Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Här i Finland pratar vi finska!

Charlotte5 kommentarer

Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.

De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.

Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.

Alltså:

En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.

En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.

En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.

Saft och bulle, någon?

Nyhetsplock

Guggenheimmuseet och det där med att äta bakelser

Charlotte2 kommentarer

I Finland råder för tillfället en viss upprorsstämning beträffande planerna på ett Guggenheimmuseum. Jag ber om ursäkt för de diffusa faktareferenserna men faktum är att pålitligt fakta i frågan är oerhört svår att få. Ena dagen rapporterar man om kostnaderna och menar att de verkar överkomliga bara för att nästa dag visa hur de där kostnaderna kommer att spräckas med x antal miljoner euro.

Idag rapporterar Hufvudstadsbladet dessutom att det nya Guggenheimmuseet skulle innebära att flera befintliga konstmuseer tvingas stänga och att samarbetsförhandlingar med personalen snart inleds. Som vanligt vill man inte tala om uppsägningar utan om omorganisering. Och detaljer vill man ju inte gå in på.

Säkert vore Guggenheim precis så tufft som många talar om även om jag själv inte är någon entusiast. Det skulle dra besökare till Finland (läs: Helsingfors), öka Finlands (läs: Helsingfors) status och bidra till kulturutvecklingen i landet (läs: Helsingfors).

Men någonstans måste man säga nej. Säga att vi vet att det vore kul, men tyvärr har vi inte råd. Vanliga människor gör det varje dag så varför ska det vara så svårt för beslutsfattarna? Gör de likadant hemma hos sig? Investerar de i ett nytt vackert parkettgolv utan att laga hålet i taket? För let’s face it, vad Finland behöver just nu är inte mer status och kultur till Helsingfors utan sjukvård och arbetstillfällen till glesbygden.

Bröd och inte bakelser.

Och den där sociala utslagningen som man talar om, den där som betyder eskalerat familjevåld, ökad alkoholism och utbredd främlingsfientlighet och som är ett av de största hoten mot dagens samhälle, den kommer att få ett minnesmärke i Guggenheim om planerna drivs igenom. Ett minnesmärke över hur den orealistiska framtidsoptimism som oändliga krediter ger äter upp framtidstron för alla dem som kan få slut på pengar.

Kuriosa: Jag skulle hellre äta bakelser.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Feminister och problem i bagaget

CharlotteLämna en kommentar

Jag lägger mig inte i vem som ska bli gruppsekreterare i Socialdemokraterna. Faktum är att jag inte ens är speciellt intresserad av hela grejen.

Men när S-kvinnor protesterar mot den tilltänkte kandidaten eftersom de vill bevara partiet feministiskt och han en gång varit anklagad för sexuella trakasserier är det något som är fel. Visst, sexuella trakasserier är förkastligt, men han är ju inte dömd? Eller ens misstänkt längre?

Och jag förstår argumentet att förtroendet för honom sviktat efter anklagelserna men två motargument dyker upp:

1: Alla är att betrakta som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Män får inte dömas hårdare än andra för att de är män, särskilt inte om det samtidigt finns rabiata feminister som skriker om hur män är svin som borde kastreras utan att samma hårda regler om sexistiska utspel ska gälla dem.

2: S-kvinnorna stöttade Mona Sahlin som partiledare. Och nu vill man tala om ”problem i bagaget”?

Den som följer sociala medier ser snabbt att feministernas största motstånd idag är alla de som tycker att det har gått för långt, att det har slagit över. Gissa om dessa dansar vad-var-det-jag-sa-dansen nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ärlighet när man presenterar sin forskning

Charlotte11 kommentarer

Igår presenterade jag som bekant mitt första kapitel av min avhandling för seminariet. Det gick på alla vis åt helvete, inte minst för att min plan om att vara distanserat intellektuell sket sig så fort jag svarade ärligt på frågorna som ställdes. Missuppfatta mig inte, ärlighet i forskningen är viktigt, vi har pratat om det förut och man basunerar ut vikten av den samma på DN.s debattsidor i denna stund.

