Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock · Vardagslivet

Det förmodligen enda jag kommer att säga om 50 Shades of Grey

Charlotte14 kommentarer

Jag begriper att boken och filmen ger en snedvriden bild av hur ett funktionellt förhållande, ens med BDSM-inslag, bör se ut. Visst. Men ge mig ett enda jävla exempel på en bok skriven av en man och ur ett manligt perspektiv som någonsin fått en sån ofattbar mängd skit för sina sexinslag. Ett enda exempel.

Nehe. Trodde inte det heller.

Istället bänkar sig folk framför Game of Thrones och tittar på dvärgar som sätter på sina systrar i öronen och bah ”höhöhö fy fan va sjukt, precis som i boken” och är plötsligt mer än kapabla att se att varken böcker eller film nödvändigtvis avspeglar verkligheten.

Så. Det var bara det jag vill säga. Over and out.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Vi måste tala lite mer tanten med väskan

Charlotte7 kommentarer

Ni har alla säkert sett fotot där en tant med en väska slår efter en nazist som demonstrerar i Växjö. När en konstnär sedam tillverkade en skulptur av den tanten föddes också tanken på att tillverka en betydligt större skulptur av henne och ställa på torget i Växjö. Det gick emellertid inte kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott med på, eftersom tanten med väskan symboliserar våld. Ordförande för nämnden skriver i en debattartikel:

”Växjö kommun ska med stark röst värna det fria ordet. Det är en grundpelare för vår demokrati och försvarandet av mänskliga rättigheter. Jag anser att det i den tanken också är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen.”

Väldigt många håller med henne. Nazisterna hade rätt att vara på torget och demonstrera och den som utnyttjar sin frihet ska inte mötas med våld. Så jag knåpade ihop den här bilden, vilken sedan fick viss spridning via Twitter.

staty

Med viss spridning via Twitter kommer alltid en massa mothugg, och eftersom Twitter tillåter ett så begränsat antal nedslag blir det sällan särdeles nyanserade mothugg. Men vi kan väl säga så här; de flesta handlade om att tanten är en symbol för våld och som sådan ett hot mot demokratin och därför olämplig som staty. De flesta som säger så verkar dessutom vara helt normala, schysta typer som tycker att man aldrig får använda våld i en demokrati.

Och någonstans håller jag förstås med i den tanken, det gör jag. Rätten att fritt få demonstrera är bärande och våld är aldrig lösningen. Så är det. Men sedan blir det här en otroligt knepig fråga om symbolvärde. Vårt land är fullt med våldsamma statyer. Vi har uppsjö statyer av kungar med höjda svärd, med bibliska motiv och med grekisk mytologi som har väldigt stark och klar våldssymbolik utan att en käft protesterat mot det förr.

Vad är det med en tant och handväska som vi upplever som så hotfullt? Hur kan just det motivet, av hundratals socialt godkända, ses som för våldsamt?

Några säger att det är för att nazisterna då år 1985 blev nästintill lynchade. Hur det lät när nazisterna blev jagade genom Växjös gator och sedan fick söka skydd inne på järnvägsstationens toalett kan man lyssna på här. Det var en situation som hade kunnat gå mycket illa, det kan man inte bortse från, och det är förstås inte beteende som ska uppmuntras. Men tanten med väskan, representerar hon verkligen den arga folkmassan? Eller representerar hon i det här fallet den förtryckta – den som har fått se sin familj duka under för nazismens ideologi?

För tanten kommer inte dit med en påk. Hon slår inte någon som ligger ner. Hon använder det tillhygge hon råkar ha i sin hand och hon går inte ens tillräckligt nära för att faktiskt träffa. Det är inte överlagt politiskt våld, utan snarare frustration över att vara så liten och ensam och fast i traumatiska minnen. Ett par år senare tar hon sitt eget liv.

Demokrati är problematiskt på det sättet att det i sin essens bär kärnan till sin egen implosion. Genom att låta grupper som öppet är emot ett demokratiskt system komma till tals inom ramarna för systemet – skyddas av systemet – kan dessa slutligen förstöra det. Samtidigt innebär alla begränsningar av negativa röster att man ruckar på demokratins grundvalar. Det är verkligen inte enkla grejer, det här med demokrati.

