Det var en gång ett land där det i flera hundra år har varit fred, där alla barn får gratis sjukvård och där det är straffbart att inte låta sina barn gå i skola i nio år. Men som i alla länder fanns det problem. Kungen, som förvisso inte styrde över landet, var exempelvis inte alltid den förebild folket hade velat ha. Dessutom hade folket en obehaglig vana att spendera oresonligt mycket pengar på leksaker och fel sorts mat, fel låt vann alltid den stora årliga musiktävlingen och en av partiledarna hade missuppfattat det byråkratiska systemet. Och som om det inte vore vore nog med problem för landet hände det ibland att otäcka människor från länder där det var krig, inte fanns sjukvård och där barnen inte fick gå i skola sände sina barn till landet och förväntade sig att de skulle bli omhändertagna. Trots att landet hade sina egna problem att tampas med. Tack och lov fanns det regler och paragrafer där det inte fanns hjärta och medmänsklighet, och så kunde man i bästa paragrafryttaranda skicka barnen någon annanstans, till att bli någon annans problem, och folket i landet kunde fortsätta oroa sig över om det skulle komma snö till jul och vem som borde vinna Idol.
Kategori: Nyhetsplock
Mångkultur eller tvångkultur
På dagens Signerat skriver Erik Helmerson om bekymren med hur man ska fira religiösa högtider i skolan i Sverige, med tanke på stundande advent. För många i Finland känns liknande besvär säkert väldigt avlägset. Mina egna barn som går på ett kommunalt dagis har utan min vetskap fått gå på påskgudstjänst trots att varken jag eller min man är kristna. När jag påpekade för personalen att jag inte ville att mina barn deltog i gudstjänster fick jag förvånade miner och ”oj då, vi har aldrig hört om att någon inte skulle vilja vara med”. Här i Finland rör debatten snarast huruvida man ska be bordsbön i skolan än om man får fira advent eller ej.
Jag antar att en stor del av skillnaden i inställning ligger i Sveriges betydligt mer utbredda mångkultur. Visst, det finns många i Finland också som skriker om att mångkulturen är ett problem och att det finns för många invandrare men statistiskt sett är Finland ett synnerligen homogent land. En av de sakerna som invandrarkritiska finska röster ofta hänger upp sig på är att man inte vill bli som Sverige. Det mångkulturella land jag älskar just för dess färger blir ett skällsord och ett exempel på hur illa det går när man öppnar sina dörrar.
Gissa om debatten om adventsfirande kommer att ge dem vatten på kvarnen.
När mina barn, som är tre och fem år gamla, följde med på påskgudstjänst blev jag heligt förbannad. Det är inte så enkelt som icke-kristen förälder att förklara hela den där korsfästelsegrejen för två små barn. ”Synd” är i deras värld en vardaglig klagan i stil med ”synd att det regnar”, inte ett medfött arv från Adam och Eva. Men man måste skilja på gudstjänst och kulturell ceremoni. Jag kan inte komma på en enda svensk eller finsk högtid som inte under århundradens gång har anpassats till kulturen i så hög grad att den rent religiöst kristna spillra som finns kvar är försumbar om man inte väljer att lyfta fram den. I vår familj firas både påsk och jul, men utan Jesus och med vår kultur. Det går riktigt bra att vid advent tända ljus, äta gott, tänka på sina nära och kära och vänta på julafton och tomtens ankomst. Verkligen, är det fortfarande någon som tror att julklappar, julgran, tomtar eller lussekatter är religiösa attribut?
Men allt är ju vad man gör det till. I min hemstad firades alltid alla avslutningar i kyrkan (en underbar byggnad från 1300-talet), men det får man inte längre eftersom vissa kan ta illa vid (trots att kyrkan är den enda byggnaden tillräckligt stor för liknande ändamål). Det känns helt bisarrt. Man trippar som små tomtar kring julegröten för att undvika problem, men skapar sig istället desto större. Om vi för ett ögonblick ponerar att den kristna versionen av verkligheten är sann är det knappast farligt att gå in i kyrkan, utan snarare gynnsamt för alla oss som inte tagit till oss Guds ord och annars med största sannolikhet lär brinna i helvetet när den dagen kommer. Om det är så att Gud inte finns är det väl skit samma, och allt som har hänt är att vi små människor gjort en höna av en fjäder. När ska vi svenskar lära oss att alla inte kan få medalj, saft och bulle alla gånger? När ska vi lära oss att den mångkultur så många av oss hyllar blir en tvångkultur när allas behov ska tas i beaktande in absurdum?
