… den håller barnen för tillfället på att riva ner himlarna över eftersom en hade den, den andre tog den och ingen av dem kan tänka sig att något annat skulle vara viktigare än få ha just den filten just nu.
Kategori: Vardagslivet
Det finns väl inget sätt som det här kan gå fel?
Firande i dagarna tre. Ett inlägg om hopp för framtiden. Lite.
Vi brukar alltid fira barnen i tre dagar, delvis för att jag är traditionalist och medeltidshistoriker och lite för att det helt enkelt blir för stressigt och för mycket folk att försöka köra allt på samma dag. Så den nionde, Vilhos riktiga födelsedag, firade vi i familjen. I går hade vi barnkalas för Vilhos yngre vänner och i dag för de äldre vännerna (läs; mammas och pappas vänner) och släktingar. Vilho ville bara bjuda fem vänner, och det tyckte vi förstås var en bra idé. Och jag erkänner möjligheterna att just de fem vännerna utgör gräddan av hela den årskullen, men jisses vilka härliga ungar! Så oerhört trevliga, påhittiga, artiga, lätta och lagom vilda! Dagens ungdom får en hel del skit för sin dåliga uppfostran och taskiga chanser att bygga en acceptabel framtid, men efter att ha haft de där ljuvliga exemplaren på ett perfekt kalas i går måste jag säga att framtiden ser väldigt ljus ut.
Vilho hade gjort ett ganska rigoröst schema med saker som de skulle göra. (Han har läst så mycket engelska att han ganska konsekvent skriver C istället för S.) Snökriget fick vi ge upp eftersom det var minus femton och det enda som gick att kasta var isklumpar. Experimenten blev kul och barnen var tillbörligt imponerade, men sedan tog LEGO-byggandet över hela showen och vi fick be dem förvånansvärt många gånger att komma till bordet för att äta. Men det var lycka och det var kramar och tack för att vi fick komma och ännu mer tack för att ni kom och mycket, mycket nöjda föräldrar. Föräldrarna uppmuntrade vi förresten att förbereda sig på att stanna på tårta och kaffe när de kom för att hämta sina barn. Kalas nuförtiden är annars alldeles för lite chans att träffa andra föräldrar.
Och i dag kom så släktingarna från makens sida och jag njuter i fulla drag över att de är så härliga och jag slipper alla de där problemen som kan komma av att gifta sig in i en familj. Senare på kvällen kom kompisarna, och då hände det där som av någon outgrundlig anledning alltid händer när makens vänner är här. Nån ba ”jomen jag lärde mig en sån här ny grej för att hindra folk från att andas” och nån annan ba ”nämen asså coolt” och så räcker det aldrig med att man bara pratar om det. Så det finns hopp för framtiden. I nästa generation.
Sådant som får mig att tvivla på att det är min unge
Vilho har blivit tilldelad Unga Finlands diplom i egenskap av en ung, lovande atlet. Hade någon berättat för min gamla gympalärare att en unge med mina gener skulle bli tilldelad ett sådant diplom hade han tvingat den att göra tjugo varv i cirkelträningshelvetet för sin världsfrånvända fantasi.
Att piffa upp en nyttig vegetarisk sallad
Strö över 1 dl friterad lök.
Tillsätt 500 g knaperstekt bacon.
Uppdatering angånde Gammel-Katt
Som alla ni som följer bloggen på Facebook redan vet gick det bra hos veterinären i går. Eller. ”Bra” är väl ett ganska starkt uttryck med tanke på hur förbannad katten var. Vi fick ögondroppar till honom i alla fall, och om han dör inom de närmaste dagarna är det sannolikt inte relaterat till hans sjuka öga, om vi säger så.
Men bara för att man får frikort och är tillbaka på den mjuka filten på skrivbordet bredvid datorn betyder det inte att man har förlåtit det där med att ha blivit inknölad i en transportbur.
Min lille baby fyller sju år!
I går för exakt sju år sedan var jag det tröttaste jag någonsin har varit. Efter en oerhört lång, tung, och stundvis mördande tråkig, förlossning där alla utom jag pratade finska kom Vilho till världen. Liten, skrynklig och med de mörkaste av ögon låg han i min famn och välkomnade världen. Sju år sedan. Sju år. Ett helt liv, på mer än det metaforiska hur-i-hela-friden-är-det-redan-år-2013-sättet. Fine, underbare Vilho, som fortfarande gärna tar ett steg tillbaka och betraktar världen med de där mörka, allseende ögonen och som minns allt han ser. Vilho, som lärde sig klockan alldeles själv medan de andra barnen sov på dagis och han låg vaken men som kan vara så disträ att han tar på sig udda skor när han går ut. Vilho, som har ett rättspatos som kan få honom själv att avstå från något när det inte räcker till andra men som fortfarande ett halvår efter en oförrätt kan fråga mig och jag inte kommer ihåg den där gången när han fick två men Tilda fick tre. Vilho, som älskar att simma, klättra, springa och bygga men som kan sitta i timmar och spela spel eller bara fundera på världen. Vilho, som kommer till mig och smälter mitt hjärta när han förväntansfullt sätter sig riktigt nära och ber mig berätta om universum – med full tilltro till att det är uppgift jag klarar.