Men när man menar att en liten tant är själva symbolen för hotet mot demokratin för att hon i frustration dängt sin väska i huvudet på en representant för en grupp som de facto vill störta demokratin, då känns det inte riktigt som om man har rätt proportioner på saker och ting. När en statys väska symboliserar vapen i ett samhälle fullt av statyer försedda med svärd, spjut, knivar och påkar. Då undrar jag lite vad i hela helvete som hänt med vår känsla för symbolism. Om det är tanten i det här fallet, inte nazisten, som symboliserar våld, hot och antidemokrati.

Den här statyn av Nils Dacke, ledare för Dackefejden som kostade många människor livet i smålandsskogarna på 1540-talet, restes på 1950-talet. Han kallas frihetskämpe nu. Gustav Vasa satte hans huvud på en påle så fort han fick chansen.

Den här statyn, Ture Lång, står på torget i min egen lilla hemstad. Förebilden är en så kallad Rolandsstaty som restes i medeltida städer. Med sin klotförsedda påk och ett femliters ölstop symboliserar han rättvisa och trygghet.

Kuriosa: Tanten med väskan var egentligen bara 38 år gammal. Mer om henne kan man med fördel läsa här!

 

 

Nyhetsplock

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Charlotte2 kommentarer

En politiker i Uppsala, Stefan Hanna (C), tycker att man inte ska kunna få fullt bidrag eller full sjukersättning om man till exempel är fet och inte vill gå på behandling. Sällan har en journalists följdfråga varit mer rakt på sak än när Mikael Bondesson därefter undrar

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Hanna tycker förstås inte att han gör det, utan att det främst är ”vänstervridna människor som hugger på sånt här” och att man kan göra viktiga besparingar som ska återinvesteras i rehabilitering. Hanna vill kämpa för bättre hälsa och vägrar låta sig tystas. Hanna är också trött på ”fega politiker som inte vågar öppet och respektfullt debattera de stora samhällsutmaningarna”.

Och ja. Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem. Men det var länge sedan jag blev så innerligt förbannad som när jag läser om hur Hanna resonerar. Han menar nämligen att det är rätt av samhället att ställa krav – precis på samma sätt som föräldrar gör på barn.

Ledsen att vara den som säger det, men det där är inte ett respektfullt sätt att lyfta samhällsproblem. Att omyndigförklara personer som är överviktiga och jämföra dem med barn som ska läxas upp i sitt oförstånd är inte respektfullt. Det finns en enorm mängd anledningar till fetma men bristande intelligens är inte en av dem. Dessutom finns det mängder av människor som de facto inte kan uppfylla vårt sneda samhälles syn på hur en sund kropp ska se ut, men som likväl är sunda – eller som är sjuka av någonting helt annat än sin övervikt.

Hur hade Hanna tänkt sig att man skulle straffa rätt sorts överviktiga? Fetma kan vara orsaken till sjukdomen och därmed anledningen till att man behöver bidrag, men det kan också vara en helt oberoende faktor. Eller vill Hanna stå och väga folk för att se vem som är värdig samhällets hjälp och vem som får skylla sig själv att de faller utanför systemet?

 

 

Nyhetsplock

Lite om ungdomsarbete och regnbågar

CharlotteLämna en kommentar

I Esbo har man skapat en träffpunkt för regnbågsunga. Sannfinländarnas Mika Niiko tycker att det är olämpligt. Som jag har förstått det beror hans invändningar, samt de invändningar som finns under själva artikeln, på framförallt två saker.

1: Träffpunkten är riktad mot personer i åldern 13-29 och det är ett för stort åldersgap.

2: Tonåringar borde inte vistas i regnbågsmiljöer för de är lättpåverkade.

Det är klart att de här två invändningarna kan tyckas förnuftiga, om man inte har en aning om vad det handlar om att vara regnbågsung, men man behöver inte lyssna särskilt länge på dem det faktiskt berör för att förstå det absurda i invändningarna.

För det första handlar hlbtiq inte först och främst om sex, utan om identitet – man ska inte låta sig luras av begreppet ”sexuell minoritet”. Det är därför inte så att trettonåringar ska lära sig om sex av 29-åringar, utan få möta andra som bär på liknande existentiella funderingar att ventilera dessa med.

För det andra blir man inte hlbtiq för att någon har berättat för en hur kul det är utan för att man föds sådan – precis på samma sätt som folk föds hetero. Att föra diskussioner om identitet och sexualitet med ungdomar kommer alltså inte att omvända någon åt något håll. Inriktningen är liksom redan klar.

