Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bidra till WTF-projektet!

Charlotte4 kommentarer

En av de saker som gjorde mig intellektuellt förälskad (en ny term, citera mig gärna) i Hannah på One-way Communication var hennes fullkomligt briljanta WTF-projekt. Det är ett jämställdhetsprojekt i serieformat där Hannah sin vana trogen öppnar för dialog och låter olika röster komma till tals. Nu fortsätter projektet! Läs mer hos Hannah och bidra med din historia!

Här är en av mina favoriter. (Den finns en annan också, som har förföljt mig i sin hemskhet, men ni får titta på den på egen risk.)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bat-genus

Charlotte3 kommentarer

Igår var vi och tittade på The Dark Knight Rises – den senaste Batmanfilmen. Nu är det ju så här att jag gillar hjältefilmer, kvinnor i högklackat och män i trikåer (om det inte är min egen alltså, utan på film). Inte helt överraskande gillar jag också Batman och under eftertexternas pompösa musik var jag så hjältefilmsskadad att jag var tvungen att prova några, i min egen värld riktigt snygga, poser som min make inte kanske fann lika imponerande som jag gjorde. Alltså det är ju sånt som händer när man tittar på sånna filmer. Det vet ju alla.

Och egentligen ser jag ingen vits i att plocka sönder varenda film som kommer och genusanalysera allt. En del filmer är helt enkelt bara till för att ge filmskaparna lite mer pengar och ge biobesökarna oemotståndliga impulser att skaffa sig en mantel och börja posera. Men när jag sitter där i biomörkret och ser man efter man puckla på någon annan kan jag inte låta bli att fundera över vilken manssyn sånna här filmer reproducerar. Mannen som äventyraren, brottslingen och hjälten – manen som våldsverkare. Och let’s face it: Batman är på intet vis unik på det här sättet. I gatufighterna, i den organiserade brottsligheten, i fängelsescenerna: män.

Visst, Catwoman är också en skurk och visst, superhjärnan är kvinna, men alla de tusentals som mejas ner, som peppras med maskingevär, som blir offer för bomber och alla de som åsamkar den här skadan (utom två, då) är män. Samtidigt, i den riktiga världen, finns det en förvånansvärt stor och högljudd grupp som brukar tala om hur feministerna (som en homogen grupp av ondskefulla manshatare) är de som reproducerar myten om mannen som våldsverkare. Nu känner ju inte jag Christopher Nolan, han kan ju vara extremfeminist och i maskopi med de däringa feministerna som sprider lögner om den våldsamme mannen och så fall tar jag tillbaka det här. Men jag tänker mig ändå att filmer som Batman, skapade av män i underhållningssyfte, är en betydligt viktigare i faktor när samhället uppfattar män som potentiella våldsverkare.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den dåliga mamman som överger sitt barn

Charlotte10 kommentarer

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannen som vågar för sitt barn

Charlotte9 kommentarer

Vi pratade ju förut om hur män tar vettlösa risker. Trots att vi kanske inte är helt överens om huruvida det är en biologisk drift eller en socialt skapad förväntning rörde diskussionen aldrig vid att det skulle vara en myt att män vågar mer, tar mer risker och är mer äventyrslystna än kvinnor.

Och så läser jag om pappan med en son som vill ha på sig klänningar. Istället för att försöka övertyga pojken om att pojkar inte få ha klänningar, ger pappan sitt barn styrkan att stå på sig mot fördomar genom att ha en ”klänningsdag” då pappan och sonen tillsammans går ut på stan i klänning. Här snackar vi en man som är så trygg i sin egen manlighet att inte ens en dag på stan iförd klänning kan hota den. En pappa som vågar för sitt barn, som inte är rädd för skratten eller blickarna.

