Äntligen har även jag fått tummen ur och sett Emma Watsons FN-tal om den nya kampanjen HeForShe. Det är precis så bra som alla säger. Watson talar bland annat om det som jag också brukar tjata om, nämligen att män inte kan stängas ute från jämställdhetsdiskussionerna. Jag förstår behovet av strikt kvinnliga forum. Det gör jag. Men på det stora hela, i liksom själva Diskussionen – där måste mäns röster vara lika mycket värda som kvinnors röster. Jämställdhet är inte det samma som kvinnokamp.
Jag förstår också männen som känner sig utestängda. De hör att de är privilegierade och förtryckare samtidigt som de betygas om hur de också förlorar på patriarkatet. De förväntas förstå och förändra sig men möts av hånskratt om de ställer frågor. Och nej, inte alla män hela tiden, men jag följer en hel del genus- och feminismrelaterade trådar på bloggar och Facebook och nästa ofelbart bemöts den man som vågar ställa frågor utanför feminismnormen med tillmälen. Troll! Jämställdist! Kvinnohatare!
Och kvinnor kan ju uppleva att de inte behöver män precis hur mycket som helst, men utan män blir det inte jämställdhet.
Det är också mycket tal om ”god ton” och om hur kvinnor inte ska behöva hålla god ton gentemot män. De underordnade ska inte behöva tala snällt till de överordnade liksom. Men jag tror att vi måste börja tala om genus i annat än två läger – i annat än två motpoler. Det handlar inte om att just kvinnor ska hålla god ton mot just män, utan om att vi alla ska tala till varandra som om vi alla vore lika mycket värda oavsett kön. (Utom när någon specifik mupp behöver tillrättavisas. Förstås. Men det har inte med kön att göra utan med det könsneutrala mupperiet.)
För grejen är trots allt att det inte råder något som helst tvivel om att kvinnor globalt saknar de mänskliga rättigheter som män åtnjuter. Det bara är så. Frågan är således inte om det finns kvinnoförtryck utan vad vi kan göra åt det. Och det är väl här någonstans som jag upplever att många män och en viss sorts privilegierade kvinnor fullkomligt kör fast. De fastnar i tvivlet på något som är så väl dokumenterat att det är att betrakta som fakta bara för att de själva inte upplever det. Det är lika logiskt som att påstå att det inte finns fattigdom, bara för att man själv inte svälter. Precis som Watson påpekar handlar det om solidaritet. Det handlar om att se problem som kanske inte nödvändigtvis drabbar en själv och att göra något åt dem. Svårare än så är det inte.
Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.
Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:
”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”
”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”
Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.
Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.
Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.
Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.
”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”
Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.
Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.
Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.
”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”
Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.
Någon sa att de önskade att det skulle vara mer ideologi i det svenska valet. Själv tycker jag inte att det är så mycket annat. Alltför få väljare förstår nämligen hur politik fungerar, hur skattesystemet påverkar, vad tillväxt är och skapas, hur skolan, jobben och omsorgen kommer att påverkas av de olika partiernas politik.
Och jag ska inte säga att jag själv är en expert på de där sakerna. Faktum är att jag inte är säker på att det är superviktigt för alla att veta, så länge de som faktiskt får mandat vet vad de gör (vilket ju har visat sig inte vara någon självklarhet). Nej, istället handlar det om att välja ideologiskt. Tycker man att alla ska hjälpas åt att betala för att alla ska ha tillgång till samhällets tjänster, eller tycker man att samhällstjänsterna bäst finansieras genom att drivas som företag? Även om jag personligen röstade för det första alternativet kan jag fortfarande förstå hur man tänkte om man röstade för det senare. I grund och botten är det bara två olika ekonomiska system. Från ett väljarperspektiv handlar det om ideologi – om prioriteringar. Det handlar om två olika synsätt på hur man skapar ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Det är inte hela världen. Inte egentligen.