För det tredje är hlbtiq-unga i en mycket utsatt position. Risken att bli utsatt för våld är mångdubblad och självmordsfrekvensen skrämmande. När Mika Niikko talar om att dessa ungdomar är i en utsatt position menar han dock att de yngre kan manipuleras av de äldre, trots att all statistik tyder på att det största hotet inte finns inom regnbågscommunity utan kommer från hatiska heteron.

I Yles artikel hänvisas Niikkos åsikter till som fientliga mot homosexuella och många i kommentarerna försvarar honom med att de minsann inte ser något fientligt i hans inlägg. Eftersom det verkar svårt för somliga att hitta det tog jag mig friheten att kopiera in det här (min översättning):

”Homoism förekommer på TV och i tidningar som ett fenomen som vinner sympati. Å andra sidan är människor trötta på hela ämnet, vilket är homofieringens förespråkares mål. När den stora massan har tystnat kan de i lugn och ro öka sina krav tills de har förstört homofobin med rötterna och byggt ett homovänligt idealsamhälle i Finland.

[…] I Finland lider man inte av homorädsla eller hatar homosexuella. Snarare börjar det likna heterofobi.”

Personligen tycker jag att det här talar för sig själv. Han tror alltså att Finland håller på att homofieras (HAHAHAHAHA) om den stora massan inte står upp för att stoppa det och han uppmanar alla att mota (homo)Olle i grind. Så väldigt mycket fientligare än så kan det knappast bli om man vill försöka bibehålla någon sorts putsad fasad.

Niikko avslutar sedan sitt blogginlägg med att visa sin okunskap inför hlbtiq, genom att påpeka att inget skattefinansierat ungdomsarbete ska tvångsmata ungdomarna med ideologi. Jag kan inte säga det här tydligt nog: det är inte en ideologi att vara hlbtiq. Det är inte ett val. Och att låta ungdomar som kämpar med sin identitet och sig själva, mot somliga politikers enfald och samhällets fördomar, på fullkomligt frivillig basis träffa andra i liknande situation är inte manipulation. Det är just den sortens stöd som kommer att ge samhället fler skattebetalande harmoniska vuxna i framtiden.

Kurios: Det är med flit jag inte länkar till hans blogg. Googla det om det känns viktigt.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Slentrianrasismen

CharlotteLämna en kommentar

Jag får ofta frågan om ifall jag tycker att det finns några skillnader mellan Finland och Sverige. Det finns förstås mängder, de flesta rätt obetydliga men så finns det sådana som verkligen sticker ut. Som när jag bläddrar igenom fredagens Hufvudstadsbladet och läser en filmrecension av en egentligen mycket bra recensent som den här gången har valt att formulera sig så här:

20150215-161700.jpg

Det här skulle aldrig flyga i Sverige. Aldrig. Och inte för att Sverige är så himla PK att man inte får skriva ut vad man tycker, utan för att folk i Sverige har funderat över begrepp som intersektionalitet och rasism så länge att man helt enkelt inte släpper igenom slentrianrasism av den här kalibern. Begreppen ”negroida rötter” och ”rasbarriärer” betyder nämligen ingenting om man inte anser att det finns en negroid ras som bär på något essentiellt avvikande. Begreppen får innebörd endast genom rasbiologiskt tänkande. Det här är viktigt. Det är alltså inte bara en fråga om att uttrycken är kränkande, de är också fullkomligt intetsägande.

Och jag känner inte recensenten personligen, men jag misstänker att hen inte menade något illa (vilket är anledningen till varför jag inte skriver ut namnet). Det borde dock, på Finlands största svenskspråkiga tidning, finnas tillräckligt många granskande ögon för att sådant här inte ska slinka igenom. Journalism borde också, kan man tycka, bedrivas i en sådan sorts miljö att den som är på väg att skriva negroida vadsomhelst stannar upp och ifrågasätter sitt ordval.

 

 

Nyhetsplock

Unga, rädda landsbygdskvinnor

Charlotte4 kommentarer

Inte ont anande läser jag YLEs artikel om försäljningen av lantgårdar. Tydligen är försäljningstiden för byggnader (men inte skog och mark) numer flera månader lång och de som helst köper är unga kvinnor. Verkställande direktör på Länsi-Suomen Metsätilat Oy, Jukka Pusa, menar att:

”Unga kvinnor uppfostras nuförtiden så att de inte är skrämda av att bo själva på landet eller ens mitt i skogen. […] Ofta har de förstås en stor hund, och kanske en häst. Klart att man tillsammans med en stor hund sedan bra vågar bo där.”