Men ärligheten när man presenterar sin forskning är så mycket trevligare när man har något intelligent att presentera. Så var inte fallet igår.

Och så frågade min handledare B hur jag hade tänkt när jag skriver att min forskning rör högmedeltiden, trots att jag börjar år 1350 och det vanligen räknas som starten på senmedeltiden.

En kort stund önskade jag att jag hade ljugit. Dragit till med en ”hrm, hrm (riktiga historiker harklar sig alltid innan de talar), enligt Dickson och Lederhosen är den kvalitativa periodisering av vad vi refererar till som mediae aevis kännetecknad av den kvantitativa felmarginalen i det som kommit att kallas senmedeltidens intrång”.

Istället sa jag som det var. Att jag helt enkelt gillade högmedeltiden bäst – även om jag inte medgav att det är för att de hade finast klänningar – och att jag därför letat reda på någon forskare (som säkert hette Dickson eller Lederhosen) som medgav en förskjutning av den traditionella periodiseringen. Bara för att jag ville.

Inte hade det ju med vetenskap att göra. Liksom.

I ljuset av liknande argument gjorde det säkert inget att vad jag presenterade säkerligen också var världens kortaste kapitel.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Why is this hotter than that – om kvinnobilder och ideal

Charlotte5 kommentarer

Ni har säkert sett dem, de där bilderna där en av nutidens nästintill anorektiska modeller kontrasteras mot Marilyn Monroes fantastiska skönhet och man ställs inför frågan vad fan som hänt med idealen.

Den senaste som jag sett på Facebook är den här:

Visst, på ett sätt är det kul. Jag är själv verkligen inte en av de där från översta raden (utan kanske mer från en imaginär rad tre) och det är klart att större uppskattning av ”normala” kroppar är bra.

Men det handlar ju fortfarande om kroppen. Kvinnokroppen som ett objekt. Kvinnokroppen som ett uttryck för vad som är snyggt och inte, där nutidens kvinnoideal förkastas till förmån för ett rundare ideal som förvisso är mer hälsosamt men som fortfarande betraktar kvinnan som ett objekt för lust.

Så jag gjorde min egen och frågar mig när riktigt smarta kvinnor med en bra utbildning ska bli hetare än dem som är halvt avklädda (och av någon anledning inte riktigt kan stänga munnen).

Photo courtesy Victoria’s Secret and Indiana University.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det är skillnad på sexism och sexism

Charlotte8 kommentarer

Det finns sånna som tycker att det är sexistiskt att klä sin dotter i rosa fluff och ge sin son bilar att leka med. Kanske lite att gå till överdrift det där.

Men så finns det sånna som tycker att man måste ha ett väldigt vinklat perspektiv för att tycka att det är sexistiskt när man tränar innebandy i formationerna Jennifer, Petra och Sofia för att killar skulle ha lättare att komma ihåg vartåt de ska springa om de associerar det till hur man får i säng en viss av de snygga brudarna. Då har man avgjort missat något för mycket mer sexistiskt än så blir det knappast.

Sedan kan man ju stå och säga att man är emot mobbning, rasism och sexism hur mycket man vill. Så länge killarna vet att Petra är kodordet för aggressivt spel eftersom Petra gillar att dominera och blir sugen när man tar för sig kan de där honnörsorden inte betraktas som annat än kvalitativt skitsnack. Sitter Abdullah på bänken? Får man knuffa den där tjockisen?

Förvisso är liknande företeelser förkastliga på alla nivåer, men vad fan tänkte man när man gjorde upp sånna här kodord för fjortonåringar? Sofia som ”gillar att ta för sig i sängen” och som man får ut ”optimalt resultat” med genom att vid ”rätt läge hångla och tafsa” på riskerar att dras inför rätta för sexuellt utnyttjande av minderårig – för fjortonåringar får enligt lag inte ha sex ännu. Petra, som gillar om man ”i sängen” kan ”riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan” är fem före våldtäkt.