Jag tror att det är därför som Sverigedemokraternas 13% av rösterna skärrar alla dem som inte bidrog till procenten. Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Den baserar sig på ett samhälle som gör skillnad på vem som har rätt till samhällets tjänster och vem som inte har det, snarare än på hur tjänsterna ska finansieras så att alla kan få ta del av dem. Det är en ideologi som baserar sig på en historia som inte finns, siffror som inte tål att granskas och en syn på människor som inte kan motiveras med fakta utan bara med tyckande. Istället för att se problemen i samhället som systemfel som går att rätta till med en annan ekonomisk strategi så blir problemen själva invånarna. Invånarna av en viss härkomst.
För när Jimmie Åkesson talar om att det är svårt för människor av olika härkomst att komma överens och tillsammans skapa fungerande samhällssystem, och att det är därför man måste hålla Sverige svenskt, känner jag bara en sak. Det känns som att han har helt rätt i sin utgångspunkt – att människor av olika härkomst har svårt att förstå varandra – och att han är från en annan planet. Jag har betydligt mer gemensamt med de muslimska flyktingbarn från Bosnien jag lekte med som liten, mina ingifta släktingar från Libanon, mina vänner från Sydafrika och Syrien än vad jag har med Jimmie Åkesson. Det är nämligen inte blod eller ens en gemensam kultur som skapar samhörighet. Samhörighet skapas av ömsesidig uppriktig vilja och av öppen nyfikenhet. Beståndsdelar som saknas i ideologier som skiljer på folk av olika färg.
Nej, var det någonting som valet handlade om så var det ideologi. En dröm om ett förlorat folkhem och en enkel syndabock i invandringspolitiken. En tanke att 1950-talet var den etniska svenskhetens guldålder som bröts ner av invandrare, trots att invandrade människor och idéer från Tyskland (1400-talet), Danmark (1500-talet), Holland (1600-talet) och Frankrike (1700-talet) har legat till grund för den genetiska kompott som någon i dag vill kalla etnisk svensk. Trots att ”svensk” genom historien kunde vara i nuvarande Finland, Ryssland, Polen, Estland, Danmark eller Tyskland.
Jag tror att det är det här som gör mig och andra rädda. I Sverigedemokraternas Sverige skulle det nämligen vara helt godtyckligt vem som skulle räknas som fullvärdig medborgare eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund att stödja sorteringen mot. Det är här någonstans jag tycker att man som väljare har en skyldighet att fundera över hur politik fungerar. Det här tycker jag är superviktigt att veta om det parti man röstar på. Hur ska politiken förverkligas? I det här fallet handlar det ju inte längre om skattepolitik, ekonomisk strategi, tillväxt, jobb, skola och omsorg. Det handlar om människovärde och hur ska man beräkna det? Vad händer egentligen när några ska sorteras bort?
Det är svårt, det där med att skriva sexiga rubriker utan att bända sanningen. I dag hamnade jag på en artikel som heter ”There’s No Comparing Male and Female Harassment Online”. Den handlar, precis som titeln antyder, om att det helt enkelt inte går att jämföra trakasserier mot kvinnor med trakasserier av män på nätet. Bakgrunden till artikeln är att det ofta argumenteras för att män är mer utsatta.
”For example, a piece in the Daily Beast last week argued that men are harassed more often than women online. It’s a common refrain.”
Artikeln i the Daily Beast har titeln ”Men Are Harassed More Than Women Online” och handlar om just det. På the Daily Beast argumenterar artikelförfattaren för att män i betydligt större utsträckning än kvinnor blir trakasserade på nätet, men också för att den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta hör ihop med att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män.
”In her analysis of videogames, Sarkeesian has been particularly critical of damsel-in-distress stereotypes and casual “depictions of female victimhood.” Yet we bolster the same stereotypes when we focus on nasty things said to women while trivializing threats against men even though men are much more likely to be victims of violence by strangers.”
Här vill jag bara tillägga att jag anser det vara hemskt fult spel att nämna Sarkeesians kritik mot kvinnliga offer i spelvärlden i samma stycke som antyder att vi överbeskyddar kvinnor i den verkliga världen. Sarkeesian har nämligen nyligen fått lämna sitt hem efter att hatare och hotare spridit hennes adress på nätet. Mängden hat och hot som den kvinnan har fått ta emot är helt extremt och hon behöver skydd. Inte för att hon är en vek kvinna utan för att världen är full av labila människor som anser att den som påtalar sexism i spel förtjänar att dö.
