Arkiv

Aborträtten är ett hot mot patriarkat

Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.

I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.

Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:

wold tweet

Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:

Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…

Hur som helst.

Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.

Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte. 

När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.

I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.

Aristoteles menade i sin Politics att

”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”

 

Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.

Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.

Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.

Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.

Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.

Kontinuiteten i #metoo

En vän disputerade i lördags, och på disputationsfesten satt jag bredvid Ebba Witt-Brattström. Vi talade bland annat om skilsmässor och exmän, och inte alldeles oväntat om feminism och barn och doktorer. Vi talade också lite om #metoo och transkvinnor. Det är en debatt som hon har varit betydligt mer involverad i än vad jag har några som helst intentioner att någonsin bli och jag medger glatt att jag verkligen inte har läst alla turerna i den härvan. Vad jag väldigt lösryckt har förstått är det en följetong till den eviga diskussionen om feministers stora vilja att diskutera ”bara kvinnor” och transkvinnors rätt att bli inkluderade i detta systerskap. Jag kan mycket väl ha fel här, för som sagt; inte läst allt.

Även om min utgångspunkt skiljer sig en smula från Witt-Brattströms och jag anser att transkvinnor är lika mycket kvinnor som andra kvinnor och därmed per default ska inkluderas jämbördigt i #metoo (och här kastar jag in en brasklapp för att hon kanske egentligen anser något annat och att jag tolkade fel!) är det en smula komplicerat vad gäller #metoo. Vad kampanjen med all tydlighet visat är ju att det ingalunda är ett kvinnoproblem i bemärkelsen att det är någonting som vuxna kvinnor utsätts för. Det händer den som föds i en kvinnokropp och börjar ofta redan i tidig skolålder på grund av denna kvinnokropp. Det är alltså inte kopplat till ett uppvaknade som kvinna, eller till att känna sig som kvinna – utan till kroppen och till hur samhället har kategoriserat en. Därför finns det här en mycket betydelsefull dimension av kontinuitet och invanda mönster som den som är född i en kvinnokropp och identifierar sig som kvinna kommer att uppleva på ett särskilt sätt eftersom nästan alla av oss har levt med dessa övergrepp ungefär alltid.

I just #metoo så tror jag att den dimensionen är en av de viktigaste, för att vi ska kunna förstå storleken på problemet. #metoo riskerar annars att bli något som handlar om arbetsplatser eller, ännu värre, krogen, när det också handlar om mycket unga flickor, släktmiddagar och skolor.

Med det sagt är jag också övertygad om att det finns ovanligt mycket att lära sig av de särskilda erfarenheter den som gjort en könskorrigering har av övergrepp. Det ena utesluter ju egentligen inte det andra, tänker jag.

Några tips för den som vill vara en bra bilskollärare. Och människa.

I samband med att vittnesmålen under #metoo samlades in visade det sig att många kvinnor här i närheten av Helsingfors har haft problem med en specifik bilskola. Lärarna där ska ha tagit kvinnorna på låren, frågat detaljerade frågor om deras sexliv samt försökt bjuda ut på öl och sex. Detta under flera års tid och enligt vittnesmål från nio tidigare elever. På bilskolan har man nu förvisso talat igenom situationen, men ägaren står likväl tämligen oförstående inför vad det här egentligen kan röra sig om.

Så jag tänkte hjälpa till lite.

Han: ”I artikeln blandades äpplen och päron. Det finns situationer då man måste röra människan som sitter bredvid. Till exempel ta i ratten och då finns elevens hand där under.”

Ingen av de nio kvinnor som kommit fram med anklagelser om sexuella trakasserier menar att det i något skede har rört sig om att en bilskolelärare råkat röra vid deras hand när han snabbt greppat tag i ratten för att förhindra till exempel att eleven kör på trottoarkanter. Kanske har läraren försökt hjälpa eleven att gasa eller bromsa genom att lägga handen på låret och att detta då misstolkats som ofredanden när eleven missuppfattat situationen och möjligen trott att det faktum att lärare har broms på sin egen sida skulle kunna göra det onödigt att försöka guida elevens fötter. En av kvinnorna vittnar ju dessutom om att läraren lagt handen på hennes lår under kjolen ute på motorvägen för att hon skulle köra fortare.

