En av de där frågorna som ställs till småbarnsföräldrar i juletid är huruvida barnen tror på tomten. Frågan blir nästan som ett sorts mått på hur långt barnet har kommit i sin mognad. Är barnet förbi det där stadiet när man tror på sagor? Har barnet kommit till den vuxnare sidan som förstår vad som är den Riktiga Verkligheten?

För är det någonting som folk i vårt samhälle är besatta av så är det det där med verkligheten. Många verkar nämligen ha uppfattningen att det bara kan finnas en enda Riktig Verklighet och att alla som ser den på något annat sätt antingen är vilseledda ärthjärnor eller barn. I vår tid av mätande, statistikförande, deduktion och desillusion kan man helt enkelt inte tillåta sig att tro på något som inte kan bevisas av de kvantifierbara naturlagarna i den Riktiga Verkligheten. Tomten kan inte finnas. Så är det bara. Därför är det fullt möjligt att genom att fråga barn om de tror på tomten göra en första granskning av deras mognad och förtrolighet med hur världen är beskaffad.

Men då missar man hela poängen, både med tomten och med barns fantastiska sätt att uppfatta sin omvärld. Barn sätter sig nämligen inte och räknar på hur det skulle gå för materia i storlek med tomtens ansenliga kroppshydda när den färdas snabbare än ljuset för att dela ut julklappar. De funderar inte ens på hur det går till när tomtenissarna håller koll på alla barns önskningar och handlingar. Barn tror för att de är små människor som ännu inte har blivit förstörda av vuxenvärldens besatthet av vad som är rätt tro och fel tro. I höstas konstaterade Vilho att tandfén inte fanns. Av det drog han slutsatsen att påskharen med största sannolikhet bara var båg, och därefter tittade han på mig och sa att den där tomten nog inte finns heller. Jag tog honom i famnen och sa att han får tro precis vad han vill, men om han inte tror att det finns en tomte ska han inte prata med sin lillasyster om det och det gjorde han aldrig.

För när advent kom och julen började närma sig var alla tvivel kring tomtens existens glömda. Vi målade tomtar, pysslade tomtar, såg tomtar som vaktade barnen utanför fönstret. Vi skrev brev till tomten, skickade bilder till tomten, ställde ut mat vid de upphängda julstrumporna till tomten. Och när tomten slutligen kom på julafton hade Vilho förberett ett litet paket till honom.

Att tro på tomten är att tro på det där pirret i magen, att tro på den studsiga lyckan av att det plingar på dörren, att tro på att man får vad man önskar sig. Barn tänker inte i termer av omöjligheter; barn lever i en värld där allting är möjligt, allting kan hända och där man inte behöver gräva ner sig i beräkningar kring hur eller varför. Och så tror vi vuxna att det är barnen som är lurade.