Men för all denna äventyrslusta och villighet att riskera liv och lem för att svälja en iPhone och se om det går att ringa till någons mage eller undersöka om det faktiskt blir kroppsformade hål om man hoppar igenom en vägg som män tycks vara behäftade med är det beklagansvärt få som skulle våga göra vad den där pappan gör. Att svassa runt på stan i klänning har väl många män gjort när de förlorat ett vad eller inte ställt bort tequilaflaskan när flickvännen tipsade om att det var dags. Men det där med att ta sin lilla son i handen, leda honom ut i den stora världen och vara hans sköld mot oförstånd och fördomar, klädd i klänning, det är ett risktagande som kräver en riktig man.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Duktighetshysterin

Charlotte2 kommentarer

Det pågår en väldigt intressant debatt om det här med duktighetshysteri. Ni vet, när alla hela tiden vill vara så där duktiga som alla andra verkar vara och så blir man stressad, får magsår och blir utbränd. Det sägs att det är något i tiden nu, det där med duktighetshysterin. I en del krönikor väljer man att se en förklaring i livsstilsmagasin och i överpolerade bloggar som visar förskönade verkligheter som vanliga människor inte kan nå upp till. Man talar om superfamiljer som får hela vardagsrumban att likna ballroom dancing, om de där som lyckas lägga Pusslet så att de inte bara hinner med barnen och sina underbara jobb utan också bakar cupcakes och går på yoga. Nu är liksom eran då vi hetsar varandra till att alltid prestera mer och då alla ska vara så jävla duktiga hela tiden.

Och på ett sätt kan jag hålla med. Det finns en sorts duktighetshysteri, en förväntan att orka och kunna och dessutom göra det med ett leende. Däremot är det absolut ingen nyhet. Det är så här samhällen fungerar. Människor i samhället pressar och trissar varandra, men också peppar och hjälper varandra, att nå till det som samhället ser som viktigt för individerna. Idag heter det självförverkligande. För fem hundra år sedan hette det ekonomisk trygghet. Jag vill absolut inte förringa dem som jobbar för hårt, som känner av pressen, som inte orkar, inte hinner och som faller utanför. Det är tungt, och jag tror att alla någon gång finner sig själva stå där på kanten och svaja. Men jag tror att vi missar någonting fundamentalt i hur samhällen fungerar, och har fungerat rent historiskt, om vi tror att vår tid just här och nu kännetecknas av en press att prestera som inte har funnits tidigare.

För den pressen att prestera finns i alla samhällen, överallt, i alla tider. Prestationen ser bara inte likadan ut. För fem hundra år sedan låg det enorm press på människor att arbeta oerhört hårt med betydligt tyngre uppgifter än vad vi har idag. Två veckors sjukledighet för stress existerade inte. Det fanns en press att lära sig reglerna för socialt samspel, att inte göra några övertramp, att hållas innanför ramarna, att socialiseras in i den rätta kontexten för att kunna hitta en livspartner. Men inte vilken livspartner som helst, utan en som man sedan faktiskt skulle tillbringa resten av livet tillsammans med (låt vara att det var kortare än i dag med tanke på beräknad livslängd), som man skulle få barn tillsammans med och som skulle utgöra den ekonomiska och sociala trygghet samhällssystemet inte ännu gav. Nej, hysteri att vara duktig, att prestera och att passa in har alltid funnits.

Istället skulle man kunna se det som att vi har det rätt bra idag. Duktighetshysterin kanske florerar, men bara om vi tillåter den. Vi har samhällssystem som skyddar oss (även om de är långt ifrån felfria) och det värsta som kan hända för den som säger nej till duktighetshysterin och vägrar följa strömmen är att den gör något annat. Det finns ingen utstötthet ur den sociala gemenskapen för den som inte bakar cupcakes, det finns inga kyrkostraff för den som klär sig i alternativa kläder och inga offentliga tillrättavisningar av den som skiter i att dyka upp på bikram yoga. Problemet i dag är alltså inte att det finns duktighetshysteri och prestationsångest – det är tidslösa fenomen – utan att en del lockas in i myten om att människans viktigaste mål i livet är ett självförverkligande någon annan har definierat. Säg nej, nästa gång. Det är varken svårare eller lättare än så.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om männens intelligens

Charlotte11 kommentarer

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Birka och myterna om Sveriges vagga

Charlotte6 kommentarer

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu ska vi uppfostra våra pojkar till vrålande hustrumisshandlare

Charlotte6 kommentarer

Jag förstår vad hon menar, Lady Dahmer, när hon skriver att vi ska uppfostra flickor till att våga ta för sig, våga vara och våga göra. Och jag håller med henne i att det är ett jätteproblem att flickor fortfarande ofta fostras till att anpassa sig, kompromissa sönder sig själva och tro att de inte är värdiga.

