Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

Våld föder bara våld

CharlotteLämna en kommentar

Jag tänker egentligen inte skriva om situationen i världen. Jag orkar helt enkelt inte. Varje gång jag försöker tänka på det, eller läsa nyheterna, så blir jag alldeles kall av skräck.

Och även om allt som inte är politiskt just nu känns jävligt tafatt så tror jag att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att fortsätta våra privilegierade trygga liv. Utnyttja får frihet. Skapa den där världen som man kan längta till, som är värd att slåss för och försvara. Vi behöver folk som upprätthåller det fria, goda, privilegierade samhället genom att leva det.

För jag har numer vänner här i Finland som har gjort den långa och farliga resan från Syrien hit. Som har överlevt. Som har släktingar kvar. Det är sånt jag tänker på när Frankrike förklarar att de ligger i krig och åker till Syrien för att bomba skiten ur allt och alla. Herregud! Där finns barn kvar i Syrien! DET FINNS BARN KVAR!

Och mitt hjärta orkar inte med det. Att somliga utnyttjar vår trygghet och vår frihet till att attackera dem som ingenting har.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När faktarelativismen är så meta att I don’t even

Charlotte4 kommentarer

Jag tror att vi behöver tala lite mer om det här med män, genus, kunskapsrelativism och kränkthet. David Eberhard har nämligen skrivit en krönika som på ett alldeles sällsamt vackert sätt lyfter upp alla de här aspekterna.

Eberhards poäng, om jag har förstått honom rätt vilket inte är säkert för jag är ju gubevars bara genusvetarkvinna, är att vi måste våga tro på fakta istället för att hänge oss åt våra känslor. Bara för att viss fakta inte överensstämmer med somligas personliga världsbild blir inte fakta mindre sann, liksom.

Så långt allt väl.

Men så hävdar Eberhard att Sverige är världens mest lättkränkta land och forskaren i mig sätter sig på tvären. Vad baserar han det uttalandet på?

Sedan tar han upp exempel på hur det kan gå käpprätt åt helvete om vi inte vågar lita på fakta. Som när en lärare hade upplyst sina elever om att de var dåliga på läsförståelse och folk blev arga på läraren. Nu känner jag inte till mycket mer om det fallet för även om Eberhard tycker att det är viktigt med fakta och kunskap är det tydligen inte särskilt viktigt att uppge varifrån man plockar sina argument. Den som läser krönikan kan därför få uppfattningen att argumenten är, vad som här i Finland skulle kallas, ”från röven”.

Särskilt när man läser det stycke han slentrianmässigt använder för att underkänna allt vad genusvetenskap heter genom att hänvisa till den där avhandlingen om tågstationer som alla refererar till men ingen läst. Därifrån drar han nämligen den intressanta slutsatsen att inte ens den som har universitetsutbildning tydligen kan förstå ens de mest grundläggande logiska sambanden och att det därför inte är så konstigt att folk inte vill tro på experter och auktoriteter.

Jag vet inte ens hur jag på ett uppriktigt sätt ska kunna förhålla mig till en krönikör som trashar vetenskaper han själv inte har kompetens i, slänger sig med begrepp utan verklighetsförankring eller statistisk uppbackning och vill att vi ska bli bättre på att tro på auktoriteter. Eftersom Eberhard är emot kränkthetshysterin och tycker att till och med skolbarn ska kunna ta en tillrättavisning så antar jag att det är ok att jag skriver så här:

Du har fel, man. Du har fel, därför att du inte har förstått – eller kanske inte ens läst – de genusvetenskapliga texter du hänvisar till och därför drar den logiska men likväl på felaktiga premisser grundade slutsatsen att genusvetarnas forskning skulle ligga till grund för det likaledes ogrundade antagandet att Sverige skulle vara världens mest faktarelativiserande land. Dessutom lägger du fram dina argument på den sortens okvalificerade och högljutt tyckande grund du vänder dig emot samtidigt som du förväntar dig medhåll baserat på din position som man.

Grattis bara. Din krönika är så meta att den inte ens går att besvara.

Nyhetsplock

Tankar om Paris

Charlotte2 kommentarer

Det finns egentligen mycket att säga om gårdagens Paris, men jag tror att det mesta redan har blivit sagt.

Vi får inte tappa perspektiv på verkligheten nu!

