Då blir det där med att katter sätter sig och slöstirrar ut genom ett fönster av ingen annan anledning än att de är katter och kan nästan pinsamt tydligt.
Kategori: Vardagslivet
Den finländska sisun
I dag på väg hem från kvällens skridskoåkning drog jag och maken varsitt barn i pulka respektive på snowracer. Och så gick det så där som det brukar gå, ni vet, nån börjar gå lite snabbare och så tar barnen sats och hejar på och så vill ingen dra ett stackars besviket barn och rätt som det är så springer man som dårar med barnen flygande efter. Ni vet. Hur som helst, jag kanske sprang lite väl fort och så kanske Vilho lutade sig lite mycket åt sidan och så är det möjligt att han kanske inte riktigt åkte åt samma håll som pulkan han just satt i. Så när jag nästa gång tittar bakåt sitter han på trottoaren (inte på gatan förstås, jag är ju en ansvarsfull förälder) med mina skridskor fortfarande i ett tryggt grepp och en stor kasse med random skridskoåkningsattiraljer ihopklämd mellan benen. Och säga vad man vill om den ungen, men han är överfull med finländsk sisu.
Jag: Oj! Gick det bra?
Vilho: Spring, mamma! Spring!
Jag: Men jag har ju för i hela friden inget barn i pulkan längre!
Vilho: Men du är snabbare så! Spring nu bara!
Jag: Eh…
Vilho: Jag kan ta mig hem själv! SPRING DÅ MAMMA! Vi kan fortfarande vinna!
Kuriosa: För att undvika just sådana här frestelser hade jag och maken kommit överens om att man automatiskt förlorade om man tappade sitt barn.
Det här med att vara rädd och att åka snabbt
I går var vi för första gången den här vintern och åkte skridskor (på annat ställe än ute på den isiga gården) och barnen älskar det! Med snoret rinnande över röda kinder staplar de fram på skridskorna och skriker förtjust ”titta mamma vad jag kan åka FOOOORT” och jag tittar och låtsas förfasas över hastigheterna och barnen har så fasansfullt roligt att blåa knän och mörbultad svanskota inte gör något alls. Vid mitt barndomshem hade vi under min uppväxt en prima skridskoplan kallad Plan. Där lärde Johan, som var mycket äldre och mycket bättre och som jag betraktade som skridskokungen, mig allt om att åka skridskor. Med en ängels tålamod drog han mig runt, runt på Plan medan jag höll i andra änden av hans hockeyklubba. Och uppe på Plan lekte alla ungar Under hökens vingar kom, vi åkte i kapp, vi körde runt med målen, vi hade som sport att köra så hårt mot planket att vi gjorde volter över det – med skridskorna käckt snurrande. När det var dags att åka hem, åkte vi på skridskorna nedför backen till huset. Tjong in i staket och så var man framme. Det var härliga vintrar!
I går var det barnen som åkte snabbast, och så här mellan mig och er – det var inga jättefarter direkt. En gång i tiden var jag rätt duktig på att åka skridskor. Inget isprinsesse-ämne direkt, men helt ok. Visst var det länge sedan jag åkte aktivt, så det är förstås förståeligt att det inte går riktigt lika bra som förut, men det stora problemet är något helt annat. Jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Och när jag står där på mina skridskor och ser barnen älska åkningen med samma passion som jag gjorde en gång i tiden undrar jag hur i hela världen det blev så här. När blev jag så här rädd?
För det är inte bara åka skridskor jag är rädd för. Det samma gäller pulkaåkning, cykling, skateboarding, skidåkning, ridning. Typ allt. Någonstans har jag blivit vuxen och lärt mig att komma ihåg hur det känns att slå svanskotan i isen, falla av hästen, ramla på cykeln och skrapa upp knäna. Jag kommer ihåg alla de sakerna bättre än det där pirret i magen man får när man klarar det. Någonstans har jag lärt mig själv att glömma hur det känns när man helhjärtat hänger sig åt något med en viss smärtpotential och vet att det kommer att vara så roligt att det är värt det.
Så den här vintern ska jag åka skridskor ofta. Och riktigt, riktigt snabbt.