Älskade ungen min. 7 år gammal.
Vi förberedde hans rum med paket under julgranen (på egen begäran), och så bakade jag just en sådan tårta som han hade ritat.
En fluffig gubbe skulle det vara, med maräng, pepparkaka, jordgubbar, bananer och absolut noll sockermassa. Den åt vi redan innan kvällsmaten, vilken förövrigt bestod av nachos, hamburgare och pizza.
Veterinären
Gammel-Kattens öga är rött och inflammerat så i dag blir det veterinären för honom. I går pratade jag med barnen om det där med att Katt är paniskt rädd för att åka till veterinären och att det är ganska tokigt eftersom veterinären ju bara vill hjälpa honom när han är sjuk och har ont och barnen nickar förstående. Men inombords blir jag kall, för jag vet att det ibland bara finns en sorts hjälp man kan ge en typ hundra år gammal trasig katt som blivit sjuk och har ont.
Essensen av medeltida krigföring
Dagens podcast var krigshistoria. Den första delen handlade om Andra världskriget och… eh… Ni vet. Andra världskriget är kanske, för att använda vetenskapliga termer, det typ frkn tråkigaste nånsin. Så jag kanske inte lyssnade så noga. Men andra delen handlade om Slaget vid Poitiers 1356 och hölls av en Bernard Cornwell, författare av historiska noveller, som talade med en sådan där brittiska att han kunde vara en parodi på sig själv, men med fantastisk inspiration, humor och klarsynthet.
Intervjuaren:: So you say the Battle of Poitiers (uttalat med samma känsla för franskt uttal som Inspector Japp i Poirot) was quite remarkable?
Bernard: It was toootally remarkable!
Och jag ska inte tråka er med för mycket detaljer kring just det slaget, utan bara kommentera det där med medeltida krig. För medeltida krig handlade inte om att ha ihjäl folk utan var i mångt och mycket ekonomiska uppgörelser. Huvudobjektivet var att tillfångata så viktiga personer som möjligt för att kunna kräva lösensumma för dem. Städer och byar skonades mot betalning. Det som tycks ha lockat med nya landområden var skatteintäkter, inte principsaker som etnicitet eller språktillhörighet.
Spännande tycker jag. Så spännande att jag inte märkte hur mycket det snöade förrän jag kommit hem.
Mina fördomar. En berättelse om resan som inte blir.
Med hatiska blickar mot den fallande blötsnön utanför fönstret läser jag Peppes uppdateringar från något varmt paradis med milslånga stränder, sol, delfiner och goda frukter som ingen egentligen vet vad de heter men som i folkmun kallas något som låter som Nghnk. Min man har rest rätt mycket. Mina barn älskar att resa. Jag själv, not so much.
Det handlar inte om pengar, eller svårigheter att hitta resmål, eller tid, eller sådant som jag försöker skylla på. Egentligen handlar det om att jag är livrädd. Jag tänker mig att de där stränderna är fyllda av giftiga ormar och sticksiga fiskar om de inte är invaderade av tiotusentals parasiterande turister som skränar och super. Jag tänker mig att frukten som kallas något som låter som Nghnk förmodligen innehåller små inälvsmaskar som man fyra år efter hemkomsten och hundratals läkarbesök senare inser har spridit sig till blodomloppet, förgiftning och för tidig död. Jag tänker mig djurplågeri, obeskrivlig misär, fattigdom, trafficking och kidnappning, och att mina barn (ifall de inte blir kidnappade) kommer att ha mentala trauman av allt de sett när vi kommer hem. Dessutom vet jag ju att jag kommer att fontänspy redan på planet och få magsjukor på min sedan tidigare sönderstressade resmage. Att jag inte kommer att kunna äta något för att jag är kinkig med vilka delar av djur man kan äta (och vilka djur) och überkänslig mot stark mat.
Jag önskar att jag vore modigare, jag önskar att jag tänkte annorlunda – friare och större – men det här kära vänner, är den bistra sanningen om mina utlandsrädslor.
Kuriosa: Förra året var vi ju på semester till Danmark. Det är ganska lagom exotiskt.
Kuriosa 2: Den där grodan som Peppe fotograferat är helt säkert skitgiftig. Grodor i andra länder är nämligen det.
Hit och dit och tillbaka igen 