Det är inte första gången det smäller i Paris. Minns Världskrigen och minns att vi inte vill ha krig. Minns vad krig gör och stå emot hetsen. Då var det Tyskland som bombade. Auktoritära makter är farligt oavsett hudfärg, språk eller religion.

Som många redan påpekat; det här är inte flyktingarnas fel – det här är vad flyktingarna förtvivlat försöker komma bort ifrån!

Och jag förstår att det kommer nära inpå när det händer i Paris. Det kryper under skinnet på mig också – sorgen över världen, men också medkänslan för alla dem som inte får hem sina älskade igen. Men samtidigt som våra europeiska nyheter svämmar över av rapporter från Paris så smäller det i Libanon, i Irak (som vi nu beslutat är ett ”tryggt” område att skicka tillbaka flyktingar till) och Syrien organiserat av IS.

Vi får inte stå emot flyktingarna – vi måste stå med dem. Vi är på samma sida.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Skeptikermännen och det rationella tänkandet

Charlotte5 kommentarer

Jag läser rätt mycket inne på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebook. Det är, tycker jag, ett av de bästa ställena att få blandad information om nya rön och gamla myter. Dessutom är det hårt modererat och därför fler som vågar ge sig in i diskussionerna.

Men det finns ämnen som är… svårdiskuterade även inne på VoF – till exempel genus. Jag tror att det beror på en mängd olika orsaker och innan jag går in på de orsakerna skulle jag vilja påpeka att VoFs Facebook inte är detsamma som själva föreningen. Man behöver alltså inte vara föreningsmedlem för att komma med och diskutera. Ja, och så vill jag också säga att de orsaker jag ser är sammanflätade – det går knappast att tillskriva diskussionsproblematiken bara en orsak.

Ok. Here we go.

Män är rejält överrepresenterade. Kvinnor är därför liksom en smula oddballs redan genom sin blotta existens och ämnen som verkar ”kvinnliga” är därför också avvikande.

Det finns starka tendenser att se ”experten” eller ”auktoriteten” som en man (statistik över vem som anlitas som expert i media talar sitt tydliga språk). Det är flest kvinnor som sysslar med genusforskning och det är flest kvinnor inne på diskussionsforumen som har studerat genus och därför så att säga försvarar det. Det här får effekten att det inte finns trovärdiga (läs: manliga) röster som styrker genusforskningens resultat – det får ett skimmer av kvinnlig hobby och åsikt över sig.

Man kan heller nästan inte diskutera genus utan att någon påpekar hur det har förekommit oegentligheter inom genusvetenskaplig forskning. Och jag förnekar inte att det skulle ha förekommit men faktum kvarstår att oegentligheter inte är någonting som genusforskning dras med i större utsträckning än några som helst andra discipliner. Dessutom verkar det bara vara när det gäller genus som vilken forskning som helst av lite sämre kvalisort kan få underkänna allt. Det vill säga, det finns ingen som vill förkasta Pythagoras sats för att nån typ fuskade på sitt matteprov men en enda genusvetar-whatever med oriktiga resultat och folk blir helt ”vad var det vi sa det finns inget genus?!”.

Jag tror också att det har att göra med att många i skeptikerrörelsen när en förkärlek för naturvetenskaper och ogillar allt som inte går att verifiera med siffror. Humanistisk forskning, där genusvetenskap ingår, fungerar sällan så. Men även i de fall genusvetare kan backa upp sina resultat med statistik finns det någonting i själva resultaten som utlöser skepticism. Hur jag än vrider och vänder på det så tror jag (och jag säger att jag tror, men det är också vad forskningen indikerar) att det handlar om den manliga normen och ett manligt privilegium. När genusvetenskapen visar upp resultat som antyder att kvinnor löper högre risk att utsättas för näthat, känner sig otrygga i stadsmiljöer, har sämre lön, sämre förutsättningar att utöva sport eller mindre fritid så har män tre alternativ.

1: Inse att det enda sättet att nå jämställdhet är att ge ifrån sig lite av sina privilegier.
2: Tycka att det är ok att det inte är jämställt, att kvinnor är otrygga, får sämre lön och utsätts för misogyni.
3: Underkänna forskningens premisser.