Men att säga att vi ska ”uppfostra våra döttrar till vrålande pungsparkare” är så in i helvete kontraproduktivt. Visst ska flickor ”våga hävda sin rätt”, men flickor har lika lite rätt att sparka män på pungen som män har att misshandla sina hustrur. Om man tror på ordens makt och kvinnors lika värde bör man inte skriva att pungsparkande skulle vara något eftertraktansvärt, som om det vore en kamp mot män där kvinnor är så svaga att våldsbruk är berättigat.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Varför historia?

Charlotte2 kommentarer

Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.

Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.

Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.

Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Girlfriend mode på universitetet

Charlotte2 kommentarer

Igår talade vi så där i förbigående om huruvida att spela straight, vit man i The Real World kan jämställas med ett girlfriend mode. För er som mot all förmodan inte är supernördar är girlfriend mode en term som myntades (rätt ofrivilligt) när ett dataspel släpptes med en co-op (där två spelare samarbetar) och den ena spelaren är klart sämre men inställningarna i spelet kompenserar för detta. Som exempelvis när herr Nörd vill introducera fröken Flickvän till dataspelandets fantastiska värld utan att hon, som inte spenderat de senaste tre åren på en soffa drickandes Red Bull, blir slaktat vid den första encountern. Vi ska inte gå in på det möjligen en smula sexistiska i detta, utan raskt gå vidare med att konstatera att girlfriend mode tycks förekomma även inom universitetsvärlden.

I USA växer trenden med att anställa par (dual hiring) som båda är akademiker, vid universiteten. Den största orsaken till det är att man genom att erbjuda även partnern anställning kan garantera att få just de akademiker man söker – personer är förstås mera villiga att flytta till ett visst universitet om även partnern kan få anställning. Det som skulle kunna vara en riktigt bra idé för att hålla ihop familjer och ge två akademiker karriärmöjligheter blir dock ett system som gynnar män. En rapport från 2008 angående universitet som anställer par visar nämligen att männen värderar sin egen karriär högre än kvinnans i 59 % av fallen. Det kanske inte är så konstigt om man samtidigt betänker att män i 58 % av fallen är den som varit det huvudsakliga målet för anställningen och att män inom akademien tjänar mer. Men 54 % av kvinnorna var ovilliga att ta en anställning där deras partner inte kunde få en tillräckligt bra position, den tveklöst största anledningen till varför kvinnor tackade nej till erbjudanden. Kvinnorna är alltså inte beredda att bygga sin karriär på bekostnad av sitt förhållande. Männen ser sin egen karriär som det viktigaste.

Att erbjuda akademiker som lever i parförhållanden anställning vid samma universitet är en lysande idé! Man bidrar till mångfalden och ger människor möjligheter att bidra till forskningen där de behövs som bäst. Använt på rätt sätt kan dual hiring också minska genusskillnaderna inom akademien.

Men som det ser ut nu (åtminstone i USA) är dual hiring närmast en form av girlfriend mode. Kvinnornas karriär värderas lägre av männen (oavsett vem av dem som tjänar mest) och om 53 % av de kvinnliga professorerna tar med sig manliga professorer är motsvarande siffra för manliga professorer endast 19 %. Visst skulle man kunna argumentera att männen därför har helt rätt i att deras karriär är viktigare, men med tanke på hur många av de högt utbildade kvinnor som tackar nej till en anställning för att mannen inte kan erbjudas jobb är det snarare något som ligger i kulturen – inte i ekonomiska realiteter. Mannen värderar sin karriär högre, prioriterar den oftare och kvinnan som åsidosatt sin karriär för hans skull fortsätter att spela i girlfriend mode. Jag vet att det finns många där ute som tycker att kvinnor helt och hållet får skylla sig själv. Det är väl bara att ta det där jobbet och bygga sin karriär. Med tanke på hur få av de högt uppsatta kvinnorna som har en partner kan dessa kvinnor då också förbereda sig på ett liv i ensamhet. Mannen som lämnar kvinnan för sin karriär kommer däremot, statistiskt sett, att gifta sig. Kanske rent av flera gånger.

Visst är det till viss del upp till kvinnorna att säga nej till girlfriend mode och se till att spela fullt ut. Men då måste också männen börja värdera kvinnors karriärer om inte högre så åtminstone likvärdigt med sina egna.