Någonting ganska stort har alltså hänt här. Vad studien som artikeln vilar sig på säger är alltså att manliga kändisar får mer trakasserier på Twitter än kvinnor. Vad detta utvecklades till var att män är mer trakasserade än kvinnor på nätet, vilket inte på något vis stöds av studien man hänvisar till. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte en studie vars huvudsyfte är att utreda sexism på nätet.
”The results mark the launch of a Demos report – Vox Digitas – investigating how the wealth of data on social media can increasingly be used to monitor trends in public attitudes.”
Resultatet att kändismän trakasseras mer än kändiskvinnor på Twitter är alltså endast ett biresultat – inte vad projektet egentligen syftar till. Därför bör man fråga sig hur de har kommit fram till resultaten. Tweets kategoriserades som trakasserande om de innehöll något av orden i Googles search language filter. Listan innehåller fler fula ord än vad någon bör känna till, men inte till exempel ord som ”die” eller ”rape”. Om hot med dessa ord förekom skulle de alltså inte ha fastnat i filtret och därmed inte visas i statistiken. Vad studien visar är alltså att en utvald grupp brittiska kändismän får fler tweets med fula ord än vad en utvald grupp med brittiska kändiskvinnor får. Studien visar inte hot och skiljer heller inte på graden av trakasserier. Ett tweet där det står ”You really looked like a wanker in the last episode” skulle fastna i filtret medan ”I wish you were dead and I know your adress” inte skulle räknas. På intet sätt ger denna studie stöd för påstående att män i högre grad än kvinnor skulle trakasseras på nätet.
Ingen påstår alltså att män inte skulle få hat och hot på nätet. Det får de förstås och det är någonting som måste tas på allvar. Män ska inte förväntas vara hårdhudade bara för att de är män. Men precis som Soraya Chemaly på The Time säger: man kan inte jämföra vad män utsätts för med det som kvinnor utsätts för. Hon lyfter fram tre anledning som jag anser vara helt avgörande:
1: Vad som riktas som kvinnor är ofta utformat som trakasserier mot just kvinnor, inte mot positionen som kvinnan har. Det är en del av ett trassligt nät av misogyni och förtryck.
2: Många av de män som trakasseras är utsatta för att de trotsar den vita, straighta mansnormen. Rasifierade och LGBT-personer löper mångdubblad risk att bli utsatta.
3: Vad som händer online kan inte frånkopplas vad som händer offline. Det finns alltför många exempel på hur framförallt unga rasifierade, LGBT och kvinnor i allmänhet trakasseras även i verkliga livet i kombination med nätet. Unga kvinnor våldtas, filmas och blir offer för nätkampanjer om hur de är horor. Av de bilder av halvnakna kändisar som tas i smyg eller stjäls är nästan alla av kvinnor. Och så vidare.
Det här är förstås ett ämne som kräver massor av forskning och som också får det. Vad studierna hittills visar är dock att det inte finns någon som helst korrelation mellan att vara man och att bli trakasserad online. Tvärtom, att vara en vit, straight man är av allt att döma det bästa skydd man kan ha även i den här frågan.
Det är verkligen inte första, och med stor sannolikhet inte sista, gången som Radio X3M – Svenskfinlands främsta ungdomsradiokanal – ber om ursäkt för sexism. Den här gången hade programledaren Janne Grönroos fått leva ut sin ”dröm om en födelsedag i en herrtidningsvärld”. Och nej, nej. Bilderna är inte pornografiska eller så, men de är lätt sexistiska och tydligt anspelande på en tid när kvinnors funktion mycket uttryckligen var att behaga männen. Kanske skulle man kunna ifrågasätta om en framstående radiokanal är rätt forum att förverkliga sådana drömmar? Vad ger det för signaler om Grönroos – i egenskap av programledare och därmed också förebild för unga – menar att hans dröm är att kvinnor ska vara sexiga för honom?