Skeptikermän tenderar till att gräva ner sig i nummer 3. Man ifrågasätter allt som skulle kunna finnas att ifrågasätta och mer därtill.

För i all forskning finns det aspekter att ifrågasätta. Det är lite tjusningen med forskning också. Men det finns en gräns när man sitter och plockar isär argument bara för att man inte vill behöva förhålla sig till resultaten. Att förhålla sig till resultaten är obekvämt – att dissekera forskning är kul.

Dessutom tror jag, baserat helt på anekdotisk bevisföring och alltför många år av historiska studier, att många män undermedvetet håller kvar i 1800-talets tanke om den rationelle mannen och den känslostyrda kvinnan. När jag hänvisar till forskning får jag till exempel ibland höra att jag använder känsloargument(?!) och det är långtifrån ovanligt att jag blir ombedd att ”lugna ner” mig eller ”försöka tänka lite logiskt nu”. Många akademiska kvinnor jag känner berättar om samma sorts bemötande (för fler exempel se den underbara Tumblrn Academic Men Explain Things to Me). Jag säger inte att alla män gör det (nej då, inte all män) men det är tillräckligt många för att det ska bli ett mönster. Samtidigt som mönstret lyser som en neonskylt i öknen för många av oss kvinnor verkar även de män som inte nödvändigtvis deltar i det likväl understöda det genom att inte se och aktivt motverka.

Därför tror jag också att skeptikermän är extra svåra att handskas med. De ser sig själva som öppna, logiska och rationella men verkar totalt blinda för sin egen position och hur den är könad.

Och medan jag sitter och plitar på det här blogginlägget svarar en man på vad jag har skrivit om patriarkat inne på VoF:s Facebook-sida. Han skriver så här:

vofProblemet är alltså att han har en egentillverkad definition av begreppet ”patriarkat”, vilket jag vid upprepade tillfällen försökt berätta. Så här, mina vänner, ser det ut i praktiken. Det är härskarteknik att hänvisa till min kompetens på området.

Det var det.

Peace out.

Nyhetsplock

”Passar det inte kan ni åka hem”; en kort lektion i grundlagarna

Charlotte1 kommentar

I mitt flöde dök den här bilden upp

Jag har tre saker att säga om den här.

1: Julia Gillard har aldrig sagt så. Det är ett felaktigt attribuerat citat och är egentligen ett hopplock av en insändare som en krigsveteran i USA skrev efter 9/11. Det har ingenting med varken Australien eller Julia Gillard att göra. Ja, och Gillard var aldrig statsminister utan premiärminister.

2: Jag har stor förståelse för att många svenskar (och finländare med, för den delen) känner frustration inför att det kommer flyktingar som vi försöker hjälpa och som sedan vägrar hjälpen när de väl är här. Jag förstår, och håller till viss del med, om att de som kommer som asylsökande inte ska komma och ställa en massa krav när vi faktiskt försöker så gott vi kan. Det känns otacksamt och fel.

Samtidigt är det en försvinnande liten del av de asylsökande som har något att klaga över och/eller är intresserade av att klaga. De allra, allra flesta tar emot vad vi kan erbjuda och är glada och tacksamma över mat, värme och trygghet. Det framkommer ibland helt sakliga klagomål och de måste vi förstås ta på allvar, men vi ska heller inte inbilla oss att alla asylsökande automatiskt bara för att de är i behov av hjälp skulle vara trevliga typer. En del av dem är rent av jäkligt otrevliga, vilket är precis att förvänta sig när det kommer så passa många människor. Det finns alltid de där typerna som ingen egentligen gillar. De är dock inte representativa för alla flyktingar, precis som de pruttfulla svenskar som tumlar av färjan i Helsingfors bara för att dra fram genom stan som en hoper skränande kajor tack och lov inte är representativa för hur svenskar i allmänhet är.

3: Det finns så mycket metaironi i den där bilden att jag knappt vet var jag ska börja. Det är en text som talar om hur den som kommer till vårt land ska anpassa sig till oss och så har man inte ens bemödat sig om att använda ett korrekt språk. Jag fick läsa flera gånger innan jag ens förstod vad de hade skrivit. Sedan har man i glatt patriotisk anda anammat nationalistisk terminologi utan att tänka på innebörden. ”Vår ed”? Jag vet inte ens vad det är. Vilken ed?

