Arkiv

Salem, Stalin och gubbars oinskränkta rättigheter att Vara Sig Själva

Med stor irritation försöker jag läsa mig igenom Staffan Heimersons krönika om hur #metoo kan liknas vid både häxjakten i Salem 1692 och Stalins utrensningar. Jag förstår att Aftonbladet söker klick. Att de tjänar på en sån här text. Men fy fan för att de beslutade sig för att publicera den.

För det första finns det ju några mycket konkreta skillnader mellan Salem och #metoo. Flickorna som i Heimersons krönika påstod sig vara drabbade av något menade att de var besatta. Huruvida det ens är möjligt att bli besatt av djävulen, likt flickorna påstod, är väl högst tveksamt. Att det är fullt möjligt att bli utsatt för sexuella trakasserier och våldtagen är däremot bortom tvivel. Dessutom resulterade anklagelserna i Salem i att människor avrättades. Hittills är det ingen som har blivit avrättad av #metoo, och med tanke på att vi a) inte har dödsstraff i Sverige och att vi b) har ett rättsväsende som tenderar att döma väldigt milt i sexualbrott så lär det knappast hända heller. Däremot är det fortfarande dödsstraff som gäller för flickor som blir våldtagna i flera länder.

Skulle människorna från Salem i slutet av 1600-talet se oss nu skulle de skratta över att någon tycker att det som pågår är häxjakt. 

Heimerson menar att det finns en stor likhet i att ”alla vill vara offer”. En femtedel av världens kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp redan innan de fyllt 15 år. 13 % av kvinnorna i Sverige har tvingats till samlag eller försök till samlag innan de fyllt 18 och 20 % har upplevt grovt sexuellt våld.

Nästan alla av oss ÄR offer, ditt dumma spån. Vill du diskutera måste du ju ändå utgå ifrån statistiska fakta.

Att någon ges medieutrymme för att kalla det ”pojkars drullighet” och ”kvinnors indignation” och sedan på fullaste allvar menar att det skulle finnas likheter med Stalins utrensningar är så jävla bisarrt. Tror ni att det fanns någon som bad en av Stalins politiska motståndare att skriva en kolumn om indignerade bolsjeviker i en av landets största tidningar? Nähe. För maktförhållandena mellan Stalins parti och tvångsdeporterade är inte riktigt jämförbara med maktförhållandena mellan säg unga flickor och högt uppsatta män. Och det blotta faktum att någon kan skriva en så bedrövligt uppblåst, gubbslemsdrypande, bortförklarande, förminskande kolumn och få den publicerad på ett så stort forum talar för att det långt ifrån är vi utsatta kvinnor som har makten, ens över samtalet. 

Inte ens över samtalet. Samtalet om våra kroppar. Om våra upplevelser. Kom sedan inte och säg att vi har för mycket makt.

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Fysikens lagar

En av Finlands stjärnkockar satt i TV och förklarade varför det inte finns så många kvinnliga kockar. Det beror tydligen på fysikens lagar. Det är ju liksom brudarna som blir gravida och föder barn och är hemma i ett eller två. När studiovärdinnan opponerar sig mot att detta kan ha så stor inverkan förklarar überkock Kari Aihinen att det är så stor omsättning i branschen för sedan kommer det ju nya ingredienser och sånt och då måste mammorna jobba dubbelt så hårt när de kommer tillbaka till jobbet. Och vem ska då hämta från dagis, huh, undrar Aihinen.

PAPPAN KANSKE?!

När det sitter män och på fullaste allvar menar att den stora bristen på kvinnliga kockar beror på fysikens lagar så behöver man ju inte vara fysiker för att hitta problemet. Det är sorgligt att han täcks sitta där och säga så, men det är ännu sorgligare att han faktiskt bara ger uttryck för hur verkligheten ser ut. Ja alltså, inte det fysiska verkligheten för det här har ingenting alls med fysik att göra, utan den sociala verkligheten. Han, och alltför många med honom, betraktar familjen och barnen som kvinnans uppgift istället för den gemensamma satsning det borde vara. Är man två som hjälps åt så löser sig de flesta problemen.

Och visst, restaurangbranschen rör sig fort framåt och utvecklingen där (precis som i många andra branscher) går i rasande takt, men det ena utesluter ju inte det andra. Bara för att man är hemma med sitt barn i två år betyder det ju inte att man skulle falla från jordens yta (oftast, det känns som det ibland dock, det ska medges) innan man återvänder till en helt förändrad värld ett par år senare. Man har ju en god chans att hänga med i utvecklingen så där lite halvt, och laga mat måste man ju för i hela friden göra varje dag ändå. Dessutom får man en sällsynt bra kurs i applicerad stresshantering som kan komma väl till pass när man återvänder till jobbet. Man skulle ju, om man bara ville, kunna betrakta mammor som… wait for it… tillgångar istället. Allt beror ju på hur man väljer att lägga upp arbetet.

