pratat på hela tiden sedan hon kom hem.

Hon har skrikit. Oavbrutet.

Den som uppfann konceptet ”mysfredag” borde skjutas. Eller tvingas genomleva kvällen med en fyraåring i huset.

Vardagslivet

Skillnaden mellan gamla katter och unga katter

Vi har två ettåriga katter, Percival och Poppy. Och så har vi en katt som är ungefär hundra år gammal, som heter Katt. Kalla vinterdagar blir skillnaden mellan ungdomens våghalsiga effektsökeri och ålderdomens vishet extra tydlig.

Det här är Poppy, som pulsar fram i snön i trädgården och är lyckligt omedveten om att hon om ungefär 0.2 sekunder kommer att bli påhoppad av Percival. IMG_5192

Det här är Katt, som har legat ner ryggstödet i favoritfåtöljen till en perfekt båge ovanför elementet och således ligger varmt och skönt på första parkett till ungdomarnas spektakel i snöyran.103

 

 

Vardagslivet

Att lämna ifrån sig barnen

När jag och min högt vördade make var på Bloggpriset igår var barnen hemma hos Pappans fantastiska fru och deras förtjusande barn (Pappan själv var ute och svirade). Det är en av de få gånger vi har hittat någon som sagt att de kan ta barnen över natten och som sedan inte hunnit ångra sig fort nog för att komma undan. Och det är himla märkligt det där med att oavsett om barnen tycker att det är världens roligaste grej att få åka hem till några kompisar över natten och oavsett om jag och maken faktiskt mår bra av lite tid på tumis, så känner jag mig som en dålig mamma för att jag lämnade ifrån mig barnen.

Den där känslan höll dock bara i sig medan barnen var borta. Nu, när de är hemma och klättrar i gardinerna, sprider satans lego över golvet, skriker, härjar och tjatar är jag helt beredd att lämna bort dem igen. Eller sälja dem till en cirkus.

Vardagslivet

Ni hörde det här först

Jag vann. Bara så ni vet.

Och jag har alltid tyckt att folk som vinner saker och sedan blir helt sentimentala är freaks. Men vet ni vad? Det otroliga stöd ni gett mig är mer värt än jag någonsin kan klä i ord. Så i all enkelhet: Tack!

Vardagslivet

Galaförberedelser

Nu är förberedelserna inför kvällens Bloggala i full gång här hemma! Jag började med att duscha slut på allt varmvatten. Det är en essentiell del av grundandet för en bra utekväll. Sedan torkade jag ansiktet på den handduk katten legat på och förvandlades till Masquerade Chewbacca och ångrade ett ögonblick att det var slut på varmvatten. Däremot fick jag lite bättre samvete för att jag skrattade så jag nästan dog när katten, som envisas med att sitta ute och titta på snön, hade frusit fast på sin favoritplanka tidigare i dag.

Sminket är på, väskan är packad och klänningen framlagd. Nu hår och naglar! Tjoho! Let’s go!

20121205-154309.jpg

Vardagslivet

Om morgondagen: Kom!

 

I morgon är det Bloggprisgala kl. 20 på Korjaamo i Helsingfors (dörrarna öppnas kl. 19). Galan är öppen för alla (som betalar en inte alltför dyr biljett). Jag är nervös så att jag klättrar på väggarna här hemma. Inte bara för att det är spännande att se vem som vinner de olika kategorierna, och ni vet, om jag vinner, utan också för att jag i princip tycker att stora fester är vansinnigt otäcka. Kanske har jag spenderat för mycket tid hemma med katterna eller i arkiven sniffandes arkivdamm och nu på ålderns dar blivit en fullfjädrad cat lady med alla de besynnerliga sociala defekter det innebär?

Hur som helst. En gala kan man ju inte tacka nej till. Särskilt inte som att det nu verkar väntas glam och spetskanter i överflöd och jag misstänker att det är just sådant som saknas i mitt liv.

Vi ses väl där?

IMG_5216

Vardagslivet

Att tala med en fyraåring

I bilen på väg till dagis och förskola.