Han: ”Jag tror inte att det händer hemskt ofta. Det kan hända någon gång, men det är inget planerat. Vi pratade om det med lärarna och kom fram till att det inte ska ske alls.”

Ingen har påstått att det händer hemskt ofta att läraren rör vid låret. Till exempel verkar det inte ha hänt alls när det har varit en manlig elev. Problemet är att det överhuvudtaget har hänt, oavsett om det varit planerat eller inte. Fint att ni pratade om det, och fint att ni kom fram till att inte ens några oplanerade gånger lite då och då är ok. Och när ni ändå pratar om det kan ni ju överväga hur det där med att sätta handen under någons kjol ute på motorvägen relaterar till trafiksäkerhet. Tycker man inte att det är sexuella trakasserier så finns det ju ändå anledning att reflektera över den pedagogiska aspekten.

Han: ”Det har inte varit någonting sexuellt. Det har varit vanligt umgänge. Nog rör man ju sina vänner annars också i olika situationer.”

För det första; de elever som kommer till bilskolan är inte lärarens vänner. För det andra; ingen vill ha vänner som har svårt med skillnaden på vanligt umgänge och sexuella trakasserier. Och för det tredje; under de jättemånga år jag har haft körkort har ingen av mina vänner varken dragit i ratten eller rört vid mina ben när jag har kört. Tvärtom verkar det vara sådana där grejer som folk i allmänhet försöker undvika när någon annan kör. Och till de av mina vänner som möjligen läser det här: den dagen ni pillar under min kjol när jag kör – oavsett anledning – är sista dagen ni åker med i bilen. Eller är mina vänner.

Han (angående den främst utpekade läraren): ”Han anser själv att människor tolkar honom på fel sätt.”

Det här kan kategoriseras som ett allmänt tips till män som tycker att sådana här gränsdragningar är knepiga: Om en (1) person tolkar dig på fel sätt kan det vara en tolkningsfråga. Om flera (n>1) personer tolkar dig på fel sätt är det inte en tolkningsfråga utan ett fel som du gör. Andra människor kan inte lastas för hur de uppfattar dig när du vid upprepade tillfällen beter dig på ett sätt som av andra uppfattas som illa. De tolkar inte fel. Du gör fel. Och till det finns det ju en väldigt enkel lösning: gör om och gör rätt.

Om det ändå känns svårt kan man helt enkelt bara följa Bilskoleförbundets riktlinjer enligt vilka det aldrig finns orsak för läraren att röra eleven. Hemskt komplicerat behöver det inte vara alltså.

I mitt stilla sinne undrar jag också hur folk gå fullkomligt man ur huse för att påpeka för kvinnor att de överreagerar och gör en höna av en fjäder, när försvaret sedan kan få se ut så här. Det blir ju inte ens en halvfärdig skata av det här försvaret. Inte tillstymmelse till pudel.

Bildresultat för poodle meme

.

 

Jävla betalmurar

Jag betalar gärna för journalistik. Verkligen. Det gör jag. Men nu när både SvD och DN har lagt i princip allting bakom betalmur håller jag på att få fullkomligt fel i huvudet. Jätteviktiga nyheter och välskrivna kommentarer som inte kommer folk till godo, som inte kan spridas till dem som behöver läsa. Det här kommer bara att bredda klyftan mellan dem som läser så kallad etablerad media och de som läser alternativ och det är inte bra.

Jag vill inte ha tillgång till allt digital material och hela SvDs arkiv. Jag vill läsa vissa, utvalda artiklar som jag är intresserad av. Sporten skulle jag till exempel inte läsa ens om det var SvD som betalade mig för det. Och detsamma gäller DN. Det är några artiklar i veckan som jag skulle vilja komma åt. Dessutom läser jag gärna andra digitala nyheter också och jag skulle gärna betala för det även om jag inte är tvingad till det.

