Min unge fyllde just 12 år. Min lille baby, som jag just fick, har dragit iväg och blivit jättestor.

Och man står där liksom vid sidan om och undrar hur i hela friden det hände. När han blev så stor att jag ser fel på våra mjukisbyxor, att han lånar mina skor. Och han är så jäkla trevlig, inte alltid förstås, men för det mesta. Omtänksam, smart, envis som få. Vill låna min dator och skriva berättelser.

För 12 år sedan låg han i min famn och tittade på mig med de mest fantastiska mörka ögon. Jag kände det som om han såg rakt in i min själ. Det gör han fortfarande.

Nu har vi firat första dagen av jul. Hoppas att ni också har firat, oavsett vad ni anser är den bästa anledning att göra det. Vi har ätit massor av mat, skrattat, skrålat och träffat människor vi träffar för sällan. Och öppnat paket förstås. Även om vi får vänta med att öppna en del av dem.

Som ni vet var det en hel del saker inför disputationen som inte riktigt gick alldeles… jätterätt. Någon kommenterade att de inte ens märkt att kaffet var lagat av vatten från toaletterna, och det har sin enkla förklaring i att jag har världens bästa vänner. Kocken (som förvisso inte är min vän, men som jag starkt överväger att adoptera) svarade på mitt förtvivlade samtal om att vi inte har något kök med att det hade han redan räknat med, och så gjorde han ett kök av ett av de andra rummen. En väns vän drog på sig skitsnygga serveringskläder och höll brickor med snittar och bubbelglas som ett proffs, tillsammans med kocken.

Flera hjälpte till att bära dit vatten i dunkar, en vän kom kvällen innan med färdigstrykta bordsdukar och vintriga dekorationer till de hiskeliga plastborden. En annan kom med glas och karaffer, ytterligare en annan ordnade kaffekoppar, tallrikar, bestick och fler sorters glas. Min bror, pappa och världens bästa Fia vek servetter, tände ljus och dukade tillsammans med barnen. Allt det där som jag hade glömt, hade någon annan (i allmänhet första festfixare och bästa vän extraordinaire Petra) kommit ihåg. Marschaller att lysa upp vid den gamla trappan. Sopsäckar. Lådor att lägga smutsig disk i. Serveringsfat och verktyg att ta med.

En vän bakade världens godaste surdegsbröd, en annan fixade snittarna, jordgubbstårtor och dekorerade muffinsar som Fia bakat och tillsammans med pappa kört hem till vännen sent på torsdagkvällen. Efter disputationen stod jag själv och dekorerade tårtor, så jag ska inte säga att jag var sysslolös, men det är verkligen inte min förtjänst att kvällen såg så sjukt proffsig ut.

Ja, och själva disputationen… Jag var rädd för tre saker (i ordning):

• att behöva åka in i rullstol
• att kissa på mig
• att inte kunna svara på frågorna

Men jag hade fått vila så pass mycket under veckan, att när fredagsmorgonen väl kom och vi hade kunnat konstatera att det faktiskt existerade en sal 12 utan att man behövde gå via plattform 9 3/4 kunde jag ställa kryckorna vid sidan och gå (om än väldigt sakta) in i salen utan stöd. Jag hade tveklöst världens bästa opponent (Maria Sjöberg), som var tydlig med att vi ibland gjorde olika tolkningar men att det likväl var tolkningar, som skämtade och var lagom sträng och som kunde framhäva hur otroligt kunnig och professionell hon är och i samma svep lyfta upp mig.

När hon öppnade med att ifrågasätta om jag varit rättvis i min tolkning av tidigare forskning och hänvisade till not 1 på min första sida var min enda tanke att jag är fullkomligt fucked. Men det ordnade sig och jag kunde svara på alla hennes frågor. När jag ställde mig upp för att höra hennes slutliga omdöme sparkade babyn mig rakt på blåsan, men månader av knipövningar betalade sig.

Och hade allt annat skitit sig så har jag i allafall världens snyggaste avhandling. Grafiker-Tove, som satt uppe halva nätterna innan avhandlingen skulle in till tryckeriet, har gjort ett fantastiskt jobb.

