I nyheternas Sverige möts man av en artikel baserad på en studie om svenska spermadonatorers personligheter. Jag har inte läst studien och kan således rimligtvis inte alls kritisera resultat och tillvägagångssätt. Däremot tar jag mig friheten att kommentera ändå (om någon sedan läst studien och vill tillägga något skulle jag bli jätteglad!). Förstås.
I Sverige har barn som fötts som ett resultat av en spermadonation rätt att få veta vem deras biologiska pappa är. Därför genomgår dessa män ett personlighetstest för att kontrollera att de som donerar sperma är ”normala”. Nu har det alltså visat sig att de inte bara är normala, utan också mer ansvarstagande, trovärdigare och med en mognare personlighet än jämnåriga som inte donerar. Det är trevligt att dessa svenska män är gräddan av utbudet, och jag kan bara beklaga att jag under min ungdomstid i Sverige inte förstod att ragga utanför spermabankerna.
Jag gissar att detta personlighetstest också har att göra med att tröskeln för att donera ska vara tillräckligt hög för att donatorn ska ha insett möjligheten att 20 år in i framtiden få ett samtal från någon med en liknande genuppsättning.
En del av mig tycker dock att det är beklagligt att vi lägger så stort vikt vid biologi och gener. En pappa blir inte till i en mugg. Att bli pappa kräver många års träning av blöjbytande, nattvakande, tröstande och dessutom en livstid av älskande. Jag vill absolut inte förringa barns sökande efter sin identitet, men jag önskar och tror att alla de föräldrar och barn som inte delar gener vet att en familj skapas av betydligt större saker än så.
Kuriosa: Samma forskare, Gunilla Sydsjö, har också visat att de par som genomgår provrörsbefruktning har stabilare relationer.
Hit och dit och tillbaka igen 