Så nej. Jag tänker inte gräva fram mitt betalkort för att registrera mig på förtitolv olika ställen för att kunna läsa ströartiklar. Det måste gå att ordna finansiella bidrag till journalistik på något annat vis, utan bli en Lamotte. Och jag vill kunna sprida välskrivna artiklar så att de kan komma andra till godo – särskilt dem som inte skulle betala en spänn för att få läsa. Vi får inte ha privilegierad, högkvalitativ journalistik som bara finns tillgänglig för några få.

Sexuellt ofredande är inte ett litet misstag

Alltmedan #metoo rullar vidare kommer det upp de där rösterna som menar att vi måste ha ett könsneutralt grepp på problematiken kring sexuellt ofredande och sexualbrott. Men så här: 97 % av de misstänkta för sexualbrott i Sverige är män. 99 % av de dömda för sexualbrott i Sverige är män. Man behöver ju inte vara särskilt statistiskt eller matematiskt bevandrad för att se att kön är ett förkrossande tydligt mönster. Det här inkluderar dessutom bara brott – inte tafsningar på puben, dickpics eller annat förtjusande som kvinnor utsätts för.

Och sedan alla varianter av det otroligt märkliga argumentet att det så klart kan ”bli lite fel ibland” när män söker kontakt med kvinnor, och att det strikt taget inte är männens fel eftersom män av samhällets normer förväntas vara de som tar kontakt.

Hur kommer det sig i så fall att vi inte har liknande problem när män söker jobb? Tänk en arbetsplats som får ta emot 200 ansökningar, hur många av dem är dickpics? Tänk när det kallas till intervju, hur många av de arbetssökande männen kommer att trycka sig mot den potentiella chefens höfter och fråga om hon kommer med hem? Hur många av dem kommer att stöna ”men kom igen, bara lite…” i hennes öra när hon går igenom företagets ekonomiplan? Eller skulle det möjligen kunna vara så att det handlar om… oh, I don’t know, BRISTANDE JÄVLA RESPEKT KANSKE? Att män kan ta kontakt på ett sätt som inte är sexuellt ofredande om de bara försöker? Om det gynnar dem. 

Jo. Visst kan man brutalt misslyckas på en intervju, men jag skulle vilja påstå att det hör till ovanligheterna att det är den potentiella chefen som sitter med en klump i halsen, och känslan av att man just blivit utnyttjad.

Makt, peeps. Makt.

Arvsynden och tacksamheten och I don’t even

Det är tunga, tunga dagar i efterdyningarna av ungefär tjugo livsavgörande saker som staplats på varandra de senaste åren, och nu ska hanteras i ett smärtorus av foglossning och sammandragningar. Jag orkar inte göra någonting. Hade det inte varit för hunden hade jag knappast tagit mig upp ur sängen och än mindre ut ur huset. Igår tvättade jag (av den enkla orsaken att jag inte hade några rena underkläder kvar), men redan det kändes som lite väl ansträngande för mitt bräckliga jag.

Så. Jävla. Blasé.

På så vis är det förstås riktigt trevligt att Hufvudstadsbladet glatt fortsätter att publicera professor Lillkranks kolumner om #metoo för orkeslösa tanter av min sort drivs av nej-nu-jävlar, när kattungar och cupcakes inte räcker till.

Om vi säger så här; jag letar efter ett citat ur Lillkränkts Lillkranks text att börja diskutera. Att liksom utgå ifrån. Det går inte. Texten måste läsas i sin helhet. Så fantastiskt fucked up är hela grejen.

”Arvsynden är världshistoriens bästa affärsmodell. Först skapar man en historia om Adam och Eva, syndafallet och oundvikliga straff i helvetets eld. Sedan erbjuder man sig själv som en lösning, för ett pris.

