Vardagslivet

Den finländska sisun

I dag på väg hem från kvällens skridskoåkning drog jag och maken varsitt barn i pulka respektive på snowracer. Och så gick det så där som det brukar gå, ni vet, nån börjar gå lite snabbare och så tar barnen sats och hejar på och så vill ingen dra ett stackars besviket barn och rätt som det är så springer man som dårar med barnen flygande efter. Ni vet. Hur som helst, jag kanske sprang lite väl fort och så kanske Vilho lutade sig lite mycket åt sidan och så är det möjligt att han kanske inte riktigt åkte åt samma håll som pulkan han just satt i. Så när jag nästa gång tittar bakåt sitter han på trottoaren (inte på gatan förstås, jag är ju en ansvarsfull förälder) med mina skridskor fortfarande i ett tryggt grepp och en stor kasse med random skridskoåkningsattiraljer ihopklämd mellan benen. Och säga vad man vill om den ungen, men han är överfull med finländsk sisu.

Jag: Oj! Gick det bra?
Vilho: Spring, mamma! Spring!
Jag: Men jag har ju för i hela friden inget barn i pulkan längre!
Vilho: Men du är snabbare så! Spring nu bara!
Jag: Eh…
Vilho: Jag kan ta mig hem själv! SPRING DÅ MAMMA! Vi kan fortfarande vinna!

Kuriosa: För att undvika just sådana här frestelser hade jag och maken kommit överens om att man automatiskt förlorade om man tappade sitt barn.

6 kommentarer på “Den finländska sisun

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s