Invandrarna ska vara tacksamma över att de fått komma, de ska anpassas och leva efter våra regler enligt bilden. Samtidigt verkar vem det nu är som knåpat ihop bilden inte känna till Sveriges grundlagar. Invandrarna ska tydligen inte omfattas av yttrandefriheten, eftersom de inte ska få säga vad de tycker. Invandrarna får inte heller bedra ”vår tro” trots att vi i enlighet med regeringsformen (som är en av grundlagarna) har religionsfrihet. Enligt våra egna lagar har alltså invandrarna rätt att säga vad de tycker och utöva vilken religion de vill. Den som kommer och hävdar annat kan sedan slänga in en brasklapp om att hen inte är rasist hur mycket hen vill, men faktum kvarstår att hen genom att dela bilden likväl vill förneka människor av en viss härkomst grundläggande lagliga rättigheter. Det är rätt rasistiskt.

Så oavsett om man blir besviken på en del flyktingars reaktioner och oavsett om det känns otacksamt så är det bara för alla att gilla läget. Allt annat vore nämligen emot det levnadssätt och de traditioner vi vill bevara.

Nyhetsplock

Vi måste tala om demokrati

Charlotte2 kommentarer

Jag tror att vi måste sluta kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism. Dels förstås för att varje gång någon säger att högerextremisterna har begått något våldsbrott så kommer det någon smart typ som kopplar ”högerextremism” till Hitlertyskland och som lyckats lära sig att det även pågick folkmord i det socialistiska Sovjet och som därmed tror att det skulle finnas två ungefär jämbördiga sidor – vänster och höger. Ja, och de som väl lyckats komma så långt i sitt historiekunnande verkar tyvärr ha missat både all sorts kontextualisering av nazism, fascism och socialism (för då skulle det vara direkt uppenbart att de inte på något vis är jämförbara) och inte minst den politiska utvecklingen längre tillbaka, från säg 1700-talet och fram till nu. Då skulle de nämligen kunna se hur vi är på väg mot en tillbakagång i demokratins utveckling.

Men mest för att vi genom att kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism placerar in det på den politiska skalan – gör det till en naturlig del av den politiska, demokratiska kartan. Vi säger liksom att det hör till, därute i periferin förvisso, men det hör till en demokrati. Mina liberala vänner som politiskt sett befinner sig långt ut på högerkanten, som vill ha marknadsekonomi och som inte gillar fackrörelsen eller socialism, kan vara där ute på kanten utan att ens vara nära att vara rasistiska. Faktum är att de som är längst ut bland mina vänner är så mycket för individens frihet att de förespråkar fri invandring. Rörelsefrihet och fri invandring är nämligen en av de där sakerna man hittar ute på högerkanten. Det går att vara helt sjukt mycket höger utan att vara rasist, precis som det går att vara inbiten sosse och främlingsfientlig.

Och nej, jag vill på intet vis säga att rasisterna skulle vara jämt fördelade över den politiska skalan på något vis – även om jag vidhåller att de förekommer överallt. Rasisterna har samlats i SD. De bryr sig inte om politik egentligen. De bryr sig inte om budgeten eller kommunerna eller landstinget så länge det inte handlar om invandrare. De talar inte om marknadsekonomi versus planekonomi utan om åldringsvård versus invandrare, skolan versus invandrare, arbetsmarknad versus invandrare. Rasismen genomstrålar allt de gör. Därför går det heller inte att placera in SD på den politiska, demokratiska skalan. De befinner sig utanför. De är inte intresserade av demokratiska värden. Och det är just det här jag menar; det är inte högerextremism. Det är rasism.

Det våld som förekommer nu är inte ett politiskt ställningstagande. Det är inte en effekt av högerpolitik, det är inte ett uttryck för en vilja till mer liberalism eller för individens frihet. Det är rasism.

Rasism och rasistiskt våld är oförenliga med ett demokratiskt samhälle. Rasism skiljer på olika sorters människor på ett sätt som det inte finns några vetenskapliga belägg för och ger vissa grupper av människor fördelar bara på grund av hudfärg. Med en sådan inställning faller hela den demokratiska tanken. Så vi måste sluta tala vänster eller höger och tala demokrati. Nu.

Nyhetsplock

Vem bär egentligen ansvaret när någon som stått på din trappa dör?