Likväl, tänk om jag kunde övertyga er alla att jag äger atmosfären. Ni måste betala mig för att få andas. Sedan låter jag i min outgrundliga godhet och nåd er leva, men i gengäld måste ni underkasta er och göra som jag säger. Ingen skulle gå på det tricket. Jag skulle bli inlåst på dårhus. Men tänk i stället om jag var en organisation. Steg för steg skulle vi ta makten över världsbilden genom barnuppfostring, utbildning, historieskrivning och medier.

Sekulariseringen har tärt på kyrkans makt över själarna, men affärsmodellen är alltför bra för att kasseras. Kulturvänstern och radikalfeministerna kör sin egen version. Arvsynden är inbakad i den västerländska civilisationen och roten till allt ont är den vita, heterosexuella, köttätande mannen. Alla som tror sig ha drabbats samlar offerpoäng. Den vita mannen tvingas lösa in dem med riktiga pengar och underkastelse. Metoden har varit framgångsrik till den grad att det gått inflation på offerpoäng. #metoo-rörelsen skrapar bottnen i skattekistan genom att likställa ett tafatt raggningsförsök med våldtäkt.

Men storyn är falsk. Visst, den vita mannen har ägnat sig åt korståg, kolonialism, förtryck, exploatering och mord. Men detsamma har alla gjort, från mongolerna till araberna till aztekerna. Alla civilisationer som har haft styrkan att plundra sina grannar har gjort det. Detta är det historiska normala. Den vita mannen har ingen särskild skuld, inte heller den vita kvinnan som gärna varit med att dela på bytet.

På minussidan är alla civilisationer lika goda kålsupare, variationerna finns endast i volym och metod. På plussidan uppstår däremot historiskt onormala skillnader. Den vita mannen avskaffade slaveriet, tillät sina kvinnor emanciperas, formulerade de mänskliga rättigheterna och skapade välfärdsstaten. Allt detta åstadkoms under upplysningens kultur av självrannsakan och kritik mot teologiska auktoriteter. Som den mycket missförstådda historikern Francis Fukuyama påpekat är den liberala demokratin med marknadsekonomi det enda kända system som lyckats med tricket att samtidigt skapa både välstånd och frihet.

Av den rika och självkritiska vita mannen kan förfördelade minoriteter faktiskt hoppas på att få upprättelse och kompensation. I andra civilisationer ger offerstatus inga poäng, endast piskrapp. Försök i Ulan Bator eller Kabul den som törs.

Den vita mannens arvsynd är ett historiskt falsarium. Den bygger på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria. Det finns mycket att kritiskt betrakta, men ingen allmän och obotbar skuld. Däremot finns det en grupp hänsynslösa profitörer i färd med att exploatera affärsmodellen som ger riklig vinning till den som kan gripa makten över själarna.”

Kuvahaun tulos haulle black books gif

Lillkrank är professor i produktionsekonomi. Han är säkert skitbra på produktionsekonomi. Hans tanke om att profitera på atmosfären skulle säkert gå att genomdriva om han bara försökte. Men med risk för att hamna i ett ”nej-det-är-DU-som-är-dum”-träsk så är det faktiskt han som visar på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria.

För det första verkar gränserna för vad som är Europa en smula suddiga. Lillkrank tar själv upp exempel där den vite mannen har varit ett klassisk praktarsle i form av korståg och kolonialism. Hela vitsen med korstågen och kolonialismen är ju att det inte skedde på europeisk mark. Det är saker som tillhör världshistorien – inte den europeiska historien. Lillkrank verkar snarare definiera allt som den vite mannen har drivit som en del av den europeiska historien, vilket bara det är ett eurocentriskt von-oben-perspektiv som heter duga.

För det andra påpekar Lillkrank att andra folkgrupper faktiskt också haft sin beskärda del av dåligheter. Han tar upp aztekerna och mongolerna, vilka båda är folk välkända för sina våldsamheter, men det är också folk som i det formatet de en gång var kända har varit utdöda i många hundra år. Aztekerna är i dagsläget inte ett jättehot mot klimatet. Mongolernas brott mot mänskligheten får ses som lika preskriberade som korsfararnas. Araberna däremot, skulle vi ju kunna fortsätta med om vi ville.