Hade världen sett annorlunda ut, om det inte vore för att alltför många män redan agerar utgående från att kvinnors funktion är sexighet inför en manlig blick, hade det kanske varit en annan sak. Men nu ser världen ut som den gör. Nu är det här en komplicerad balansgång mellan tillåtande humor och sexistiskt skräp.
Var gränsen går är upp till oss alla att tillsammans definiera.
Därför får jag fullkomligt askrupp när beskedet att bilderna plockas bort och att YLE ber om ursäkt följs av kommentarer från män som tycker att det är överdrivet, hysteriskt kvinnfolk som sitter och hetsar upp sig för inget som reagerar. Att det huvudsakliga försvaret av bilderna är att ”boys will be boys” och att kvinnor bara helt enkelt måste lära sig att ta saker med lite humor. Typiskt kvinnor att inte förstå sig på hur män måste få göra som de vill, liksom. För jag kan förstå försvar av bilderna framförda med lite intellektuell finess. Framförda som en del av diskussionen om var vi drar gränser mellan humor och sexism, vad som är en kul grej och vad inte. Fokus hamnar dock alltför ofta på dem som har protesterat och deras bristande sinne för humor istället för på själva sakfrågan.
Och vet ni vad det blir av det? Ett klimat där man inte tar det som ses som viktigt för kvinnor på allvar. En värld där man automatiskt avfärdar frågor som lyfts av kvinnor – inte för att alla protester mot sexism de facto lyfts av kvinnor utan för att det finns en förutfattad mening om vilka det är som protesterar. Det finns ingen man skulle protestera mot att bli fotograferad tillsammans med sexiga flygvärdinnor så det måste vara rätt fula, förmodligen överviktiga och ensamma, kvinnor som gjort det.
Samtidigt finns det ingenting som räknas som typiskt kvinnligt och skojsigt och som skulle passera. Det finns inga skämt kvinnor drar sinsemellan som folk småskrattar åt och säger att det är självklart att kvinnor ska få ha kul. Tänk er om det varit Hannah Norrena som velat bli behandlad som egyptisk drottning och ligga på en divan och bli matad med vindruvor av halvnakna, inoljade män? Tänk om Peppe hade velat fira sin födelsedag som Elizabeth I och omge sig av uppvaktande män, med pärlörhängen, präktig codpiece och spetskragar, som lyder hennes minsta vink?
Tally-ho! Let me just slip into something more comfortable…
Det som stör mig betydligt mer än Janne Grönroos bilder är diskussionen efteråt. Försvarandet av att män är på ett visst sätt och aldrig kan ändra sig. Förringandet av (vad man tror är) kvinnors upplevelser. Hur humor likställs med vad män förväntas tycka är kul. Det stör mig massor.
Den eminenta tidningen Borgåbladet publicerade i dag en artikel om en ny kampanj om jämställda arbetsplatser. Tanken med kampanjen är (och det tog mig jämt avrundat 42 minuter att lista ut vad i hela friden kampanjen går ut på) att ungdomar ska uppmuntras att inte fastna i könsstereotypa yrkesval. Det är en jättebra tanke. Men så kom man på att man skulle illustrera den tanken med den här bilden:
Och alltså. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kampanjens slogan är ”Välj yrke med knoppen, inte med kroppen” – även den fullkomligt obegriplig. För vad slogan och bildmaterial insinuerar är ju att den sneda könsfördelning i yrkeslivet beror på att vi väljer yrke med könet. Att det finns någonting i vår kropp som driver oss till att välja på ett visst sätt. I själva verket är det ju precis tvärtom. Hela vitsen är ju att det INTE finns något i vår kropp som gör att vi väljer yrken enligt traditionella mönster utan att allt det sitter i knoppen. Det är där de fördomar och stereotyper som driver valen växer och frodas.
Dessutom är bilden (och det finns alltså en motsvarande med en tjej också – med sitt eget, inte en mans, huvud mellan benen) dragen ur en jargong rotad i mansnorm och heteronormativitet. Alltså; det finns skämt om hur män tänker med kuken men inga om hur kvinnor tänker med vaginan. Om vi inte går tillbaka till 1800-talets medicinska teorier förstås, då man menade att kvinnor inte kunde tänka så bra eftersom det blod som behövdes i hjärnan var i livmodern och äggstockarna. Men tja. Något säger mig att det är skämt om att tänka med sin dumb-stick snarare än 200 år gammal medicinsk facklitteratur som har legat till grund för bilden ovan.