Så jag klarade det, men bara för att jag aldrig någonsin behövde göra det själv.

Alla ni som redan beställt avhandlingen, skicka era adresser till mig på charlottehitochdit at gmail punkt com. Porto inom Finland blev 5,90 e. De som skulle skickas till Sverige tog pappa med sig för att posta där (5 e för svenskt porto), för portot härifrån till Sverige skulle bli 12,40 e. Betala borde man kunna göra via paypal.me/CharlotteCederbom.

Jag håller min lectio, skriven natten innan.

Hatten. Jag vill ha den.

Jag föklarar något väldigt viktig.

Min familj önskar att de vore någon annastans.

Professor Sjöberg läser upp slutorden.

Jag ber en still bön om att babyn ska sluta sparka så himla hårt. Och att jag ska bli godkänd.

På väg ut.

Barnen har aldrig uppfört sig bättre. Någonsin. Sonen var eld och lågor över detaljer i min forskning och satt uppe till långt över midnatt med sina egna efterforskningar.

Så här såg det ut när jag anlände till festlokalen.

Kocken är ett geni. Geni.

Sätt en tändare i handen på den här ungen och han är det mest hjälpsamma man kan tänka sig.

Inga fula plastbord. Och vi fick gamla, tjusiga trästolar istället för den hiskeliga i plast.

Stjärnhimmel över stora salen.

De här bakade jag. Brownie cheesecake. Så himla goda.

Snittar.

Kaffekoppar som min fina vän burit med sig.

Det blev fest.

Frukost, lunch och middag på lördagen.

Sjukt goda cupcakes.

Vi kan ha blivit lite väl exalterade när det var dags att göra dessertbordet. Det kan vara så.

Doktor Cederbom.

En salig blandning av eftisledare, sjuksköterskor, docenter och professorer.

Att hålla tacktal när man är fullproppad med gravidhormoner. Rekommenderas icke.

Maria är jätterolig. Att skriva avhandling är som en förlossning, säger hon.

Min älskade handledare Anu.

Supersmarta Satu Lidman, som forskar om skam, heder och våld mot kvinnor. En idol.

Trolsk stämning som jag inte har gjort.

Någon var rätt glad över att få sköta musiken.

Jag har huset fyllt av blommor. Och världens finaste bok.

Fredagen hörni. Vilken pangdag det blev fast allt såg ut som om det skulle skita sig. På måndagen fick jag veta att den lokalen jag hade hyrt för festen inte skulle komma med kök. Det fanns ett (vilket jag visste) men det tänkte de hålla låst. Vatten till att brygga kaffe skulle vi få ta från toaletterna. Borden och stolarna var av plast, i det gamla, vackra trähuset.

Jag haltade omkring på kryckor och kunde stora delar av tiden inte lyfta benen alls och följaktligen då bara stå stilla och vänta på bättre tider.

På torsdagen hade det fortfarande inte gått ut någon information från universitetet kring disputationen och det stod inte med i kalendariet. Detta trots att jag varit i kontakt med infoavdelningen som lovat höra av sig. Till slut fick jag tag på någon som fick tag på någon annan och det uppdagades att jag tydligen inte skickat in rätt blanketter för tre veckor sedan och att jag inte lämnat exemplar av avhandlingen till rätt personer. Under torsdagen såg det ett tag ut som om hela grejen skulle falla.

Ja, och när jag haltade in på universitetet på fredagsmorgonen ringde min handledare och meddelade att det inte existerar en sal 12, som vi borde vara i. Vid det laget kunde jag inte göra mycket annat än att skratta hysteriskt.

Mer om hur allting ordnade sig en annan dag, för jag är fortfarande så trött att jag knappt vet vad jag heter. Tur att jag har en bok med mitt namn på så att jag kan kontrollera. MWAHAHAHAHAHA.

Det var en mäktig känsla att torka av sig sminket på kvällen, se sitt svullna trötta ansikte i spegel och tänka att jag gjorde det. Jag klarade det. För 13 år sedan kom jag hit för den här dagen. Jag. Gjorde. Det.