Kanske, och det här är bara en liten tanke som är grundad i forskning och statistik, så skulle det kunna vara mer skadligt för kvinnors karriär att lyssna på och jobba för män som Kari Aihinen än att få barn, med tanke på hur män håller andra män om ryggen och sedan förväntar sig mer av kvinnor än av manliga kollegor. Ja, och dessutom tror män själva inte att det fungerar så. Patriarkatets lagar, i så fall.

 

Så försöker ytterligare en helylle svensk man lägga skulden på något annat

Hörrni, jag hade fel. Elisabet Höglund hade inte alls satt ett lågvattenmärke med sin kolumn för sedan kom Ivar Arpi och bah ”hold my beer” och producerade följande.

arpi1

arpi2

Och här har jag suttit en stund och funderat över var jag ska börja någonstans för det är trots allt sällan man stöter på en text som är så vetenskapligt upplagd och samtidigt som frånkopplad allt vad vetenskaplighet är. Men om vi börjar någonstans i mitten, där Arpi skriver att ”[a]nledningen till att sexuella övegrepp inte slutar ske beror på biologiska skillnader i mäns och kvinnors seuxalitet”. Vi bortser ifrån den lingvistiska vurpan och koncentrerar oss på hans slutsats och tillika utgångspunkt: att sexuella övergrepp har en biologisk förklaring. Det finns inte forskning som understöder det. Det är, i brist på mer nyanserade ord, lögn. Här i Finland skulle vi kalla det för ett argument draget ur röven.

Anledningen till att mäns sexuella övergrepp mot kvinnor är ett globalt problem är att män världen över kommer undan med det. Att de sexuella övergreppens karaktär skiljer sig mellan olika kulturområden är en stark indikator, eftersom män kommer undan med olika saker. Som Arpi påpekar är det inte på något vis socialt accepterat i Sverige att ”misshandla en tjej som ratar en” eller att våldta någon. Tvärtom har ju Sverige bland de striktaste lagarna mot sådant.

Men sedan gör han en otroligt märklig jämförelse med att stockholmare ofta går mot rött och det därför är en del av den svenska kulturen (som om det inte fanns ett Sverige bortom Stockholm, men fine) men att de inte kör mot rött och det följaktligen inte är del av kulturen. På så vis vill han liksom visa att seuxuella övergrepp ingalunda är en del av den svenska kulturen eftersom det inte är allmänt accepterat.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Var i hela helvete var Arpi när Facebook flödade över av #metoo, huh? Ser han inte hur övegrepp mot kvinnor de facto är accepterat även i det gudomliga landet Sverige, med hans egen logik på grund av förekomst? Det är ju för fan just det som hela #metoo med skrämmande tydlighet visar; att kvinnor är utsatta i en så grotesk omfattning att det är ett system?!

Ok.

Förlåt.

Jag håller på och svär igen. Jag blir bara så jävla lack. Våldtäkter, misshandel och grova övegrepp är inte socialt accepterat i Sverige, men nyp i rumpan (läs för all del Höglund igen, den som inte tror att somliga menar att det är sånt som kvinnor får tåla), tafsningar, smekningar, ovälkomna komplimanger – allt sånt där händer oss hela tiden. Så ofta, och i så stor utsträckning att vi aldrig anmäler det. Varför skulle vi? Det är ju sånt som kvinnor helt enkelt får tåla.

Och det är klart att våldtäkter, misshandel och grova övegrepp liksom är värre, men de är och förblir en del av samma systematik. Skillnaden mellan tafsningar och försök till våldtäkt är väldigt flytande. Lägg sedan till att de flesta av oss har fått stå ut med det sedan skolan och att alltför många av oss råkar ut för det på arbetsplatsen. Hur tror Arpi att en sådan som Timell har kunnat få fortsätta? Det är inte första gången som klagomål läggs fram mot honom nu. Det var inte första gången som klagomål lades fram mot Harvey Weinstein nu heller. Det har pågått i många år redan, decennier för den sistnämnde. Varför? För att de skyddas. För att det accepteras.