Som om det inte vore nog med att sloganen är obegriplig, bildmaterialet är obscent och provocerande och båda är direkta vantolkningar av budskapet har kampanjen en hemsida. På den uppmuntras ungdomar (typ högstadieelever) att göra egna animationer. Jag säger de igen: de uppmuntrar ungdomar att göra egna animationer. Det är ett kardinalfel. Få saker är lika säkra att barka käpprätt åt helvete som att be ungdomar göra kul animationer. Särskilt när man ska använda bilder av sig själv (läs: någon man vill jävlas med).
Rubriken är dessutom ”Tysta ner kroppen”. Alltså. Ungdomar i dag borde uppmuntras att lyssna på sig själva, lyssna på sina kroppar och låta hela jaget få avgöra vilka yrken man vill söka sig till. HELA GREJEN ÄR JU ATT MAN INTE SKA TYSTA SIG SJÄLV! Att ha en kampanj om hur man inte ska följa sitt kön som börjar med att man ska ange könstillhörighet för att göra animationer… *implode*
Ok. Ok. Jag ska här inflika att det är lysande att kampanjen finns på felfri svenska (vilket är långt ifrån en självklarhet). Dessutom kommer de med en hel del vettiga tips, som att uppmuntra eleverna att praoa på ett ställe som domineras av det motsatta könet. Men ja, det förutsätter ju att alla elever känner sig bekväma med sitt biologiska kön. Vi fortsätter.
En av de viktigaste sakerna en sådan här kampanj skulle kunna erbjuda är relevant, saklig och enkel fakta. Det tänkte säkert de som gjorde kampanjen också. Därför slog de upp rubriken: ”Endast var sjunde finländare har ett jämställt yrke”. Det är en rubrik som säger absolut ingenting. Vad är ett jämställt yrke? Hur har man kommit fram till att det gäller var sjunde finländare? Och framförallt: vad har det för relevans? Och med risk för att jag fullkomligt överskattar min egen förmåga här, men om jag har svårt att lista ut vad som menas så tänker jag mig att den högstadieelev som läser kommer att ha ännu svårare. Att döma av texten är ett jämställt yrke ett yrke där könsfördelningen är hyggligt jämn, men har det någon relevans om det är den enda faktorn? Kanske lönen inom yrket likväl följer kön? Kanske karriärmöjligheterna följer kön?
För vuxna finns det också ett test med fem frågor.
När jag ser en kvinnlig elmontör tänker jag ”vad fint att elmontören kunde komma”. Vad hade de tänkt skulle vara ett rätt svar här? Att kvinnor är extra noggranna eller va?
Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så här många feltänk i en och samma kampanj. Det måste vara något slags rekord. Vad tänkte de med (pun intended)? Precis som Micaela hade jag velat vara flugan på väggen när de kom fram till den här kampanjen. Vad ratade man för att komma till att det här var bästa alternativet? Och det är så vansinnigt synd för det här är otroligt viktiga frågor. Det är livsviktigt att ungdomar får veta att världen är deras, att de inte måste anpassa sig efter några färdiga mallar och att anledningen till att det fortfarande ser ut som det gör i arbetslivet är att tidigare generationer inte har fått den chansen de nu har att lyssna till sig själva. Om man så sitter hemma och konverserar med sin vagina eller inte.
”Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”
Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:
@vikke064@FruCharlotte Summary: up to half of the Norse invasion in the mid-9th century were women. 😉 some weren’t warriors. Some were.
Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.
So what’s the fuss?
Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.
Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.
Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.
Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.
Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.
Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.
