Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manliga privilegier i rollspelstermer

En av den senaste tidens allra mest läsvärda inlägg är John Scalzis beskrivning av hur straighta, vita män har fördelar. För att undkomma att använda ordet ”privilegier”, ett ord dessa män inte verkar tycka om, talar han om världen som ett rollspel med det tämligen passande namnet ”The Real World”. Resultatet är fullkomligt genialt. Läs det.

Jag vet inte hur bekanta ni är med förutsättningarna i ett rollspel. Det finns förvisso en uppsjö varianter, men grundtemat är detsamma. Man har en character som tilldelas character points fördelade på olika egenskaper; ofta i stil med intelligens, karisma, styrka och smidighet. Beroende på vilken ras ens character har (och med ras menar jag nu typ alv) har den olika förutsättningar att få olika character points, och därmed utvecklas åt ett visst håll. En alv, exempelvis, kommer förmodligen ha lättare att få och att utnyttja points i smidighet eller intelligens. Det betyder inte att alven inte får poäng i styrka, eller att man inte skulle kunna välja att skapa en body builder alv. Det kommer bara att bli väldigt trögt.

I The Real World får man inte välja sin character; man föds med en. Till de egenskaperna traditionella spel tillåter skulle man kunna lägga exempelvis förmögenhet, utbildning, arbete och socialt kapital. Till buds får man ett slumpartat antal character points beroende på spelets svårighetsgrad. Att spela som straight, vit man är den lägsta svårighetsgraden, ungefär som att bowla med de där kanterna uppfällda; det kan vara svårt ändå och har man otur hamnar man utanför likförbannat, men sannolikheten är inte lika stor. En character med högre svårighetsgrad ger färre poäng. Charactern lesbisk, svart kvinna startar med 15 points. Charactern straight, svart kvinna startar med 20 points, om inte hennes förvalda starting place är Afghanistan vilket medför ett omedelbart avdrag på 10 points. Charactern straight, vit man startar med 100 points. Dessutom kommer straight, vit man på grund av spelets grundinställningar att snabbare levla upp och därmed få fler character points. Han har per default tillgång till artefakter som normalt bara höglevlade characters kan nå och i problematiska situationer ger grundinställningarna honom fler utvägar och färre hostile encounters. The Real World, som går ut på att samla och på ett smart sätt använda sina points, kan spelas på olika svårighetsnivå. Straight, vit man är den lättaste.

Därmed inte sagt att det garanterar utgången.

Straight, svart kvinna har tur och har sina points fördelade på huvudsakligen intelligens och karisma. Sedan hon levlat upp och fått 20 bonuspoints efter att ha lämnat starting place Afghanistan för settlement i Sverige samlar hon poäng i utbildning och tjänar ihop till +5 i socialt kapital. Därefter hittar hon artefakten ”Gyllene tillfälle” vilken är kompatibel med uppdraget ”Fast anställning” och får på så vis årligen en bonus på +5 arbete och +3 förmögenhet.

Straight, vit man har inte lika mycket tur trots den betydligt lättare inställningen. Hans points hamnar i styrka, smidighet och förmögenhet. Poinsten i förmögenhet låstes upp med eventet ”Magical sextonårsdag” men visade sig vara inkompatibla med tillvalet ”Vilt festande” och dessutom synnerligen sårbara för avdrag om man utsattes för spellen ”Alkoholism”. ”Alkoholism” ger så ett månatligt avdrag på -3 socialt kapital, och om den inte upphävs av den svåranvända artefakten ”Rehabilitering” likviderar den alla poäng i arbete.

I The Real World kan även den med väldigt få starting points lyckas – även en alv kan bli body builder – och den som startar med många points kan genom dåliga val schabbla bort dem. Men den som spelar som straight, vit man kommer genom defaultinställningarna att spela på den lägsta svårighetsnivån.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Folk som irriterar sig på bloggar

Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.

Nyhetsplock

Min OS-hjälte

Jag gillar inte sport, så det är knappast en överraskning att jag inte följt OS. Men det finns en kvinna från Lesotho, Masempe Theko från 50 meter frisim, som jag inte kan låta bli att kommentera.

För OS är ett enormt maskineri där företag investerat ofattbara summor pengar i att få sitt brand uppvisat av en atlet, ett nationalistiskt virrvarr av glädjerus och kollektiv besvikelse som jag inte förstår mig på. Samtidigt, i samma uppskruvade tävling, finns det enstaka deltagare som saknar sponsorer, som inte är en del av det stora maskineriet och som i ärlighetens namn inte har en sportslig chans. Masempe Theko är en av dessa. Hon är byggd ungefär som jag och är – av bilderna från starten att döma – ungefär lika förtjust i att dyka. Ändå gjorde hon det, med en hel världs dömande ögon på sig och helt utan det nätverk som toppidrottare brukar ha.