Alltså.

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Jo, det är spännande och relevant att det främst är unga, ensamlevande kvinnor som söker sig till landsbygden. Men det är varken spännande eller relevant att höra Pusas spekulationer kring unga kvinnors nutida uppfostran och rädslor för skog och ensamhet. Jag kan inte ens kommentera det utan att upprepa en massa självklarheter, som att det till exempel inte finns några indikationer på att varken känslan av trygghet eller dokumenterad säkerhet för unga kvinnor skulle vara större i staden – snarare tvärtom. Även ensamma män håller sig med stora hundar. Kvinnor har bott ensamma på landsbygden – och rent av mitt i skogen – långt innan vår samtids tankar om barnuppfostran och feminism slagit igenom. Även män kan vara rädda. Unt so vidare.

Det är den här sortens smygande, självklara sexism som lite större medvetenhet hade kunnat stoppa innan den nådde artikelform.

Pusa påpekar nämligen också att den främsta anledningen till att unga kvinnor flyttar till landet är prisnivån. Varför inte istället utveckla det och tala om medvetna konsumenter, en generation som återgår till att prioritera boende framför upplevelser eller kvinnor som investerare i landsbygden?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ett par saker till om kvinnor i historien och deras representation i historieböckerna

Charlotte4 kommentarer

Om vi bortser från den trots allt ganska lilla (men högljudda) falang som menar att kvinnor inte finns med i historieböckerna för att kvinnor inte har varit viktiga för de senaste tusen årens utveckling och koncentrerar oss på några andra saker.

För det första skulle jag vilja visa hur det rent praktiskt kan se ut när jag i min forskning letar reda på och identifierar kvinnor i de medeltida källorna. Jag börjar med att läsa regesten – sammanfattningen – av vad ett visst dokument handlar om i SDHK. För nr 13042 ser posten ut så här:

sdhk klipp

Från den här posten får vi veta att riddaren Johan Molteke år 1386 sålde gården Bro till Bo Jonsson (Grip). Vi får också veta att originalet finns i LStB, vilket står för Linköpings Stiftsbibliotek. Den hängivna läsaren vet att jag för något år sedan var där och fotograferade original. Så här ser originalet ut:

13042

Det är ganska långt och tradigt, så jag ska spara er detaljerna så när som på en tämligen avgörande, nämligen den här:

moltke klipp

”wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru”

Det här dokumentet är alltså inte alls utfärdat av riddaren Johan Molteke utan av honom och hans hustru, Katarina Glysingsdotter. Varför hon är med? Jo, det är hon som äger gårdarna som säljs. Katarina är ägaren till Bro. Det handlar här alltså inte överhuvudtaget om att försöka skriva in kvinnor i historien, eller lyfta dem till platser eller maktpositioner de inte har haft utan om att beskriva historien lite mer så som den tedde sig. Hon var där. Hennes namn finns på dokumentet. Någonstans på vägen har dock Katarina Glysingsdotter, och hundratals andra kvinnor, tappats bort. Att skriva om dem är mitt bidrag till forskningen.

Det är svårt och tidsödande att identifiera kvinnor, men det går och väldigt mycket har redan blivit gjort på den fronten.

För det andra finns det många som menar att personer som varit relevanta, som har haft makt, och som går att identifiera med namn har varit män samt att förklaringen kan ligga i att skolböckerna beskriver den politiska historien. Att män har haft mer makt än kvinnor, rent generellt, finns det ingen som betvivlar, men samtidigt är det verkligen inte så enkelt ens inom den politiska historien – särskilt inte om vi rör oss några hundra år bakåt i tiden. Det går helt enkelt inte att beskriva t.ex. 1700-talets politik utan att se kvinnornas andel, som bland annat arrangörer av salonger. I 1700-talets salonger bedrevs toppolitik.