Och det vill vi.

För araberna har gjort och gör fortfarande massor med dumheter, om vi ska generalisera. Men för den som faktiskt har läst utomeuropeisk historia kommer det inte som en nyhet att araberna också har bildat och upprätthållit fantastiska, blomstrande kulturer som givit oss siffror, algebra, sjukvård, byggnadskonst, bevarandet av antika tänkare, filosofi, poesi och så vidare in absurdum. Vill man framhålla den västerländska upplysningen som något på plussidan för den vite mannen så kan man hitta precis lika många saker på plussidan för den arabiske mannen.

Observera att nyckelordet är ”man”.

Genushistoriker har i årtionden redan uppmärksammat att de traditionella historiska epokindelningarna endast gäller männens historia. Upplysningen, som Lillkrank gillar så mycket, var inte en upplysning för kvinnor. Å ena sidan drevs upplysningen i betydligt högre grad än vad tidigare forskning har uppmärksammat även av kvinnor. Den indelningen mellan privat och offentligt som skulle komma under 1800-talet hade ännu inte fått fäste. Genom kvinnors texter och framförallt genom deras engagemang i det fria samtalet i deras organiserade salonger kunde upplysningstankarna frodas.

Å andra sidan gäller det, för att låna ett uttryck, inte alla kvinnor. Det handlar inte om kvinnor i allmänhet utan om en viss sorts väldigt rik kvinna, med rätt kontakter, på precis samma sätt som de kända upplysningsmännen var en viss sorts man, ur en viss samhällsklass. Men eftersom det var mannen som var normen fick även män i de lägre stånden del av upplysningens förändringar på sätt som de vanliga kvinnorna inte fick.

Det heter ”Frihet, jämlikhet och broderskap” av en anledning. (Att kvinnor inte räknades in i den ekvationen, utifall att det krävde förtydligande.) Nej men har du inte sett den där tavlan med Marianne då va, frågar sig säkert någon. Jo. Många gånger. Titta noga på den en gång till.

Kuvahaun tulos haulle frihet jämlikhet broderskap

Den barbröstade kvinnan är inte Marianne utan Friheten. I likhet med de antika idealen avbildas Friheten som en kvinna. Det betyder inte att fransmännen såg kvinnor som fria mer än vad antikens män gjorde. Den gudomliga Friheten leder männen, inte kvinnorna i kampen för männens frihet.

Det samma kan man förövrigt säga om amerikanernas ”All men are created equal”. Alla män är skapade lika. Kvinnor, not so much.

Men åter till Lillkranks text och den vite mannens oskuld. Jag fastnar särskilt på hans förtjusande hjärnprutt om hur alla andra borde vara tacksamma mot den vite mannen, snarare än arga över dennes påstådda privilegier. Den vite mannen avskaffade slaveriet. Dude, vem fan tror du det var som plockade sisådär en 10 miljoner afrikaner och skeppade dem till slaveriet i den nya världen, huh?

Jo, araberna hade slavar och jo, araberna (och till viss del afrikaner själva –  Nordafrika låg ju under araberna) deltog i slavhandeln men det saknar liksom motstycke till slavhandeln som den vite mannen drev. Och som den vite mannen tjänade på. SOM DEN VITE MANNEN FUCKING FORTFARANDE TJÄNAR PÅ.

Slaveriet rör ju inte mig personligen, men jag har full förståelse för om Lillkrank inte kommer att bli överöst med tackbrev för slaveriets upphävande. Medan han väntar kan han dock med fördel läsa lite av den utomeuropeiska historia han vurmar för, och bekanta sig med kolonialismens och slaveriets effekter på dagens Afrika och dagens USA. Till exempel Norrie MacQueens Colonialism. På sida 156-157 skriver han

”On the dark side, colonialism lies somewhere beneath the surface of most of the violent conflicts that afflict the contemporary world […]. The so-called ‘war on terror’ – in the Middle East, Asia and Africa – is perhaps not the Manichean struggle between good and evil, darkness and light that its more enthusiastic supporters claim. Its roots lie in the complex of unsolved problems over land, culture and perceive inequalities in the distribution of world power that is a heritage of colonialism.”