Att jag inte vill att mina barn går på gudstjänst betyder inte att de inte får vara med i allt annat firande. Grejen är att jag inte vill att någon predikar för mina barn, oavsett om det gäller Gud, växthuseffekten eller nya tuffa leksaker. Vi går ofta i kyrkan (enligt barnens egna önskemål ska vi härnäst besöka Uspenskijkatedralen) för att det är magnifika byggnader, fulla med kultur och vittnen till århundraden av mänskliga upplevelser. Ofta tänder vi ett ljus för vår familj i Sverige, för att vi tänker på dem och saknar dem. Alla ritualer – sådd, skörd, tända ljus, äta mat – kan ges en religiös dimension men det måste ligga i varje människas eget hjärta att tro eller inte. Så jag ber en stilla bön; offra inte adventsfirandet på mångkulturens altare, för de enda som gynnas av det är mångkulturens motståndare.
Våga prata om sexbeteende
Nej, jag tänkte inte skriva öppenhjärtigt och privat om mitt eget sexbeteende, bara notera att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter är nominerade för Stora Journalistpriset för deras uppmuntran att andra ska göra det. I ett samhälle där sex för de flesta långt ifrån är ett nödvändigt ont för att säkra artens fortlevnad är den diskussion som Koljonen och Mirjamsdotter drog igång på mikrobloggen Twitter väldigt viktig. Sexbeteendet är för både män och kvinnor oerhört känsligt och vi socialiseras redan som unga in i starkt genusbaserade föreställningar om vad vi ska tycka om och hur vi ska relatera till det, medan det tabu kring att prata om upplevelserna i osäkra situationer försvårar viktiga frågeställningar och diskussioner om vårt eget beteende.
Historiskt sett är just sexbeteende och vår inställning till det riktigt spännande. Visste ni till exempel att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Finland först år 1994? Idag pratar man med förskräckelse om hur mycket antalet våldtäkter har ökat, men frågan är snarare hur vår inställning till sexuella övergrepp förändrats över tiden. Normer för sexbeteende är om något knutet till kulturell och historisk kontext, och måste också diskuteras inom dessa ramar. Skillnaden mellan individens upplevelse och samhällets normer måste problematiseras och ständigt diskuteras så att de som faktiskt utsätts för övergrepp får den hjälp de har rätt till. Samtidigt är det viktigt att de obehagliga sexupplevelser som har sin grund i olyckliga missförstånd inte tillåts underminera trovärdigheten i övergreppsoffers berättelser, och att alla tar sitt ansvar för en rakryggad och öppen dialog kring var det blev fel.
Kuriosa: Stavningskontrollen vill inte godkänna ”sexbeteende” utan föreslår ”kexbeteende”, men det får bli ett annat inlägg.
Update 24 november: Och mycket riktigt och välförtjänt fick de också stora journalistpriset!
Längden kontra kvalitén
En ny undersökning visar att det i USA är män av medellängd som får flest barn. 178 cm ska man vara för att få flest barn (2,57 i genomsnitt). Kan man relatera detta till att kineser, som ju i allmänhet är betydligt kortare, bara får 1 barn? Statistiskt sett stämmer det ju.
En anledning till varför män av medellängd får fler barn tror man kan vara att de gifter sig tidigare. Hur i hela friden har man kommit fram till det? Och i vilken del av befolkningen? Och under vilka premisser? Dessutom påpekas det att andra faktorer än längden påverkar barnantalet mer, som till exempel utbildning och inkomst. No shit, Sherlock.