Vi talar ju ibland om hur politiker inte behöver vara sakkunniga, utan kan våga erkänna att de inte är kompetenta nog att svara och sedan fråga experter. Esbopolitikern Pia Kauma (Samlingspartiet) drar verkligen det här till sin spets fast liksom åt andra hållet. Hon ifrågasätter nämligen varför invandrare ska köpa nya barnvagnar med utkomststödet när infödda finländare köper begagnat. Hur Kauma vet att det ligger till på det här viset är fullkomligt baserat på vad folk här och där har klagat om samt hennes egna kunskaper om andra kulturer. Enligt Kauma vill nämligen ”vissa invandrargrupper av principskäl inte vill lägga nyfödda i en begagnad barnvagn”. Det här är sant för det har hon hört.
Kan det finnas invandrare som använder de 200 euro man får (oavsett härkomst) för stöd av barnvagnsköp och lägger till sparpengar för att köpa en ny vagn? Ja. Kan det rent av finnas en invandrare som gör det för att de helst inte vill ha en begagnad vagn? Absolut.
Frågan är väl bara vad i helvete någon annan har med det att göra.
Kauma bekymrar sig också över att minoritetsgrupper, så som invandrare, har egna ombudsmän ”som en vanlig fattig finländare inte har” och att invandrarna därför har lättare att få till exempel stöd. Det uttalandet är baserat på ett mejl från en person som sökt utkomststöd men inte fått det, medan en invandrare med hjälp av minoritetsombudsmannen hade fått stöd.
Det här är så bisarrt att jag inte ens vet var jag ska börja. Anledningen till att invandrare får extra hjälp av till exempel en minoritetsombudsman är inte att invandrare ska kunna snylta på vad som rätteligen tillkommer ”riktiga” finländare, utan att byråkratin när man kommer till ett nytt land är ett träsk. Långt ifrån allt finns översatt till ett språk man talar, och tro mig, även om man råkar tala ett av de språken som blanketter i allmänhet finns översatta till är det långt ifrån en garanti för att man förstår dem. Kommer man till ett nytt land behöver man stöd, oavsett hur arbetsam och duktig man är.
Och angående barnvagnarna, den i särklass mest udda fråga som lyfts upp till politisk nivå sedan slutet av 1800-talet, menar Kauma att ”[f]olket vill veta med vilka pengar barnvagnarna är köpta”. Nu är ju inte jag en riktig finne, utan blott invandrare, men personligen skiter jag högaktningsfullt i hur folk finansierar sina barnvagnar. Kauma hävdar att man genom att inte utreda saken ”i onödan” bygger upp ”en missämja mellan infödda finländare och invandrare”.
Nej. Kauma själv går först i pöbeln som bygger upp missämja. Kauma själv tänder facklorna. Hur? Genom att lyfta fram hur gruppen invandrare, definierad endast så som varandes icke infödd urfinländare, spenderar sina pengar som en relevant fråga. Det är inte relevant. Inte någonstans. Och det faktum att somliga beklagar sig över att ”finländare” behandlas orättvist gentemot invandrare betyder inte att det är sant. Tvärtom visar forskning att det är den som inte uppfattas som urfinländare som systematiskt diskrimineras, oavsett vad Kauma på sina långa och mödosamma resor hört.
Politiker kan inte veta allt så där briljerar ju Kauma. Politiker ska också lyssna på folket så poäng för det också. Men politiker ska inte driva frågor baserade på hörsägen, fördomar och rasism när det finns tydlig och klar fakta som visar att det är just hörsägen, fördomar och rasism.
Kuriosa: Vi köpte en helt ny barnvagn av två enkla anledningar: 1) jag visste inte hur man fick tag på en begagnad för att jag inte förstod ett ord av vad folk sa eller hade de rätta kontakterna och 2) vi ville kunna spara vagnen till ett eventuellt syskon. Barnvagnen hade vi dock inte råd med själva, utan fick hjälp av släktingar för att kunna införskaffa. Om Kauma vill kan jag ge namnen på dem som bidrog. Så att vi inte ökar någon missämja eller så.
Det var en sak som Ingemo Lindroos, utrikeskorrespondent på YLE, sa i går när vi talade om det svenska valet som verkligen fastnade. Hon påpekade att Sverigedemokraterna till skillnad från till exempel Sannfinländarna går till val enbart på invandrarpolitik. Det är inte bara deras hjärtefråga utan i princip den enda fråga som de driver. Om man som väljare tycker att antalet invandrare i Sverige och Sverigedemokraternas idé av den svenska kulturen är det allra viktigaste i hela världen så tycker jag att man ska rösta på SD. Men om man är intresserad av att vara med och påverka till exempel skattepolitik, skolan, arbetsmarknadspolitiken och ekonomin – då är det knappast rätt.
