Nyhetsplock · Vardagslivet

Förstklassig ironi

Det är många i Sverige nu som ondgör sig över att julen blir förstörd eftersom den lilla svarta Pickaninny-docka som får ett OK stämplat i baken i Jultomtens Verkstad i Kalle Anka har klippts bort. För förvånansvärt många är nämligen Kalle Anka själva bilden av svensk jul, av svenskhet, av frihet och av mänskliga rättigheter. Att Disney har våldfört sig på vad många uppger vara inte bara den bästa scenen i Kalle Anka utan också det bästa med hela julen (vem behöver julklappar, julmat och socialt umgänge när man kan få se tomten stämpla en docka, liksom) är det värsta som hänt sedan Leif Loket Olsson slutade på Bingolotto. Man menar att det är kränkande mot de svenska traditionerna, mot julefriden och mot hela det svenska folket som vant sig vid att titta på Kalle Anka på julafton och därför måste man protestera. Liknande ohyggliga slag mot den svenska kulturen måste stoppas!

Att den korta lilla sekvens som klipps bort ur ett program som har blivit klippt i olika versioner inför varje år, som inte produceras i Sverige och som endast de senaste 50 åren ens varit tillgängligt i Sverige får representera alltför många dåligt informerade människor som blivit kränkta i sin kulturella tillhörighet är bisarrt i sig. Men ironin i att denna maniska upprördhet försvaras med att det är helt orimligt att mörkhyade skulle ta illa vid sig av den där dockan, den ironin är i en klass för sig.

Vardagslivet

Julgubbe sökes!

Nu söker jag med ljus och lykta (pun intended) efter en julgubbe (sv. jultomte) som kan dela ut några julklappar och skrocka hjärtligt en stund. Inte till mig alltså. Till barnen. Så om ni vet någon som är bra och som kan tänka sig att ställa upp här ute i nordöstra Vanda (nära Sibbo) så kan ni väl höra av er snarast. Pliiis…

Vardagslivet

Vuxenpoäng

Jag har för första gången sedan jag började få betala mina egna grejer gjort ett förståndigt skoinköp. Tänkt att i sånt här vinterväder behövs ett par tjocka, stadiga boots med rejält foder istället för åh härrigud det där är de sötaste skor jag någonsin sett och snön smälter säkert bort snart ändå. Det känns väldigt okaraktäristiskt, som att kompromissa bort en del av sig själv. Men jisses vad varmt och skönt det är för fötterna!

20121217-120411.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Sen kan han skrika hur mycket han vill

På den långa listan över saker som stör mig i historiska filmer finns härförarens inspirerande tal till den underbemannade hären just innan den heroisk offrar sig för att det goda ska kunna vinna. Skit samma om han står på en strategisk sten, eller sitter på en jävla häst, större delen av hären borde inte få stolta tårar i ögonen utan med rynkad panna se sig om och fråga om någon hörde vad fan den där killen sa.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om det där med alkohol och föräldraskap

I gårdagens Husis var det ett imponerande stort uppslag med en intervju gjord här hemma hos oss, angående alkohol och föräldraskap. Vad som sades får ni väl läsa själva, men jag skulle vilja kommentera några av kommentarerna som citerades från den enkät som Husis låtit göra.

För det första var det en som meddelade att personen varje gång den ser föräldrar som dricker någon alkohol i närheten av sina barn omedelbart gör en anmälan till barnskyddet. Nu hoppas jag innerligt att det där bara är en sån sak man säger för att förklara att man inte tycker att alkohol och barn hör ihop, vilket jag håller med om, för det finns så oerhört många barn som på riktigt far illa att det är sorgligt om någon vill tynga en redan överarbetad yrkeskår med sina personliga nykterhetspreferenser. De allra flesta föräldrar är nämligen fullt kapabla att ta ett glas vin till maten utan att barnen på något vis far illa. Det är en vansinnigt stor skillnad på att dricka alkohol och att vara full.

För det andra var det någon som sa att man inte ska dricka den minsta droppe alkohol inför barnen efter som att barnen tar efter vad vuxna gör. Visst förstår jag det argumentet, men samtidigt är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur barn tar efter sina föräldrar. Var går gränsen för vad vuxna ska kunna göra med argumentet att man är vuxen? Eller ska man heller inte tända levande ljus? Använda spisen? Sitta uppe sent på kvällen och titta på film? Köra bil? Barn förstår riktigt bra när man säger att en del saker får bara vuxna göra och det där med att dricka alkohol är inget undantag. Kanske är det här någon som inte vill att barnen ska dricka alkohol alls när de vuxit upp, och då är det förstås helt rimligt att man själv inte gör det. Personligen har jag inget emot att mina barn, när de fyllt 18, tar ett glas vin med oss (läs: med sin pappa) och då vill jag att de ska uppskatta alkohol och vara försiktiga och kräsna på precis samma sätt deras far är. Kanske är det istället någon som inte vill att barnen ska supa skallen av sig i tonåren? I så fall är jag ledsen att vara den som säger att i tonåren kommer föräldrarna inte längre att vara förebilderna – då är det kompisarna som gäller – och att mamma och pappa har avstått från alkohol är långt ifrån en garanti. Det enda man som förälder kan göra är att hoppas att man utrustat sitt barn med tillräckligt mycket egen vilja, styrka och säkerhet för att inte falla för grupptryck. Och hoppas att barnet litar på en tillräckligt mycket för att ringa och be att man kommer och hämtar när allt ändå skiter sig.