Andra män ser och lär. Vet att det går att komma undan. Det värsta som kan hända om man går förbi och klämmer en kvinna på brösten är att hon blir förbannad. So what? Det värsta som kan hända om man följer efter någon en hel kväll och tjatar om hur snygg hon är är att man inte får ligga. So what? Kvinnans kväll är förstörd, men so fucking what?

Män gör det för att det inte blir några repressalier. De kommer undan med det. Så kan svenska män med glatt humör fortsätta med tafsningar, kommentarer och mindre övergrepp och så kan indiska män fortsätta att våldta sina fruar.

Lägst sjunker Arpi när han tycker att en bra lösning vore att ge nyanlända utbildning i sexuella rättigheter och skyldigheter. Som om problemet vore invandrare, trots att vi kvinnor nu på riktigt stått upp i tiotusental och sagt att vanliga svenska män är problemet.

Men nej. Arpi menar att det alltid kommer att finnas sexuella övergrepp där det finns män. Kom sedan för fan inte och klaga när kvinnor vill starta festivaler, klubbar, gym och liknande för bara kvinnor. Kom inte och klaga över att vi inte har förtroende för män. Apris text är bara en av många där svenska män försöker skylla ifrån sig. Biologi. Invandrare. Freaks. Åtminstone inte en vanlig svensk man.

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.

Men det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan!

Ok. Jag är den första att erkänna det. Det här inlägget är skrivet i affekt. Jag tänkte först att jag skulle lugna ner mig, men jag tror att det kommer att ta minst en vecka och ett par kilo choklad i anspråk, så fuck that shit.

Elisabet Höglund har satt något sorts lågvattenmärke med en kolumn i Expressen. Hon skriver

”Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser?

Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.

Hon vill ha analytiskt finlir, huh? Ok.

Det uttalade syftet med #metoo-kampanjen var att visa hur utbrett det är att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Alyssa Milano startade uppropet på Twitter och skrev:

”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

Det handlade inte om att bedöma enskilda fall, utvärdera förödelsen som händer och ord har spridit bland kvinnor i årtionden eller ta ställning till vad exakt som krävs för att det ska klassas som trakasseri eller övergrepp. Det var för att visa att det inte handlar om ett nyp i rumpan utan om systematik, om en struktur i vilken män inte respekterar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Höglund fnissar åt den kvinna som tycker sig vara berättigad att använda #metoo för några nyp i rumpan. Det är väl bara att nypa tillbaka, tycker hon. Analys my ass. För om vi på nyp-i-rumpan-situationen skulle applicera ett av genusvetenskapens allra främsta och mest användbara begrepp – intersektionalitet – så skulle kanske även Höglund se att hennes fniss är ett högdraget, privilegierat snort på utsatta kvinnors bekostnad.

Intersektionalitet kräver att man tar fler kategorier än kön i beaktande. Ska vi lägga till klass? Vad sägs om ett nyp i rumpan från en politiker på en städerska inne på hans hotellrum? Vad sägs om ett nyp i rumpan från restaurangägaren strax efter stängning på servitrisen som vet att hennes enda chans att betala hyran för henne och sonen är just det här jobbet?

Ska vi lägga till ålder? Hur är det med ett nyp i rumpan från en man i medelåldern på en tioårig flicka som just klivit på bussen hem från skolan?

Etnicitet? Hur är det med ett nyp i rumpan från en snubbe i ett killgäng som konstant babblande ifrågsätter varför i helvete tjejen som gick förbi inte svarar, omedvetna om att hon inte kan språket?

Fint att vita, medelålders kvinnor i maktposition vågar säga ifrån när någon trakasserar dem. Synd bara när de tror att den möjligheten är alla förunnad.

Jag håller med Höglund om en enda sak; ”vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Höglund till exempel, bär mycket mer ansvar än vad hennes grovt tillyxade analytiska finlir låter påskina. Hon tystar sina medsystrars röster. Hon ser oss ställa oss upp och säger till oss att sitta ner, hålla käften och ändra oss själva. Hon är en del av den struktur som gör att många kvinnor tvekade inför om det de varit med om är liksom allvarligt nog för att förtjäna ett #metoo. Hon är en del av den struktur som gör att män som Harvey Weinstein kan komma undan i decennier, eftersom det som kvinnor har utsatts för trivialiseras och blir till en last för offren istället för förövarna.