Sedan ska man förstås, tycker jag, vara medveten om att invandrare inte är en homogen grupp. Arbetskraftsinvandringen kostar till exempel ingenting för Sverige. Det är tvärtemot någonting som Sverige mycket direkt tjänar på. Flyktingar däremot kostar pengar, inte minst i början. Och personligen tycker jag inte att vi ska vara rädda för att diskutera flyktingpolitik och pengar, precis som vi inte borde vara rädda för att diskutera åldringsvård och pengar. Men det är också två saker som borde diskuteras på samma grunder, det vill säga: vi kan tala om hur mycket det kostar, hur det ska finansieras och arrangeras men inte huruvida vi ska ha det alls. För samtidigt som frågan hur många invandrare Sverige egentligen klarar har fått lyftas fram som politisk fråga är det få som vill diskutera hur många åldringar Sverige klarar. Alla beräkningar pekar nämligen mot att Sverige klarar av invandrarna riktigt bra men att kostnaderna för åldringarna, och framför allt bristen på personer som kan sköta äldrevården, kommer att bli ett enormt problem. Pengar från flyktingmottagningarna är inte ens i närheten av nog för att täcka kostnaderna och även om man skulle ha pengar finns det inte tillräckligt med personal. Personligen tycker jag inte att det är skäl att börja göra sig av med åldringar, utan skäl att hitta nya vägar till vård och omsorg. Vård och omsorg, det tycker jag nämligen är betydligt viktigare frågor än invandringspolitiken.
För ett tag sedan visades den amerikanska dokumentären ”How to lose your virginity” i Finland och Karolina bad mig kommentera. En trailer och en kort artikel (på finska) finns här. Först och främst skulle jag vilja säga att jag tycker att det är ett oerhört relevant och viktigt ämne som man, även om det känns som om tusen vägar ligger öppna för det, inte får skämta bort. Som dr. Emek Ergun påpekar i trailern så existerar ”oskuld” som en separat enhet, det är något väldigt påtagligt (och seriöst alltså, här bubblar min hjärna av oförskämda puns – men ska försöka låta bli) och verkligt. Vad som inte framgick av trailern men som likväl är viktigt att lyfta fram är emellertid att det där med att ”vara oskuld” faktiskt inte är ett biologiskt fenomen. Alla har inte en mödomshinna som spräcks vid första gången medan andra har en mödomshinna som växer tillbaka och så vidare. Betydelsen av att vara oskuld är kulturellt betingad, inget mer.
Att oskuld är kulturellt betingad bekräftas av att det i allmänhet bara är kvinnor som diskuteras när man talar oskuld. En kvinna som har bevarat sin oskuld har ”sparat en gåva till sin man” medan den man som är oskuld sannolikt är det för att han inte kunnat få sex någonstans. Manlig oskuld är inte ett respekterat val på samma sätt. I förlängningen betyder det här förstås att det är ok för unga män att leva ut sin sexualitet medan unga kvinnor ska hållas kort. Det säger sig självt att den ekvationen är som upplagd för våldtäktskultur, där killar ska truga och tjata och flickor säga nej fast de menar ja tills ingen längre vet vem som ville och vem som inte ville.
Och om någon betvivlar att det är kvinnor som åsyftas när man talar oskuld visar trailern lysande exempel på den allmänna uppfattningen, En ung man som intervjuades menade exempelvis att det finns tre olika sorters oskulder: vaginala, anala och orala. Vad hade jag inte gett för att höra honom besvara frågan om han då är anal oskuld för att han inte har haft en penis i rumpan. Nej, oskuld handlar här om något som kvinnor har och som män kan ta. Trots att den unge mannen räknar upp tre sorters oskulder inkluderar ingen av dem män.
So what kind of virgin are you?