CharlotteLämna en kommentar

Efter att Suomen Kuvalehti publicerade Julias superba text om situationen utanför polishuset i Böle, där alla traktens asylsökande samlas för att vänta på att registreras, svarade polisen i samma tidning att vad Julia påstod var ”absurt”. Särskilt har berättelsens om den äldre damen som väntade utanför polishuset och som senare dog på sjukhuset väckt känslor. Polisens talesman menade att polisen minsann självklart inte skulle ignorera hjälpbehövande och att Julia helt enkelt hittar på. Och igår publicerades en artikel om ansvar, där inrikesministeriets granskare påpekar hur det är på allmänhetens, på medmänniskornas, ansvar att ge hjälp till den som behöver.

Här någonstans tappar jag fullkomligt nerverna.

För visst kan man ifrågasätta om det egentligen låg på polisens ansvar att kvinnan dog. Vad jag vet finns det ingenting som tyder på att hennes liv hade gått att rädda om polisen till exempel hade låtit henne vänta inne i värmen. Men om vi säger så här; det ligger fanimej inte på de frivilliga som försöker hjälpa människorna utanför polishuset att hjälpa ännu… eh… snabbare? Effektivare?

Jag var själv inte på plats när den gamla damen var det, men jag har varit på plats flera andra gånger. Jag har varit på plats där utanför, på polisens trappa, tillsammans med fantastiska typer som bara av godheten i sina hjärtan har stått där och tro mig när jag säger att polisen hade inte en jävla susning om vad som hände där ute. De visste inte ett skit. Flera av de asylsökande (som förresten allihop är i behov av någon form av hjälp, även om den inte är lika akut som allvarligt insjuknande) fick vänta i över 10 timmar innan de fick träffa polisen.

Granskaren säger så här (min översättning):

”[…] situationen hade varit densamma om det till exempel hade varit en stor mängd finländare som ville ansöka om pass utanför polishuset i Böle. Om någon av dessa varit i ett hälsomässigt dåligt tillstånd hade ansvaret legat på dem som uppmärksammade tillståndet.”

Genom att inte veta vad som händer på sin egen trappa kan alltså polisen helt och hållet frikänna sig från ansvar för hur det går för människorna på sagda trappa, eftersom det ligger på de asylsökande själva eller oss frivilliga att skaffa hjälp åt den som behöver. Genom att inte lyssna, inte bemöta, inte se kan man heller inte hållas ansvarig. Nej, det är vi som lyssnar, vi som bemöter, vi som ser och som står där mitt ibland hjälpsökande människor som är skyldiga att hjälpa. Blunda och du är fri? Så kan vi inte ha det.

Och jag vill också tillägga att jag tycker att polisen i allmänhet gjorde ett fantastiskt jobb de där sanslöst stressiga dagarna, men de uttalanden som nu görs är under all kritik. Jag blir typ 14 år, är tillbaka på skolgården och står och spänner ögonen i någon typ som just kallat min bästis för fetto samtidigt som jag väser ett ”ta tillbaka det där. Nu.”.

Så ta tillbaka det.

Nyhetsplock

Slöjor är bara kvinnoförtryck så länge det är män som bestämmer

Charlotte15 kommentarer

Under den senaste veckan har det pågått en debatt på Göteborgs-postens sidor angående slöjor och för ett par dagar sedan kom slutrepliken. Det var socionom Devin Rexvid som skrev under rubriken ”Den som försvarar slöjan visar kvinnoförakt”.

Rubriken säger det mesta om vad själva debattartikeln handlar om, men jag skulle särskilt vilja lyfta fram den här biten:

”Vad står valet emellan för en ”fri” slöjbärare? Mellan att vara en ärbar, anständig, dygdig, kysk och rättrogen kvinna som hamnar i paradiset i ett annat liv å ena sidan eller en ”slampig”, oanständig, fördärvad, okysk och otrogen kvinna som hamnar i elden efter döden å andra sidan? Vad säger detta val? Kan en fri kvinna underkasta sig en övernaturlig krafts vilja?”