Man talar om en ”miss i arbetet” och menar att ”det är olyckligt om någon uppfattade det som kränkande”. Jag menar att det är en stor miss om någon inte uppfattar det här som kränkande.

DN, SvD, GP

Nyhetsplock

Jag medger att jag hade fel

CharlotteLämna en kommentar

Jo, jag trodde att studentskrivningar var det dummaste påfundet inom den svenska skolvärlden. Jag hade fel. De nya hårdare kraven på att följa skolplikten in absurdum är dummare.

Skolplikt är bra, jag är helt för det. Utbildning av folket är livsviktigt för att bibehålla välfärden och det faktum att klasskillnaderna trots drygt 150 år av folkskola fortfarande avspeglas i utbildningsnivån talar sitt tydliga språk. För ett mer jämlikt samhälle behövs utbildning till alla.

Så nu vill man i Sverige vara restriktivare med att bevilja ledighet för semestrar utanför ordinarie lovtider. Suck. Är det inte ett långt allvarligare problem att föräldrar inte tar sig tid för att umgås med sina barn än att föräldrar vill ta med sig sina ungar på en veckas semester till solen?

Det talas mycket om individanpassad undervisning där varje elev ska få chansen att lära sig åtminstone i viss mån i egen takt. Hur kan det då komma sig att en elev inte kan få ledigt i en vecka – vilket i skoldagar egentligen bara är 5 dagar? Visst finns det folk som utnyttjar systemet, elever som verkligen inte borde missa en veckas undervisning och sådana som inte ger skolan tillräckligt med framförhållning för att en ledighet ska kunna kompenseras. Men rädslan för att en del kan missbruka systemet får inte styra.

Dessutom – och jag vet att det här är generaliserande – så är säkert de flesta av de elever som inte skulle kunna arbeta igen en veckas frånvaro de som är skoltrötta eller har det svårt hemma. Vad skulle kunna vara mer motiverande för just dessa elever än lite semester och tid tillsammans med familjen, vidgade vyer. Det är ju för sjutton barn!

Bekämpa sjukfrånvaron istället. Där finns det verkliga problem.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvotering och den missuppfattade jämställdheten

Charlotte2 kommentarer

Den svenska diskussionen om kvotering fortsätter, och feminister från ett parti uppmanar feminister från ett annat parti att aktivt ta ställning. För eller emot?

Själv är jag emot kvotering. Jag tycker hela grejen med att man med tvång ska ha in kvinnor på vissa platser endast talar emot en verklig jämställdhet där människor oavsett kön värderas lika.

Det finns statistik över hur många (eller snarast hur få) kvinnor som sitter i beslutsfattande position inom näringslivet. Det är inte många alls.

Men hur stor andel av de sökande till de där positionerna är kvinnor? Varför finns det ingen statistik över det? Är det i genomsnitt 10 tänkbara manliga kandidater per 1 tänkbar kvinnlig kandidat är det kanske inte så konstigt att det finns flest män?

Och minst lika viktigt: varför måste jämställdheten hängas upp på beslutsfattande inom näringslivet? Vår övertro på näringslivet är absurd. Alla de mödrar (och fäder) som är hemma med sina barn och dagligen fattar viktiga beslut som formar nästa generation kommer att påverka framtiden långt bortom fallande valutor och grekiska skuldbekymmer!

Dessutom; om vi ska börja kvotera kan vi väl i samma veva kvotera in män som sjuksköterskor och dagispersonal? Som mor till en liten pojke skulle jag uppskatta fler manliga förebilder inom dagvården, och det om något skulle ge barnen en lyckad inslussning i ett jämställdhetstänkande som sedan kan förändra världen.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att göra kvinnor till offer och om män som förtjänar det

Charlotte6 kommentarer

Genom en slump ramlade jag in på Mikaelas blogg och ett inlägg om kvinnors våld mot män. För att uttrycka det milt är det ett ämne som inte får riktigt lika mycket publicitet som mäns våld mot kvinnor. Mikaela har en video där man gjort en jämförelse med hur förbipasserande reagerar när de ser en man bli våldsam mot en kvinna och hur det sedan ser ut om om en kvinna istället blir våldsam mot en man.