Det leder oss in på det ställe i trailern när jag fick ett smärre dunka-huvudet-i-tangentbordet-världen-är-sjuk-moment, nämligen när fäder tar sina döttrar på renhetsbaler. Baler där döttrarna, alltmedan de håller sin av stolthet snyftande fader i handen, får svära att de ska hålla sig rena oskulder tills de gift sig. Vad som stör mig mest är inte att de gör det för att de tror att Gud vill det (Gud skapade ju i så fall också multipla orgasmer så… ) utan det faktum att den kvinnliga oskulden ramas in av män. Det är fäderna som står med sina döttrar, fäderna som ska godkänna blivande män, en utvald man som ska få ”ta emot gåvan”. Det är kvinnorna man ska låsa in i höga torn och kyskhetsbälten för att skydda deras oskuld. Varför inte låsa in de unga männen i stället? Det är en minst lika plausibel lösning. Och lika korkad.
För vad det handlar om är förstås en förkrossande heteronormativ, Bibelgrundad syn på vad sex faktiskt är. Att sex är penis i vagina (om man inte är lika progressiv som den unge mannen och kan komma på två ställen till) och ingenting annat. Och jag säger inte att alla nu måste prova massor med nya grejer som heter saker ingen egentligen kan uttala, men jag skulle önska att fler människor som hade sex gjorde det så som de själva ville. Att både män och kvinnor kunde få lära sig att lyssna på sin egen kropp och på sin partner. Eller ett elektriskt tillbehör som kallas Hubert, om man nu vill det. Bra sex handlar om att lyssna in.
Sannolikheten att den som får lära sig att en kvinna är ren så länge hon inte har haft sex och därför väntat tills bröllopsdagen i 20-årsåldern är särskilt bra på att lyssna in är knappast särskilt stor. Förmodligen förstår man inte ens sin egen kropp, så hur ska man då kunna förstå någon annans? Sannolikheten att den första gången blir rosaskimrande magisk och underbar och allt det man drömt om är därmed försvinnande liten. Sex är som chokladkaka. Man glömmer inte den första tuggan, men det är först när man ätit mer som man förstår hur god den är. Och vad man skulle kunna göra med lite grädde.
Ytterligare en aspekt är åldern, där unga kvinnor sexualiseras genom att verka så icke-sexuella som möjligt. Det finns till och med särskilda trosor att köpa som ska göra att man ser ut att vara ”nätt och jämt laglig”. Sånt får mig att vilja slå folk på käften. Om en kvinna inte vill vara ett sexobjekt, hur ska hon göra då? Man kan inte klä sig utmanande för då ber man om det och man kan inte klä sig sedligt för då är man lovligt byte. Hur ska unga kvinnor som växer upp i en sådan miljö kunna förhålla sig till sina egna kroppar och till en framtid som något annat än objekt? Hur ska dessa unga kvinnor förstå vikten av utbildning och självständighet och kunna uppskatta sitt eget värde? Och hur ska de unga männen förstå hur man ska umgås med kvinnor om kvinnor inte har ett fullgott människovärde?
Jag tycker, som med alla frågor om sex, att det måste vara upp till var och en att avgöra vad som känns bra. Vill man vänta ska man göra det. Vill man inte vänta är det fritt fram när man hittat någon som är med på noterna. Däremot så ser jag en stor fara i den oskuldsfanatism som är på uppgång i USA. Den fjärmar kvinnor från sin egen sexualitet och lägger ansvaret för den i händerna på män. Det är inte bra. Dessutom reproducerar den idén att män alltid vill ha sex och alltid är potentiella hot mot kvinnors renhet. Och jag tycker av förklarliga skäl inte om när folk gör lösa hänvisningar till medeltidens mörker, men på riktigt: det är en sjukt medeltida idé och det är dags att släppa den. Män måste kunna få tacka nej, och kvinnor måste kunna få tacka ja. Därför tycker jag att filmer som den här är välbehövliga, särskilt eftersom filmmakarna inte lät projektet stanna vid en film utan också tar emot och kontinuerligt publicerar folks reaktioner och berättelser.
Mer om filmen kan man läsa här! Den som vill titta på hela kan göra det här!