Hon fick veta att hon skulle delta i juni, tränade på morgonen innan hon gick till jobbet och drog sedan på sig en baddräkt och hoppade i. Jag får ångest bara av att visa upp mig i baddräkt på lokala simhallen. Mitt personbästa på 50 meter ligger sannolikt runt 10 minuter. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig våga göra vad hon gjorde. Många ser olympiadens stora stjärnor som förebilder för dagens ungdom. Det är Phelps hit, Klüft dit och titta vad massor av träning och ett sunt liv kan göra. Men jag kan inte tänka mig en bättre förebild än Masempe Theko. Hon kanske inte är snabbast, kanske inte bäst på att simma, och alldeles avgjort inte någon hejare på att dyka, men om fler kunde ha hennes avslappnade inställning till prestation och sluta tro att kroppsform är ett hinder för att ta en chans skulle världen se rätt annorlunda ut.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Var finns de snygga männen?

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nöjda kvinnor

Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.

Nyhetsplock

Men kvinnor blir aldrig nöjda

DN publicerade igår en artikel om att diskande män blir lyckligare än andra. Eller, egentligen är det kanske synd att kalla det en artikel. Det är en översättning från en artikel i The Telegraph och av synnerligen tveksam kvalité.

Särskilt fastnade jag på den svenska formuleringen: ”De hemarbetande männens kvinnor lät sig däremot inte imponeras nämnvärt av sina partners insatser.” Typiskt, tänker säkert många. Kvinnor blir fan aldrig nöjda. Först ska de ha tillgång till universitetsutbildning, sedan lika lön och sedan fortsätter de att klaga fast att männen nu också gör sin del av hushållarbetet.

Men det här handlar inte om missnöjda kvinnor utan om misslyckade översättningar. På engelska lyder textstycket ”girlfriends appeared to be largely unmoved”. Det betyder inte att kvinnor inte låter sig imponeras utan att variablerna som mättes inte tycks påverka kvinnor i samma utsträckning. Det är också en stor skillnad mellan studiens förväntade resultat och studiens faktiska resultat. Forskarna, Jaqueline Scott och Anke Plagnol, hade nämligen förväntat sig att det skulle ge ett större utslag på kvinnors lycka om deras män utförde mer hushållssysslor och blev överraskade över att det visade sig att en jämnare fördelning av hushållsarbetet istället har en betydligt större inverkan på männens lycka.

Det studien egentligen undersöker är inte mäns inställning till diskande utan work-family conflicts – konflikter mellan arbete och familj – i nordiska familjer, även om jag kan förstå att en rubrik med män och disk säljer bättre. Scotts och Plagnols förslag till resultaten är att män förmodligen är obehagligt medvetna om att deras vanliga arbete kan komma i vägen för att de gör sin beskärda del av hushållsarbetet, och de män som lyckas hitta en balans är lyckligare. Kvinnorna däremot är oftare så vana vid att göra ”dubbla skift” – alltså både vanligt arbete och hushållsarbete – att skillnaden inte blir lika stor.

Om man skriver om vetenskap i en stor dagstidning kan det vara bra att kontrollera sina översättningar och läsa åtminstone abstraktet till studien man refererar till (eller varför inte nämna namnet på forskarna och kanske rent av titeln på studien?). Av en nätupplaga förväntar man sig också en länk till själva studien, inte till universitetet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är sexigt hos män?

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om den milda hemmafrun

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnostäder och idealism

Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte läst Carin Franzéns bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi. Den kanske är helt skit, så kan det vara. Ändå vill jag kommentera Nina Björks syn på boken.

Kanske blev mitt intryck av Björks recension av Franzéns bok färgad av det totala oförstånd Björk tycks uppvisa i recensionens första del, den som handlar om Christine de Pizans Kvinnostaden som hon kallar för ”tråkig läsning” eftersom ”[n]amnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen”. Jo. Det var liksom så man skrev. Visst kan man recensera Pizans fullkomligt enastående prestation som tråkig läsning, men då missar man helt att boken inte var ämnad för en bredare allmänhet eller som underhållning. Kvinnostaden är ett politiskt verk, skriven i en tid då läskunnighet var få förunnat och den tysta läsningen ännu var relativt outvecklad. Kvinnostadens upprepningar visar inte på författarinnans bristande fantasi utan på hennes synnerligen stora kännedom om samtida litterära traditioner och bör, precis som all annan litteratur, läsas för vad den är.

Angående Franzéns bok menar Björk att man inte ska ”hänge [… sig …] åt idealism” eftersom ”[d]ominansförhållanden bygger på pengar och vapen”. Franzén menar dock (enligt Björk) att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Anledningen till att Franzén hittar motsägelser i riddarromantikens idealisering av maktförhållanden är att de finns där och att en samhällelig rangordning som har verkat huggen i sten i själva verket var ett mycket intrikat och komplext nätverk av allianser där både män och kvinnor deltog. Det lilla Björk lyfter fram ur Franzéns bok ger inte mig någon som helst indikation på att resultaten skulle vara ett resultat av idealism, snarare att de är helt överensstämmande med den nuvarande diskursen och andra forskares resultat. Kvinnliga strategier under medeltiden är inte omedelbart synliga eftersom nära nog all text – Christine de Pizan var ett lysande undantag – producerades av män i manligt dominerade miljöer. Men strategierna fanns där och blir synliga för den som förstår sig på tidens uttryck och tar sig tiden att lägga pusslet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tänk vad ett genusperspektiv kan göra

Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.

För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.

Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.