Det var ju inte mer än några hundra år sedan som kvinnor även i Sverige stod inför liknande val och kvinnorna här har ju sedan dess visat att det är fullt möjligt att vara ärbar, anständig och rättrogen även utan huvudduk och kanske rent av som ensamstående mamma, som ogift, som frånskild, som trans, som homosexuell, som precis vad de vill. En fri kvinna kan nämligen välja att underkasta sig precis vilken annan vilja hon vill. Att viljan är övernaturlig är liksom inget problem i sammanhanget. Ja, och en fri kvinna kan också välja att låta sin egen vilja ha högsta prioritet ibland. Det är liksom så frihet fungerar.

Jag förstår vad Rexvid försöker framhäva; att om man är uppvuxen i en struktur som säger att kvinnor alltid måste täcka sig innan de går ut för att de annars hamnar i helvetet så är det problematiskt att kalla det ett fritt val att kvinnor täcker sig. Grejen är bara att det finns många miljoner kvinnor som inte lever i strukturer som säger att de måste skyla sig men som likväl väljer att ha slöja. Muslimska kvinnor i Sverige är bara ett exempel. Bland muslimska svenska kvinnor finns det gott om djupt troende som bär slöja, men också många som inte gör det. Det samma kan sägas om mängder av olika muslimska samhällen eftersom muslimska samhällen fungerar med ungefär samma sorts fantastiska diversitet som kristna samhällen.

Rexvid har förstås också alldeles rätt när han påpekar att slöjan (hijab) är ett religiöst påbud, men slöjan är för de allra flesta som bär den ändå någonting betydligt mer. Dessutom finns det en enorm modeindustri knuten till hijab och att bära hijab är verkligen inte att ta första bästa slöja att täcka huvudet med. Ja, och så finns det förstås massor av religiöst påbjudna kläder för män som vi aldrig diskuterar eftersom män tydligen är fria att underkasta sig vilka övernaturliga viljor de behagar utan att ifrågasättas eftersom att mäns religiositet betraktas som ett val och kvinnors dito som ett förtryck.

För det allra viktigaste, och vad som verkar gå Rexvid fullkomligt förbi, är att han som man inte kan komma in och bestämma vad kvinnor ska klä sig i och inte. Att det är just det som är hela problemet – att män envisas med att berätta för kvinnor hur de ska klä sig. Nämn ett enda klädesplagg för män som röner liknande upprörda känslor bland kvinnor! Tänk om kvinnor skulle skriva in till dagstidningar om hur män säkert inte själva väljer att ha slips för slips är ett tecken på hur män tvingas in i sociala strukturer där de måste prestera, prestera, prestera och att slips inte är ett fritt val för män (slips är förresten knappast ett fritt val för någon annan än Barney).

Det är ju befängt. Huruvida män har slips eller inte kan inte vara en grej som kvinnor i allmänhet ska få vara med och bestämma om. På precis samma sätt är huruvida kvinnor bär hijab inte någonting som män i allmänhet ska få bestämma. Att män säger till kvinnor att det inte är deras fria val om de bär hijab är precis lika illa som när män säger till kvinnor att de måste bära hijab och vi landar smidigt i samma gamla vanliga: Man! Sluta berätta för kvinnor hur de ska leva sina liv!

Nyhetsplock

Lite samarbete vore inte för mycket att önska

Charlotte4 kommentarer

I dag läser jag Julias fina text om hur hon kom att engagera sig i de asylsökande. Hon halkade in på ett liknande bananskal som jag själv kom på en knapp vecka senare. Mycket i Julias text handlar om samarbete. Samarbete mellan oss som redan bor och verkar i det här landet för att göra det så humant som möjligt för de människor som kommer hit och söker hjälp. Och det ska tilläggas att polisen i Böle har jobbat många och långa kvällar för att de asylsökande ska kunna registreras och få sina processer startade så snabbt som möjligt. Det ska de ha all heder för.

Men så är det den här jävla byråkratiska sörjan som gör att det som skulle kunna vara ett relativt smidigt samarbete blir till att vi volontärer känns som en börda för polisen. För let’s face it, polisen och de finländska myndigheterna hade varit så fruktansvärt i pisset om det inte vore för volontärerna. Det är volontärerna, som med egna pengar och på sin egen fritid har stått i ur och skur utanför polishuset och på tågstationerna för att samla upp och hjälpa dem som ska registreras. Vi har sett till att hålla modet uppe på dem som väntat, inte bara i en utan i flera dagar på att ens få komma in på polisstationen för registreringen.