Tilda: Mamma! Kom du ihåg han den där Robert?
Jag: Njae… Robert?
Tilda: Å så glömde han sin jacka å så fick vi ta den till posten och sicka den till honom.
Jag: Aha! Du menar Roooger!
Tilda: Just. Rooobert. Han va bra toki asså han ba inte titta sig omkling. Innan han åkte. Å sen ba. (slår ut med händerna) Ingen jacka!
Jag: Jo, det var lite tokigt när Roger glömde sin jacka.
Tilda: Supertokig den dä Robert.
Vilho (kan bara inte låta bli längre): Mäh han heter ROGER!!!
Tilda: Jo.
Vilho (drar en så djup suck att bilen riskerar att implodera)
Tilda: Robert.
Jag (för att rädda det lilla som finns kvar av Vilhos förstånd): Du Tilda. Han heter faktiskt Roger.
Tilda (med eftertryck): Jaa. Det gör han.
(oroväckande tystnad)
Tilda (studsar så mycket bältet tillåter): Det låter ju som rågbröd!

Vardagslivet

Otäcka barn

Peppe skrev om det där med hur ens barn ibland kan nära på skrämma livet ur en. Inte så där som när de gör något farligt liksom, utan som när de gör något som skulle ha fått Hitchcock att pissa ner sig. Själv är jag paniskt rädd för vampyrer, vilket inte passar speciellt bra ihop med att ha en son som tappat sina framtänder och numer sportar ett första klassens vampyrgap. Inte blir det heller bättre av att han nu är inne i en fas när han enligt egen utsago ”bara inte kan låta bli” att gömma sig i tid och otid bara för njutningen i att folk skriker för livet när han hoppar fram. Och jag skriker. Varenda. Jävla. Gång.

Jag har försökt prata med honom om det där att jag blir så rädd att det inte är roligt, men det argumentet faller rätt platt eftersom han skrattar så han knappt får luft. Så nu har jag försökt att dra en sugar coated variant av sanningen; att om han skrämmer mig så där så är min första reaktion att ge honom en liten knäpp på näsan. Med knytnäven.

Min man kan intyga att det inte är något jag säger för att vara otrevlig. Vad som mellan oss allmänt brukar kallas för Incidenten visade med all önskvärd tydlighet att det nämligen är just så jag reagerar. Det var så här, förstår ni, att jag ville titta på True Blood för att alla sa att det var en så himla bra serie så en sen kväll bänkade jag och min högt vördade make oss framför TVn. För säkerhets skull höll jag för ögonen så att jag bara såg ena hörnet av TVn, men när den första vampyren dök upp gick det ändå inte bättre än att jag i ett allt annat än värdigt tillstånd, uppkrupen i fosterställning i en fåtölj, med händerna för ögonen, skrek något nyanserat och behärskat i still med ”STÄNG AV FÖR I HELVETE JAG KLARAR DET INTE”.

Därefter gick vi för att borsta tänderna och när jag står där med ännu rusande hjärta och försöker intala mig själv att jag är en jävla fjolla tittar min make på mig. Och jag tittar tillbaka på honom. Och så gör han någon i ärlighetens namn jävligt konstig knackig rörelse med huvudet varpå jag… ni vet… knäpper honom lite på näsan. Med knytnäven. Utifall att han tänkte förvandla sig till en vampyr. Han påstod sedan att han bara tittade på sig själv i spegeln bakom mig och att jag var oresonlig och våldsbenägen. Personligen är jag övertygad om att det är just så en vampyr skulle säga om den försökte lura någon.

Hur som helst. Jag väntar på att Vilhos nya framtänder ska växa ut.

Som om det inte vore nog, vilket det faktiskt vore, så roar sig Tilda med att stå vid fönstret och skrika ”MAMMA TITTA DÄR!” samtidigt som hon pekar på något där ute i mörkret. Hon tänker på söta små tomtar som kollar vilka julklappar barnen borde få. Det gör inte jag.

Dessutom har båda barnen den här kvällen uppfört sig så att den där tjejan i Exorcisten plötsligt framstår som en riktigt välartad och trevlig liten unge. Mina stackars nerver nu alltså. Hade jag druckit alkohol så hade det här varit en sån kväll då jag hade kunnat tänka mig en liten whiskey. Direkt ur flaskan.

Vardagslivet

Slicka

Vilho: Mamma, jag vill slicka igen kuvertet!
Jag: Yäk! Det är ju asäckligt!
Vilho: Är det inte alls det! Det är gott! Och dessutom vill jag passa på. Jag får ju aldrig slicka på grejer annars.

Kuriosa: Båda mina barn har också slickat fast sig på metall i vinterkyla. Fast till deras fördel bör påpekas att det inte var vid samma tillfälle.