Resultatet är absolut fascinerande.

Så länge det är mannen som är aggressiv ingriper förbipasserande nästan omedelbart, medan 160 människor kan traska förbi en våldsam kvinna – och somliga till och med heja på henne. Hur i hela friden kan det här få hända?

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur ”offrets” kroppsspråk möjligen kan ha spelat in. Kvinnan som offer höjer sin händer för att skydda huvudet, medan mannen som offer antingen ignorerar eller halvt om halvt tar tag i den våldsamma kvinnans händer. Petitesser kanske, men ändå.

För det andra är det ett uppenbart problem att samhället inte ser kvinnan som ett hot och alltså låter henne härja helt fritt. Erkännas ska att en 60 kilos kvinna kan få bli aldrig så hysterisk utan att kunna göra lika mycket skada som en 200 kilos karl (av den typen som kommer att utvisas från Australien och betecknas som ett nationellt hot). Men varför i hela friden måste det till fysisk skada för att misshandel ska vara fel? Psykisk misshandel och fysisk misshandel med någon som inte är stark nog för att orsaka blodvite är ju fortfarande misshandel. Detta måste vi acceptera, dels för att psykisk misshandel gör så oerhört stor skada och dels för att det där med att inte se kvinnor som potentiella hot cementerar synen på kvinnor som harmlösa och i förlängningen betydelselösa.

För det tredje blir jag rädd när jag hör folk säga att de tänkte att den man som kvinnan pucklade på säkert hade varit otrogen och med största sannolikhet förtjänade det. WTF. Hur kan det vara offrets fel bara för att det råkar vara en man? Får man skylla på offret bara för att offret teoretiskt sett har den fysiska styrkan att försvara sig? Nej, det får man inte. Ett offer är ett offer oavsett storlek. Visst ska vi försvara dem som är små och svaga, det är vår skyldighet som större och starkare, men lika mycket ska vi försvara alla dem som av andra än storleksrelaterade orsaker inte klarar av att försvara sig själva.

Återigen alltså: det är fel att slå någon. Punkt.

Måttligt relaterat till ovanstående: På SvD Brännpunkt argumenterar Emma Blomdahl, styrelseledamot för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, för att kvinnor med sitt annorlunda sätt att styra kan klara upp den finansiella kris EU:s manliga beslutsfattare har försatt oss i.

För att kvinnor kan? Även om tanken (ökad jämställdhet och sånt där) är fin ligger det samma filter över den diskussionen som över problemet med att kvinnor inte kan slå tillräckligt hårt för att någon ska stoppa dem. Filtret är missuppfattningen att kvinnor måste göra samma saker som män (vara riksbankchef – ett skitjobb för övrigt – och slå hårdare) för att man ska kunna uppnå jämställdhet, samtidigt som män som sätts i traditionella kvinnopositioner (ska vi ta ”offer” för att vara extra generaliserande) långt ifrån får den uppmärksamhet de förtjänar.

 

Nyhetsplock

Kungliga kunskaper och medias rubriksättning

Charlotte2 kommentarer

På DN väljer man att sätta ut rubriken ”Prinsen kan räkna” för att delge allmänheten information om att prins Carl Philips bästa ämne på lantbruksuniversitetet i Alnarp var företagsekonomi tillämpad inom den agrara näringen.

Om vi bortser från det tvivelaktiga nyhetsvärdet i prinsens betyg fascineras jag av rubriken.

På ett sätt är den så gruvligt nedlåtande.

Men på ett annat sätt inger den hopp när så många av Europas ledare alldeles tydligt inte besitter ens de mest elementära matematikkunskaper.

Kuriosa: Jag kan inte räkna.