Som den där dagen det var strejk och inga bussar gick. Utanför polishuset fanns det säkert under dagen drygt 100 människor. Jag åkte dit en stund på kvällen. Köpte med mig mat att dela ut. Körde några av dem som hade registrerats vidare till de center de blivit anvisade. Jag skulle egentligen på födelsedagsfest, men jag skickade ett meddelande till mina vänner. ”Jag blir sen. Det här är viktigt.”

Och det är viktigt. Hur ska jag kunna sluta? Hur ska jag kunna säga till nästa familj att jag tyvärr har en fest som väntar. De måste gå. Som polisen sa till de somaliska kvinnor helt utan pengar som de skickade till Lahti (ca 50 km) en sen fredagkväll: ”Har de kunnat gå från Somalia till Böle kan de gå från Böle till Lahti”.

Egentligen är det helt sant. De hade säkert kunnat gå. Den trötta rädda mamman med sin sovande tvååring i famnen hade säkert kunnat gå de tre kilometer som ännu återstod. Den hålögde pappan som stadigt höll sin sjuåring i handen hade säkert kunnat gå. De har ju liksom inte gjort mycket annat de senaste månaderna.

Men det här handlar inte om huruvida de skulle kunna gå, utan om huruvida vi lever i ett sådant samhälle att vi tycker att det är rimligt att trötta människor på flykt ska kunna hitta genom Helsingfors virrvarr med en karta på ett främmande språk som enda vägledning. Om vi tycker att det är rimligt att människor som redan burit sina barn och sig själva i flera månader ska bära mer eller om vi är redo att lätta deras börda.

Det är vad det handlar om.

Så jag kör för det finns inget annat jag kan göra och jag kommer tillbaka dagen efter för hur skulle jag kunna låta bli. Dagen efter känner jag igen flera av människorna, särskilt de unga männen. De hann inte in dagen innan och var tvungna att komma tillbaka nästa dag. De har väntat sedan morgonen för de har inte rätt att göra något annat. De måste registreras. När klockan börjar närma sig 22 har de fortfarande inte fått komma in. De är trötta och kalla och framförallt frustrerade. En grupp på fyra har väntat utanför polishuset i två dagar. Tre av dem skickas till ett center, den fjärde till ett annat och de måste komma tillbaka nästa dag för att registreras men ingen kan garantera att de kommer in.

Så tar han fram sina sovsaker och lägger sig på det kalla golvet utanför polishuset. Jag försöker förklara för honom att han inte kan sova där. Han talar ingen engelska, men jag förstår när han räknar upp alla länder han har sovit i på senaste tiden. Det tionde landet är Finland. Han tittar mig i ögonen och säger ”no problem” och jag förstår honom så väl. För honom är det liksom det minsta problemet att behöva sova ute en natt till. Att inte få registrera sig och börja existera lagligt i landet är värre. Att de vänner han rest med från Bagdad ska skickas någon annanstans är värre.

Men vi får iväg honom och hans vänner till de center de blivit tilldelade och det värsta som händer utanför polishuset den kvällen är att soptunnorna börjar bli fulla. Tänk om vi inte varit där? Tänk om polisen i stället hade haft ett par dussin utsvultna asylsökande unga män som inte förstod vad polisen sa och som inte vill lyssna? Hur skulle en sådan kväll ha sett ut?

Jag förväntar mig ingen medalj. Ingen av oss som är där är på plats av någon annan anledning än att vi helt enkelt inte kan lämna dessa människor vind för våg. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha. Men vad man skulle kunna förvänta sig är lite samarbetsvilja från polisens sida. Lite ”vi uppskattar det arbete ni lägger ner”. Kanske ”vi ser vilken skillnad ni gör”.