Och finns det någonting som #metoo visar så är det just att det inte finns ett jävla dyft som vi kan ändra på för att slippa undan. Det finns ingenting vi kan göra för att skydda oss som vi inte redan gör. Mäns övegrepp går bortom klädstilar, situationer, ålder, etnicitet. Det är ett invecklat system av maktmissbruk och med sin kolumn är Höglund lika skyldig. Det är inte kvinnor som klär sig på ett visst sätt, eller lägger ut halvnakna bilder på sig själva, som är ansvariga, utan männen som tror att det är inviter. Höglund hävdar att ”vi kvinnor” inte behöver ”se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. Är det någonting vi har lärt oss så är det att just detta är vår enda chans att bli trodda – att vi redan från steg ett hade behandlat den där mannen som sedan gick för långt som en potentiell våldtäktsman. Gud förbjude att vi trott att han var schysst, bjudit hem honom, bjudit in honom i våra liv.

Nej, ett nyp i rumpan är inte så farligt, om det inte vore för att det är en del av systematiken.

 

Ett par saker om #metoo

Under gårdagen svämmades Facebook över av #metoo när kvinna efter kvinna bekräftade precis hur utbrett sexuella trakasserier mot kvinnor är. Jag tror att jag gick i trean första gången jag blev fasthållen av ett gäng jämnåriga killar som tyckte att det var helt i sin ordning att de skulle få känna på min kropp. Så sent som förra året hade jag en gubbes ovälkomna händer på min höfter när han skulle trycka sig förbi mig i ett utrymme som inte alls var så litet att liknande närgångenhet skulle behövas.

Reaktionerna på #metoo från mina kvinnliga vänner är sorg och frustration, men inte en enda av oss är förvånad. Hur många gånger har vi inte försökt säga det här redan, huh? Hur mycket statistik har inte redan visat hur groteskt utbredda trakasserierna är? Ingen kvinna är förvånad. Vi har vetat länge. Vi har anpassat våra kroppar, våra rörelsemönster, våra liv inför detta faktum sedan vi var unga.

Och allteftersom #metoo breder ut sig som en våt, kvävande yllefilt över vackra lunchbilder och söta kattvideor börjar man ju undra var de är, alla de där männen. Om nästan varenda kvinna står upp och säger att de också har blivit utsatta, var är männen som gjort det?

Det är hög tid att vi börjar inse att precis som att de kvinnor som blir utsatta finns överallt runt omkring, finns även männen som utsätter dem överallt omkring. Den där skillnaden mellan good guy och asshole som väldigt många män försöker påstå är i princip avgrundsdjup är i själva verket rätt blurrig. Jag har själv sett alltför många good guys dra ett par öl och boosta varandra till att bli riktiga assholes. Oftast står de inte för de grövre sakerna. Oftast är de inte han som håller fast en och tar på en, men gärna han som tjatar om sex och insisterar på att få berätta hur attraktiv man är. Han som berättar om hur deprimerande det är när schyssta killar inte kan få komma till bara för att vissa beter sig som svin. Han som läser #metoo och förfasar sig och önskar att det fanns något han kunde göra men när han inte är varken kvinna eller ett asshole så är han bara maktlös. Får man en puss för det eller?

Självrannsakan, people. Nu.

Och när män slår ut med armarna och vill att kvinnor för hundrafemtioelfte gången ska berätta för dem vad de ska göra så får jag precis samma sorts kruppanfall som när män alltid förväntar sig att kvinnor ska vara arbetsledare för allt som inte kan tänkas inbringa pengar. Hur gör man när man tvättar fönster? Hur tröstar man en baby? Hur viker man tvätt?

Kuvahaun tulos haulle for fucks sake gif

Så här:

  • Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet.
  • Om du känner dig osäker på hur du kan vara en del av lösningen kan du googla det eftersom kvinnor i årtionden redan har skrivit hyllmeter om ämnet.
  • Om du ändå måste fråga vad du ska göra är du en del av problemet.
  • Om du känner dig ens pikulite förfördelad eller arg å mäns vägnar av #metoo är du en del av problemet.
  • Om du känner dig nödd att påpeka att Inte Alla Män är skyldiga är du en del av problemet.
  • Om du tror att du kan göra något bättre genom att köpa blommor och choklad till en kvinna i din närhet är du en del av problemet (men lämna chokladen och blommorna på trappen för de har ju inte gjort något ont ändå härrigud).
  • Om du tycker att kvinnornas #metoo-kampanj är rätt forum att upplysa om att män också blir sexuellt trakasserade ibland är du en del av problemet.
  • Om du någon gång varit tyst när en snubbe har dragit roliga våldtäktsskämt eller kommenterat någon kvinnas bröst inför henne för att du inte vill dra ner stämningen eller bli obekväm är du en del av problemet.

Var inte en del av problemet.