En måndagsmorgon av rang
Att snurra och svettas i mardrömsvåndor hela natten för att vakna upp till ett strömavbrott, när allt man längtar efter är att få tända alla lampor, dricka en stor kopp te och börja det timslånga arbetet med att intala sig själv att det bara var en dröm. That’s måndagsmorgon for you.
Mammornas dag
Så ofta vi kan (vilket har visat sig vara ungefär en gång om året) träffas jag och Tant Annika utan barnen. I förrgår var en sådan dag, då hon kom hem till mig och vi lunchade. Och det finns något ganska bisarrt i när man har känt varandra i sju år och ätit mat tillsammans regelbundet och man som den som ska laga lunch ändå står där och faktiskt inte vet vad den andra tycker om. Vi brukar äta köttbullar och makaroner, köttfärssås och spagetti, makaronilåda eller någon annan rätt baserad på någon form av pasta och köttfärs. Så vad äter man när man inte måste anpassa sig till fyra kräsna små monster? Efter att jag upptäckt att skålarna i Iittalas underbara Taika-serie går att köra i ugnen utgick jag från att någonting åtminstone skulle tillagas i portionsskål. Det blev potatisgratäng med brieost, ugnsstekt lax marinerad i honung, ingefära och äppelcidervinäger samt en av de godaste chokladkakor jag någonsin gjort som efterrätt.
När vi hade ätit klart gick vi ut och njöt av solen i så många kalla sekunder det tog oss att komma till bilen, och så åkte vi till den där lilla butiken i Järvenpää som vi har pratat om förr – Keltainen Kammari. Den där olika fantastiskt duktiga allkonstnärer säljer sina verk för riktigt acceptabla priser, och låter även oss som inte har inredningsbloggar i krispigt vitt känna att vi är trendiga. Det är just ett sådant fantastiskt ställe som man kommer till efter att ha peppat sig själv i flera veckor över att nu smäller det, inser att det inte är öppet och sedan bara helt sonika ringer till numret på hemsidan så att någon kommer och låser upp dörren. Jag köpte en oerhört vacker gammal vit bokhylla i riktigt trä (alltså inte något plywood eller så) som nu pryder väggen på kontoret.
Tildas logik del 9
#1: Jag plockar ner julstjärnan i köksfönstret.
Tilda (som om historiens mest uppmärksammade avrättning var mitt fel): Hej då, Jesus.
#2: Jag sorterar en kasse med begagnade kläder som Tilda har fått.
Tilda (dansar en virvlande dans): Mamma, vet du vem jag ska gifta mig med?
Jag (uppriktigt nyfiken): Nej. Med vem då?
Tilda (snurrar lyckligt): Med de här byxorna!
Den revolutionerade upptäckten och en kall vinterdag
Jag älskar tulpaner. Ingenting säger gott nytt år och ljusare tider lika mycket som tulpaner. Men så kommer alltid problemet med var fan man ska ställa dem, för inte vill man ha 30 centimeter höga blommor mitt på köksbordet när middagen är en av de få gånger man får se varandra. Och tulpaner är höga. Så är det ju.
Och egentligen är det nästan pinsamt hur lång tid det tog mig att komma på att man kunde klippa tulpanerna kortare. Inte bara liksom ta av ett par centimeter för att få dem att platsa i den där höga tulpanvasen, utan klippa tillräckligt för att göra dem till trevliga tiocentimeters-mitt-på-bordet-blommor.
För övrigt är det här en av de första dagarna sedan vintern kopplade sitt grepp som solen har lyst från en klarblå himmel. Pelargonerna på sin bänk inne på lekrummet sträcker sina alltför långa, ljushungriga blad mot solen och längtar nog efter att vädret blir varmare lika mycket som jag gör. De börjar sloka nu. Det har varit så mörkt så länge och de verkar inte alls förstå att tulpaner på bordet betyder att vi är på väg åt rätt håll.
Samtidigt i en korg på badrumsgolvet
Förra årets mest bortkastade investering
En jumbotub solskyddskräm.
Katten har fångat en mus
Och jag får ju skylla mig själv om jag försöker ta den ifrån honom.
Hit och dit och tillbaka igen 