De senaste dagarna är det betydligt färre asylsökande eftersom de flesta stoppas i Torneå, men det kommer fortfarande folk. Som det barn som väntat så länge i kylan utan att bli insläppt att hen inte längre gick att få kontakt med eller som de somaliska kvinnor som förväntades gå till Lahti en sen fredagskväll. En finsk kvinna har kört asylsökande från polisstationen till centren halva kvällen för polisen har börjat skicka folk till Vanda och det är glada 30 kilometer. Hon kommer tillbaka till polishuset. Utanför står en man som väntat på att få åka vidare i flera timmar. Kvinnan parkerar sin bil vid vägkanten. En polispatrull åker förbi och ser hennes bil. De backar upp till oss, vevar ner rutan och hojtar ”Är den där er, eller? Ni får inte stå där.” Kvinnan ber om ursäkt, hoppar i bilen och kör över till parkeringsplatserna på andra sidan vägen. Hon kliver ur bilen för att gå och möta den frusne mannen och säga att om han bara kommer med henne ska hon se till att få honom till värme och trygghet. Två poliser som står och röker utanför ingången avbryter. ”De där platserna är bara till för polisbilar, vet du. Du får inte parkera där.”

20151003-224823.jpgHär får vi inte parkera när vi plockar upp frusna, trötta människor. Ingen kan komma och säga att det inte skulle vara en principsak för det var knappast fullt.

Det är sådant jävla trams man skulle önska att vi kunde undvika.

Dagen efter lappar någon Röda korsets första-hjälps-buss som vi förvarar mat och varma kläder till de asylsökande i eftersom ett datatekniskt fel gjort ett kort uppehåll i parkeringsbetalning.

Tack för hjälpen.

Nyhetsplock

Vi tar det igen: det finns inga olagliga asylsökande.

CharlotteLämna en kommentar

Jag skulle vilja börja med att påpeka att Per Gudmundsson redan har fått ett par rejäla skopor skit för vad han skrev när han tweetade följande:

gudmundsson

Men jag har liksom inte kunnat släppa det här sedan jag såg det för några timmar sedan. Jag tror, helt ärligt, att det är något av det mest beklämmande jag läst, skrivet av en journalist som har i uppdrag att informera allmänheten om vad som händer i världen (även om det är från hans privata Twitter).

För jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så svårt att förstå vad asyl är för något. Hur det kan vara så svårt att se att asyl måste vara en grundläggande del av vårt samhälle? Asyl betyder inte alla ska skyddas, inte att alla integreras, inte att alla världens flyktingar ska få bo på i ens trädgård och dricka champagne och käka jordgubbar. Asyl betyder att alla har rätt att be om skydd. Det finns, per definition, inte någon olaglig asylsökande. Det är en grundläggande mänsklig rättighet.

De senaste dagarna har jag också sett många, även typer som jag egentligen tycker om och som jag vet är schyssta, tala om hur man måste förstå Ungern. Ungern, som har byggt ett flera meter högt taggtrådsstängsel för att hindra att folk som flyr från krig kan komma in. Ungern, som sätter de som har kommit in i landet i burar.

De här människorna är på väg för att söka asyl. De är inte olagligen i Ungern och Ungern har ingen laglig rätt att hålla dem instängda. Det finns ingen lag som säger att Ungern får låsa in barn i burar eller märka deras kroppar med filtpennor och registreringsnummer. Ungerns agerande kommer inte från en lagtext, utan från de styrandes människosyn.

Dublinförordningen säger att asylsökande ska söka asyl i det första land de registreras i, men det har i flera veckor diskuterats att Dublinförordningen kan luckras upp. Det finns heller ingenting som förbjuder länder att ta emot asylsökande eller som gör asylsökande olagliga för att de siktar på ett visst land och det finns verkligen ingenting i Dublinförordningen om taggtrådsstängsel, vattenkanoner och burar. Om till exempel en asylsökande familj har blivit misshandlad av den ungerska polisen (mängder av sådana vittnesmål finns) och därför vill söka sig vidare till Tyskland eller Sverige eller så är det knappast något de kan klandras för och ingenting som gör dem till olagliga invandrare.

Ok? Ok.

Det är därför det tar hus i helvete när Per Gudmundsson talar om asylshopping som om det vore en jävla hobby som människor med för mycket tid och pengar sysslar med när de har tråkigt. Det förringar de asylsökandes status som just asylsökande, men framför allt så förringar det människovärdet hos människor på flykt.

”Vad ska man kalla det då?” undrar Gudmundsson i en senare tweet. ”Kalla vad då?” undrar jag. Det att människor på flykt hellre söker sig mot vad de har hört är trygga platser än att de stannar på ställen där de blir tillfångatagna och attackerade av polisen? Vad sägs om att vi kallar det mänskligt.