Kuvahaun tulos haulle scramble for africa

Tack, killar, för att ni gjorde ett så bra jobb med de raka, prydliga gränserna! Det har verkligen underlättat för alla!

Jag borde väl istället visa lite jävla tacksamhet för att den vite mannen var god nog att tillåta ”sina kvinnor emanciperas”. Hur i hela helvete kan man ens skriva den meningen på fullt allvar. ”Tillåta”? ”Sina kvinnor”?

Kuvahaun tulos haulle suffragettes

Män tillåter sina kvinnor rättigheter. True story.

Kuvahaun tulos haulle suffragettes rally

Tack, män, för era betydande insatser för kvinnors rättigheter! Jag vill också passa på att tacka Hitler för Autobahn. Det gjorde du jävligt bra!

Gladast blir jag när Lillkrank gör kopplingen till #metoo och säger att den vite mannen får betala för kvinnornas offerpoäng med riktiga pengar och underkastelse. Fun fact; det år 1874 kom en ny lag enligt vilken en gift kvinna skulle ha rätt att själv råda över sin arbetsinkomst. Innan dess var det maken som hade hand om även de slantarna. Det behövs riktiga pengar från män till kvinnor. Inte som straff, utan som en utjämning av resurserna i samhället.

Och underkastelse? Alltså, I don’t even. Vi begär ju inte mer än rätten att bestämma över vår egen kropp. Fun fact; först år 1994 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott i finsk lagstiftning. Det krävs ingen underkastelse. Det krävs bara lite jävla respekt för att ett nej är ett nej är ett nej och NEJ.

Kuvahaun tulos haulle hell no wonder woman gif

Nämen lite mer tacksamhet, tjejer! Nästa gång en hygglig kille har svårt med skillnaden på raggningsförsök och våldtäkt kan ni tänka på allt gott den vite mannen gjort för världen, på hur han gav er rösträtt och frigjorde slavarna. Sedan är det ju bara ställa upp och bjuda till. Världen hade ju trots allt inte varit ett sådant fantastiskt ställe för kvinnor och rasifierade, om inte den vite mannen visat oss Den Rätta Vägen och låtit oss följa honom på den.

EDIT: Jag skyller på gravidhjärnan, men herr professorn heter alltså Lillrank – inte ens Lillkrank som jag konsekvent har kallat honom i många år redan.

Att hänga ut män med namn

Efter att Max Nyberg skrivit en ledare om #dammenbrister kunde jag knappast låta bli att kommentera den i min kolumn. Någon sa dock att jag därigenom hängde ut Nyberg och att jag misstolkade honom. Därför vill jag nu allra först påpeka att min kolumn är min text, med mina tolkningar, och att den som undrar vad Nyberg egentligen menar måste läsa hans ledare – inte min kolumn. Om man genom min kolumn får uppfattningen att Nyberg vill försvara förövare eller inte skulle backa upp #dammenbrister så är det mitt fel och ska inte reflektera negativt på honom. Så har jag det sagt.

För vad jag ville skriva om var egentligen bara en aspekt av det som Nyberg lyfter fram, och som jag vet är en oro hos många; att #dammenbrister ska leda till att män hängs ut med namn och döms av en pöbel istället för genom det rättsväsende som har till uppgift att döma. Och även om jag på ett teoretiskt plan kan förstå den här oron (inte bara här, utan i Sverige också, där diskussionen pågått länge redan) så känns den inte befogad. Visst, det finns några kända män som begått så pass grova övergrepp eller mot så pass många kvinnor att det har fått reella konsekvenser, men för de allra flesta helt vanliga dudesen kommer deras vardag inte att rubbas. 