Padre Pio, tron och vetenskapen
Enligt en ny bok av historikern Sergio Luzzatto är det berömda helgonet Padre Pio bara en bluff. Padre Pio var känd för sina stigmata, alltså blödande sår i likhet med dem Jesus åsamkades vid korsfästelsen, och helgonförklarades av påven år 2002 för sina helande krafter. Jag förstår att det kan finnas ett stort behov bland skeptiker att bevisa att Padre Pios inte faktiskt genomlevde Jesu lidande och hade oförklarliga sår, eftersom vi är vana vid att allting idag ska kunna förklaras av vetenskapen. Det finns ett stort motstånd mot att folk ska leva med religiösa villfarelser och ett ännu större motstånd mot att någon kan göra sig pengar på det.
Och visst, jag håller med om att man inte ska lura folk, men vem är det som har sanningen då? Och vad är det som säger att sanningen alltid är det bästa? Jag är rätt övertygad om att många är lyckligare med en lagom dos vanföreställningar. Det betyder förstås inte att man blir gladare av spontant blödande sår, men jag själv till exempel blir mycket nöjdare när jag intalar mig att choklad är bönor (vilket ju inte är helt osant) och alltså tillsammans med spannmål (som bullar och kakor) utgör en fulländad måltid. Än sen då om man måste modifiera verkligheten lite?
Många som höjer dagens vetenskap till skyarna och vill upplysa människor som lever i religiöst mörker vill göra motstånd mot många religioners sanningsmonopol, utan att fundera över att det monopol som från början upprört dem nu sprider sig över vetenskaperna också. Jag ser inget självändamål i att bevisa att Padre Pio var en bluff, för tro kallas för just tro för att det inte är vetenskap. Den som vill tro, oavsett om det är på mirakel orsakade av helgon eller choklad, kommer knappast låta sig övertygas av aldrig så många vetenskapliga bevis. Och bra så.
Kuriosa: En intressant redogörelse för Padre Pio finns här.
Mansgrisar och morsgrisar
Jag kan inte låta bli att återvända till fallet Assange vs rättvisan. Julian Assange vill för allt i världen inte bli utlämnad till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Så ogärna vill han beträda svensk mark att han till och med har sin mamma vädja för den oskyldige, missförstådde stackaren.
”My beatutiful boy, Julian, is gonna be in the hands of those thugs. They will bash him. They will sexually abuse him.”
säger Christine Assange och ser ut som om hon menar det. Jag är själv mor, och jag skulle inte heller vilja sätta mitt underbara barn i händerna på skurkar som ska slå honom och utnyttja honom sexuellt.
Men vänta lite här nu. Jag inser förstås att Julian Assange riskerar att bli en trofé för vilken politiskt prisjägare som helst, men det som ska hända när han kommer till Sverige är ju att han ska få berätta sin version av vad som har hänt, och som det verkar är det ju inte han som är sexuellt utnyttjad utan tvärtom. Dessutom är killen inte ens åtalad, utan ska bara bli hörd. Det är inte ett straff, utan en rättighet.
Eftersom Julians väna moder inte hade rätt effekt på förhandlingarna har en svensk pr-konsult kontaktats. Exakt vad denne pr-konsult ska göra är oklart, men det finns anledning att ifrågasätta pr-konsulters inverkan på det som Assange har opponerat sig mot: en rättvis rättegång. Hur i hela friden ska pr göra en rättegång mer rättvis? Eller är det inte rättvisa man söker, utan frikännande till vilket pris som helst?
Pontus Nyström har på SVD Opinion skrivit en mycket läsvärd text där han vädjar till den pr-konsult som förmodligen ska ta sig an Assanges fall att i rättvisans namn tacka nej, inte minst för att de två offren, kvinnorna, inte har råd med samma entourage. Det tycker jag att fler borde skriva under på. Rättsväsendet har sina egna snirklar och fallgropar, men pr och pengar ska inte få spela in!
Djävulen gör vägarna hala
Nu när vi går mot kallare tider börjar tidningarna fylla sina sidor med mer eller mindre dramatiska varningar om den farliga isen och förrädiska halkan. Det många inte vet är att det egentligen är djävulen som gör vägarna hala, åtminstone här i Finland.