Politik då var inte vad vi tänker oss politik som nu. Politik var inte kostymnissar som träffades i en för politik avsedd byggnad och fattade Viktiga Beslut. Politik var fördelaktiga giftermål, rätt personer på bröllopet, gåvor (hustrun förväntades ge gåvor till vem-det-nu-vars hustru), sociala sammankomster och så vidare. Och kvinnor, med namn, var med som fullkomligt naturliga aktörer i den sortens politik. Tittar man bara på vilken kung som satt sitt namn på ett Viktigt Beslut så är det en mycket anakronistisk beskrivning av dåtida politik. Låt mig ta ett till exempel ur mitt material:

I Sturearkivet finns alla de dokument som rör de svenska regenterna sturarna (som egentligen inte var släkt, men låt gå). Däribland finns också sturarnas hustrurs brev, som mig veterligen aldrig hittills har varit föremål för politisk historia eftersom de är skrivna av kvinnor. Regenten Svante Nilsson gifte sig med änkan Märta Ivarsdotter Dure från Danmark. Stora delar av äktenskapet levde de på olika platser eftersom Kalmarunionen höll på att falla samman, ryssarna tänkte anfalla och Sverige var i politiskt kaos. År 1503 skriver Märta ett brev till Svante och meddelar att hon sände honom bland annat hans hatt, som han tydligen inte fått med sig. Därefter ber hon om att få komma till Stockholm för att det har ankommit ett skepp från Lübeck och hon skulle vilja samtala med de lübska sändebuden.

Märta rör sig hela tiden ledigt inom toppolitiken. Hennes äktenskap var ett politiskt arrangemang, hon blev styvmor åt Sveriges nästa regent, hon ordnade riksdag när maken var fast i belägringen i Kalmar, hon talar med sändebuden, öppnar brev, skriver rapporter och styr över slott och gårdar. Så såg den senmedeltida politiken ut. Den senmedeltida politiken innehöll mängder med namngivna kvinnor som på grund av en sentida syn på politikens natur har fallit i oförtjänt glömska.

Så när man talar om hur det kommer sig att det bara finns 13% kvinnor i skolans läroböcker i historia så beror den procenten på något helt annat än ett misogynt förflutet. Den förklaringen ska sökas i nuet.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte ser något självändamål i att andelen namngivna kvinnor ska ligga på 50%. Det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om är att 13% är en så pass låg siffra att det är skäl att misstänka att den historia som återges i böckerna inte tar fasta varken på de senaste decenniernas forskning eller på tanken om att eleverna ska ha förståelse för förflutna tiders samhällen snarare än förmågan att rabbla kungar och årtal.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kära Amanda Björkman!

Charlotte10 kommentarer

Jag läste din ledare i DN. Jag håller helt med dig om att Gustav Fridolin och andra politiker inte ska avgöra innehållet i skolans historieböcker. Lite relaterat till det undrar jag vad för sorts kompetens du själv sedan har att avgöra vad som ska ingå. Jag känner inte dig. Kanske du har en utbildning i historia någonstans där Google inte hittar den, vad vet jag. Om du har det verkar den emellertid inte stamma från ett svensk universitet eller de senaste 40 eller så åren.

Du skriver bland annat att kvinnor inte nämns i historieböckerna för att ”[d]et är verkligheten” och att ”historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut.” I vilken verklighet tror du att endast 10% av befolkningen var kvinnor, om jag får fråga?

För den här skevheten som du talar om, där kvinnor inte syns, den beror helt och hållet på vilken sorts historia man tycker att det är viktigt att dagens ungdomar lär sig. Historieböckerna beskriver inte en objektiv sanning, en Verklighet, utan ger eleverna en bild av samtida forsknings historiesyn. Låt mig förklara. Grimbergs böcker fungerade länge som skolböcker, flitigt lästa och mycket uppskattade. I hans Världshistoria, band  XIII, finns ett kapitel som heter ”Den vite mannens börda” och som – långt innan feminister myntade uttrycket vita kränkta män – handlar om bördan att härska över världen som det mest lämpade folkslaget och den högsta rasen.

I B. Estlanders Allmänna historien i berättelser – medeltiden (vilken förresten användes av min farfar när han undervisade som läroverksadjunkt) står det på första sidan i första stycket så här:

”Hunnerna voro ett mongoliskt herdefolk från mellersta Asiens stäpper. De voro vederstyggligt fula: korta till växten, med låg panna, utstående kindkotor, platt näsa, små ögon och ful hy […]”

Det finns säker de som skulle vilja argumentera för att det här är beskrivningar av verkligheten, det också. Min farfar ansåg säkert det när han uppmuntrade sina studenter att läsa om Teodorik, Attila, Klodvig och de andra gubbarna. Men vi kan säga så här: det finns inga historiker i dag som skulle uttrycka sig på det här sättet. Det finns inte skolbok som skulle accepteras med den här formuleringen. Och det finns mycket lite relevans i själva innehållet. Redan på de första sidorna räknar jag ihop till fyra direkta sakfel – sådant som dagens forskning har visat de facto inte stämmer.