Själv har jag åtminstone två typer som har påverkat mitt liv och den jag är i dag på ett väldigt negativt sätt. Den ena var en jämnårig skolkompis som var på mig och andra genom nästan alla skolår. Den andra var en pojkvän som kallade mig hora, stoppade pengar i min BH och till slut flippade så pass att pappa en natt var tvungen att komma och hämta mig. Båda har nu fru och barn och lever sina liv som om inget hänt. Jag fick väldigt svårt att lita på pojkar och män, blev obekväm med min kropp, och hade ångestattacker i flera år.

Men grejen är att jag inte skulle tjäna ett skit på att droppa namn. Det skulle inte förändra något, inte ens om händelserna var betydligt närmare i tid än vad de är. Och det här är så grymt problematiskt. Att nämna namn slår hittills hårdare mot kvinnan som gör det (se för fan bara på Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och då talar vi ändå våldtäkt) än mot mannen som nämns. Tanken på att schyssta snubbar inte gör dåliga saker är så stark och ”han är ju inte sån egentligen” eller ”det var bara en gång/väldigt länge sedan” trumfar kvinnors försämrade livskvalitet vilken dag som helst. Nämna namn kostar.

Dessutom, och jag tror att det är här som tanken på att vi måste låta rättsväsendet göra sitt skaver, så är en stor del av de här övergreppen inte sådana som rättsväsendet skulle göra något åt. Rättsväsendet som förövrigt just dömde en våldtäktsman lite mildare eftersom det inte gick att bevisa att den tioåriga flicka han våldtagit hade gjort tillräckligt motstånd. Ett rättsväsende som en bra dag bara är sanslöst dysfunktionellt. Ett rättsväsende som är tandlöst även i grova fall. Det är ett rättsväsende som inte är värt namnet i fall som är mindre grova och som inte ens har till syfte att skydda kvinnor från vad som inte passar in på brottsskalan. 

Ingen av de två typerna som påverkat mitt liv skulle ens vara fall för rättsväsendet. Det finns inget officiellt system som skulle döma dem, ingen rättegång att vänta, ingen rättvisa att bli skipad. Därför känns hela diskussionen om risken för att namn på icke dömda män ska läcka ut och att man ska vänta på rättegångar helt bisarr. Med tanke på proportionerna här så är det verkligen ett ickeproblem. Hur många kvinnor har inte fått växa upp stämplade som horor eller slampor på grund av saker som de har blivit utsatta för – inte själva gjort? Men nu ska vi vara noga med att någon man inte blir kallad något han inte är, huh? Eftersom tusentals och åter tusentals kvinnor har blivit utsatta? Alltså I don’t even.

Och det är här som betydelsen av #metoo blir kristallklar. För att förhindra alla de här fallen som är trakasserier men inte brottsliga måste vi skapa nya samhälleliga strukturer. Här är mina förslag på vad som ska till:

  • flickor och kvinnor ska lära sig att förstå och stöttas i rätten till sin egen kropp och sitt värde så att de våga säga ifrån direkt i varje given situation
  • pojkar och män ska lära sig att förstå grundläggande socialt samspel
  • den som sitter på en maktposition (t.ex. en lärare eller en chef) har en förbannad skyldighet att ta sig an sexuella trakasserier när hen uppmärksammas på det, men också att arbeta förebyggande
  • alla (och särskilt män) har en skyldighet att ingripa när de hör eller ser något. Särskilt män skriver jag eftersom män kan höra och se saker bland sina polare redan innan de har nått kvinnan och blivit ett större problem
  • victim blaming måste sluta. Nu. Eller helst igår.

Lösningen som jag ser det är alltså inte att offentligen outa namn. När det rör sig om ett brott är det upp till rättsväsendet att göra sitt jävla jobb och att göra det fan så mycket bättre än vad de har hittills. När det rör sig om allt det som inte är brottsligt är det upp till oss att säga ifrån direkt till personen som begår övergreppen och att tydligt ställa sig på offrets sida.

Den man som vill kan alltså fortsätta sova trygg i förvissningen att hans namn inte kommer att nämnas. Men den man som har en dotter, en flickvän, en hustru, en mamma, en kvinna i sitt liv som är värd lite bättre måste vakna upp nu.