Se bara på varningsfilmen från 1977…
Och den som vill ha den på svenska istället kan hitta den här!
Hur kan fred vara chockande?
I Rio de Janeiro har man inlett en offensiv mot några av de kåkstäder som styrs av kriminella ligor. Offensiven kallas ”Choque de Paz”, vilket ungefär betyder ”Fredschocken”.
Men hur i hela friden kan man tro att fred har något med chock att göra?
Motiven för att äntligen investera i en tryggare miljö för de närapå två miljoner invånare som bor i kåkstäderna har beklämmande lite med humanitära värden att göra och är desto mer präglade av ekonomiska intressen. Brasilien är ju värd för både fotbolls-VM år 2014 och OS år 2016, och då passar det inte med knarkligor och fattigdom i knutarna.
En del av mig vill så gärna tro att det är ett genidrag att ge VM och OS till Brasilien – Äntligen! En spark i rumpan åt de styrande och uppmärksamhet och hjälp till behövande. Men var finns långtgående planer för hur de människor som försörjer sig via knarkhandeln ska förtjäna sitt levebröd? Var finns analyser kring effekterna av att rubba de känsliga nätverk som utgör livsådran i många isolerade kåkstäder?
En kvalificerad gissning är att inga sådana planer och analyser finns. De överensstämmer nämligen knappast med den bisarra idén att fred kan införas med chock och med en stram deadline.
Varsågoda! Lite fred!
En alternativ familj
För de flesta som forskar i historia, och för alla som forskar i genushistoria, är det en självklarhet att kärnfamiljen är en nyhet och långtifrån det enda sättet att ordna en familj. Familjen med mamma, pappa och barn har möjligen fungerat som någon sorts basenhet så långt tillbaka som på medeltiden, men troligtvis bara ekonomiskt. Socialt sett var familjen sannolikt mycket större än så, och dessutom hade de allra flesta hushåll förutom en ”kärnfamilj” även tjänstefolk och släktingar under samma tak.
Och rent personligt kan jag inte låta bli att anse att om det var tänkt att barn skulle uppfostras av bara två personer, eller i extrema fall bara av mamman, hade de inte varit så förbannat svåra att uppfostra.
Ansvaret, sperman och de unga männen
I nyheternas Sverige möts man av en artikel baserad på en studie om svenska spermadonatorers personligheter. Jag har inte läst studien och kan således rimligtvis inte alls kritisera resultat och tillvägagångssätt. Däremot tar jag mig friheten att kommentera ändå (om någon sedan läst studien och vill tillägga något skulle jag bli jätteglad!). Förstås.
I Sverige har barn som fötts som ett resultat av en spermadonation rätt att få veta vem deras biologiska pappa är. Därför genomgår dessa män ett personlighetstest för att kontrollera att de som donerar sperma är ”normala”. Nu har det alltså visat sig att de inte bara är normala, utan också mer ansvarstagande, trovärdigare och med en mognare personlighet än jämnåriga som inte donerar. Det är trevligt att dessa svenska män är gräddan av utbudet, och jag kan bara beklaga att jag under min ungdomstid i Sverige inte förstod att ragga utanför spermabankerna.
Jag gissar att detta personlighetstest också har att göra med att tröskeln för att donera ska vara tillräckligt hög för att donatorn ska ha insett möjligheten att 20 år in i framtiden få ett samtal från någon med en liknande genuppsättning.
En del av mig tycker dock att det är beklagligt att vi lägger så stort vikt vid biologi och gener. En pappa blir inte till i en mugg. Att bli pappa kräver många års träning av blöjbytande, nattvakande, tröstande och dessutom en livstid av älskande. Jag vill absolut inte förringa barns sökande efter sin identitet, men jag önskar och tror att alla de föräldrar och barn som inte delar gener vet att en familj skapas av betydligt större saker än så.
Kuriosa: Samma forskare, Gunilla Sydsjö, har också visat att de par som genomgår provrörsbefruktning har stabilare relationer.
Hit och dit och tillbaka igen 