Jag tror att det där med att dricka alkohol (och nu menar jag kanske ett glas vin eller så ibland) inför barnen är något som varje familj själv måste få ta ställning till, och så gör man som man känner är tryggast och rätt utan att trycka ner det i halsen på någon annan. För min egen del var jag oerhört glad och lättad över att uppriktigt kunna säga att jag aldrig har behövt säga till min make att jag tycker att det är dags att sluta dricka för han har alltid kunnat avgöra det själv. Inte heller har jag någonsin behövt säga till någon av våra vänner. Olika människor reagerar olika på att dricka och det är vanskligt att säga att en viss mängd är ok och allt därefter för mycket. Istället gäller det att ha bra vänner, och en bra partner, som trots att de inte delar inställningen till den synnerligen tvivelaktiga njutningen med alkohol ändå förstår att barnen är det viktigaste och att deras trygghet aldrig får äventyras.

Läs gärna Ugglans fantastiskt fina text om en vit jul!

Vardagslivet

Och ändå är det svårt med att räkna ut konsekvenser

I vad som blev slutet på den så att säga verbala delen av en diskussion:

Maken: Isn’t it cool how I know exactly what you’re going to say. It’s like I’m a ninja.

Godsaker · Vardagslivet

Varde fudge. Och det blev fudge.

Ni som har haft det tvivelaktiga nöjet att umgås med mig de senaste veckorna har redan blivit fullproppade med försöksfudge. Men nu så här två kilo socker senare, nu har jag äntligen lyckats experimentera mig fram till ett recept jag gillar. Bloggen presenterar

Jordgubbsfudge

I en bredbottnad kastrull, koka upp
2 dl grädde
50 gr bra smör
4 dl socker

Ju bredare botten kastrullen har, desto snabbare går det, men runt 10-15 minuter kan man räkna med. Blandningen ska koka ganska hårt och kommer att bli ljusbrun. När den är nästan färdig, blanda i

1/2 dl osötad jordgubbspuré (jag mixade tinade jordgubbar)

Blandningen har kokat färdigt när den klarar kulprovet, det vill säga när man kan droppa en droppe i ett glas med vatten och rulla en liten kula av den. Har man en termometer ska den visa 120 grader (men det är ju inte lika spännande). När blandningen kokat färdigt ska man först tillsätta

1 ordentlig tsk vaniljsocker
och sedan ska blandningen vispas för hand tills den inte längre är lika glansig. Det tar kanske en minut eller två. Därefter häller man fudgen i en värmetålig form som man har klätt med bakplåtspapper. Jag sparade lite fudge i kastrullen, blandade i

1 tsk kakao
och bredde sedan den mörkare blandningen på den ljusare för att få en roligare färg. Fudgen får sedan svalna i rumstemperatur i någon timme, och därefter i kylen. När den väl svalnat helt går den att skära i små tärningar och förvara i rumstemperatur. Eller i stora tärningar och stoppa dem rakt in i munnen.

008

Vardagslivet

Jag kan föreställa mig besvikelsen

De flesta som kommer hit, till denna anspråkslösa lilla rosa blogg, genom att söka på Google har sökt på olika varianter av mitt namn (som by the way stavas CharlottE inte CharlottA) och orden ”hit”, ”dit”, ”tillbaka” och ”patriarkat” med flexibel och kreativ stavning. Dessa hittar vad de söker.

Men det finns andra som jag tänker mig förmodligen blir väldigt besvikna. Väldigt. Nedan ett axplock:

”nakna män bilder” (jag ska förhandla med maken och se om det där är en brist vi kan åtgärda)
”kontroll på biologiska lustar” (möjligen löst relaterat till den förra söktermen)
”bygga möbler” (say whaat?)
”in i munnen” (jag har skrivit om hur man spritsar frosting på sin egen tunga, hoppas det var vad som eftertraktades)
”vad tycker spanjorskor om svenskar?” (svar: att det är synd att de använder google istället för att prata med exempelvis en spanjorska)
”sexigaste bloggen” (jag hade gärna vunnit Årets Samhällsblogg eller Årets Bäst Skrivna, men jag har inga som helst aspirationer att bli Årets sexigaste)
”katt exalterad bajsa” (som jag hoppas att detta är någon som undrar om exalterade katter bajsar extra, och inte någon som blir exalterad av kattbajs)
”folk stör sig på mig” (bloggen sympatiserar)
”önskelista tips” (bloggens tips: en önskelista består av saker du själv kommit på att du vill ha)
”fina kvinnor gör det inte” (fina kvinnor gör det ofta)

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att uppfostra flerspråkiga barn

Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.

049