Hade historien varit ett statiskt tillstånd av forna händelser hade historiker inte haft något att göra. Historia lever. Historieskrivningen lever. Den förändras med samhället, anpassas till viss mån efter den nya tidens strömningar. Det är dock inte alls samma sak som att man tillrättalägger källorna eller förvanskar historien. Vi ställer bara nya frågor till samma material. Och kvinnorna finns där framför oss hela tiden, om vi bara väljer att ställa frågor som är inkluderande istället för exkluderande. Om vi väljer att till exempel se på hur familjerna har sett ut, hur man skötte ett hushåll, hur man uppfostrade sina barn, vad man läste, vad man åt och drack.

Men kvinnorna finns där som fullkomligt naturliga delar även av politiken och av ekonomin, inte bara på vad som populärt kallas ”traditionella kvinnoplatser”. Därför är det lite roligt att du menar att vi inte ska förblindas av dagens modern genusglasögon eftersom vad du förespråkar är en historiesyn nedkörd i 1800-talets patriarkala indelning av privat och offentligt. ”Privat” och ”offentligt” fanns liksom inte innan. Man bedrev politik hemma. Hushållet var den tveklöst viktigaste produktions- och konsumtionsenheten. Äktenskapet den mest betydelsefulla ekonomiska transaktionen. Allt det här är arenor där kvinnor förekom i lika stor utsträckning som män. Allt det här är arenor som bör diskuteras i dagens historieundervisning.

Nej, vi ska inte skriva om skolböckerna för att Gustav Fridolin har fått en idé om en jämställdhet som inte fanns, utan för att skolböckerna i sin nuvarande form inte återspeglar den forskning som bedrivs. Du ställer frågan ”vilka det är – förutom ministern själv – som är intresserade av att peta i skolböckerna”. Jag svarar: ungefär alla historiker. Varför? För att skolböckernas historieskrivning släpar efter universitetens forskning med flera decennier. Därför.

Så, kära Amanda Björkman, gör inte det här till en fråga om att politiker bedriver historierevisionism och framhåll inte din egen syn på historieskrivningen som sanningen. Ursäkta mig nu om jag låter oförskämd men din personliga åsikt om historieskrivningen är precis lika irrelevant som Fridolins dito.

Fråga historikerna istället. Det här med historia är ju trots allt ändå lite vår grej.

Vänliga hälsningar

Charlotte, doktorand i historia

Nyhetsplock

Jag sa ju det!

CharlotteLämna en kommentar

I måndags fick jag frågan hur jag trodde att nästa regering i Finland skulle se ut. Jag tippade ett gäng bokstäver, så där som man gör, och siade sedan att Gudrun Schyman skulle komma hit och ta över.

Och folk bah HAHAHAHAHA

HAHAHA

Ha

…

gudrun

Nyhetsplock

Måndagsexemplar

Charlotte1 kommentar

I dag var jag på HBL för att leka måndagsexemplar i Studie HBL. Träffade för första gången Oscar Ohlis, som jag hoppas tar över världen en dag. Mer sympatisk kille får man leta efter. Vi talade bland annat om den fullkomligt vansinniga universitetsreformen som föreslås. Ministrar som får sitta i viktiga kommittéer borde tvångsinstalleras i de miljöer de ska bestämma över. Stubb skulle kunna prova att leva som stipendieforskare i historia i ett par år och så får vi se vad han därefter tycker om förslag som att forskare ska ta ett par år ledigt för att starta företag och sedan komma tillbaka till sin forskartjänst.

Fun fact 1: Forskare har i allmänhet ingen tjänst att komma tillbaka till.
Fun fact 2: Den forskare som inte håller sig ajour med sitt ämne kommer inte att ha något att tillföra i form av nytt kunnande.
Fun fact 3: Med Stubbs årslön skulle man kunna finansiera 6 doktorander.

Ni kan titta på hela programmet här. Jag pekar med hela handen. Borde säkert inte göra det hela tiden.

20150202-225915.jpgJanne ”Babyface” Strang, Oscar Ohlis och jag.