Så jag håller på att förbereda julpyntning och sätta upp de första lamporna tillsammans med en man som a) inte direkt har firat jul och b) har lärt sig allt om hur jul borde firas från amerikanska komedier. A har i en veckas tid scoutat grannarnas pyntning. Sedan köpte vi 540 (faktiskt tal, inte påhittat retoriskt) lampor.

På framsidan har vi en grupp med fyra tuijor; tre stora och en lite mindre – kanske 3 m hög. Jag bad A sätta upp lamporna i den minsta tuijan, för den är liksom snyggt inramad av de andra, och satte igång med maten.

Och så hör jag att det är någon uppe på taket. När jag tittar ut visar det sig vara A och 540 lampor. Så jag frågade honom vad i hela friden han höll på med eftersom den lilla tuijan inte är nära taket. 

”Den lilla?” väser han till svar och viftar med lamporna. ”Han där” viftar han mot grannen ”har ljus upp till taket. Jag tänker INTE sätta lampor i det minsta trädet!”

Det kommer att bli en lång och spännande väntan på julen.

Ni har ju korrläst, kommit med förslag, uppmuntran och andra otroligt värdefulla insatser under hela det här arbetets gång, så jag tänkte att jag slänger ut en förfrågan här till er.

Jag skulle vilja ha en bild på framsidan av avhandlingen. Den bör vara relaterad till a) medeltiden, b) giftermål och/eller c) kvinnor som agerar. Den bör också vara dekorativ för sånt gillar jag.

Den måste finnas att tillgå i hög upplösning och inte vara copyrightad på så vis att jag inte får använda den. Har ni en egen bild som ni låter mig använda betalar jag gärna med en avhandling, och ert namn nämns naturligtvis i avhandlingen också!

Skicka förslag till charlottehitochdit ät gmail punkt com! Tiden är begränsad för avhandlingen ska till trycket inom de närmaste dagarna…

På väg till morgonens föreläsning trodde jag först att jag trampat i något stort och olämpligt, men det visade sig att hela sulan på min ena sko tänkte säga tack för sig och överge oss. När jag lyfte på foten hängde den kvar i en enda sorglig sulslamsa längst bak.

Men bra kvinna reder sig själv och så vidare. Jag fyllde munnen med tuggummi, tuggade dem mjuka och kladdiga och tuggummilimmade ihop skon igen. Det är sannerligen inte en estetiskt tilltalande lösning, och inte en som räckte mycket längre än dagens arbete, men det funkade. 

I något skede borde jag kanske investera i ett par nya skor…

Jag har ätit lunch ute själv förr, det har jag. Men oftast har det varit mest av tvång, att jag inte kunnat hitta lunchsällskap. I dag var dock ensamlunch ett beslut jag fattade för att jag ville, för att det lät trevligt med en spontan lunch. Det känns grymt skönt att ha kommit till en sån punkt i livet att jag kan ensamluncha helt utan ångest och utan en tanke på vad andra kan tänkas tycka och tro om min ensamhet. Dessutom behöver jag inte diskutera med någon om vad vi ska äta eller huruvida vi ska gå en trappa ner på kaffe sedan (det ska vi. Eller jag.). Frihet. Frihet från mina egna tankar på vad jag kan och inte kan göra.

A är ute på cykeltävling igen. Jag sitter på ett café och dricker kaffe och käkar oskäligt dyr kaka medan jag väntar på att han ska ha kört klart typ 111 km. När folk talar om vikten av att ha bra system av jämn arbetsfördelning i parförhållanden tänker jag mig att det är just sånt här som avses.

Ja på tal om kulturskillnader. Det här med att skära tårta är helt tydligt en sån där jättestor skillnad jag inte hade förutsett. A brukar normalt måtta ungefär 2.3 svenska tårtbitar per person när han serverar. Till hans födelsedag lagade jag en 16 personers prinsesstårta som han skar i sex bitar. Sedan åt han två eftersom det var en sån där tårta som ju ”bara smälter i munnen” och ”man inte känner sig mätt av”. Så där som 7 dl grädde och ett halvt kilo marsipan brukar.

Nu när vi har As syriske vän på besök visar det sig att hans uppfattning av vad som är en normal tårtbit är likadan.