Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den man agar den älskar man inte

En av de största nyheterna i dagens Hufvudstadsbladet (Finlands största svenskspråkiga morgontidning) är att det är allt fler som fördömer aga. Numer är det nämligen bara 17 % som tycker att det är helt ok att aga sitt barn.

17 %.

En gång till: 17 % tycker att det är ok att aga sitt barn. Att lugga sitt barn. Kanske nypa, kanske vrida om armen, kanske slå lite bara det inte blir märken. 17 % tycker att de åren som gått sedan de själva var barn har givit dem rätten att utnyttja sin större fysiska styrka och maktposition för att ge sig på någon som inte kan försvara sig, någon som borde kunna söka skydd hos just dem.

Oroväckande är också att dessa 17 % som tycker att det är ok inte inkluderar dem som egentligen inte tycker att man får aga sitt barn men som gör det ändå när tålamodet tar slut.

Om vi för en stund bortser från att det är olagligt att aga sitt barn – ett faktum som inte ens nämns i artikeln – kan vi återvända till det fundamentala. Det där med att våld föder våld och att barn aldrig gör som man säger utan som man gör. Man kan inte förklara för ett barn att det är fel att göra någon annan illa genom att göra illa barnet för vad man egentligen säger är att det är fel att göra någon annan illa om någon ser. Man kan inte villkorslöst älska sitt barn samtidigt som man gör det illa.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Upp till bevis!

Vi diskuterar det ganska ofta här, det där med genusvetenskapens berättigande. Och så har Hannah skrivit så fantastiskt bra om varför genusperspektiv (som väl egentligen strikt taget inte är riktigt det samma som genusvetenskap, men ändå) är viktigt.

Det största problemet är att många verkar tro att man måste välja mellan genusvetenskap och biologi. Så är det inte. Vi påverkas både av biologiska och sociokulturella faktorer. Alla vet det. Det är inget nytt. De olika ämnena får fram olika förklaringsmodeller till varför det ser ut som det gör, men det ena utesluter inte det andra. Biologin visar oss att vi väljer partner med näsan. En viss cocktail av hormoner attraherar oss, men hur vi går tillväga för att visa att vi är attraherade är sociokulturellt betingat och avhängigt tid och rum. I dagens Sverige skulle det säkert funka för många män att skicka ett fång rosor, medan det är straffbart att klubba ner en brud och släpa med henne till en grotta. Kanske dagens svenska kvinna bjuder ut mannen på en öl? I viktorianska England hade det varit fullkomlig social katastrof. Genuppsättningen är likadan. Genusuppsättningen har förändrats.

Ändå finns det många som anser att genusvetenskap är förkastligt och under inga omständigheter kan klassas som riktig vetenskap.

Därför vill jag nu utmana dem som är kritiska: Läs genusvetenskapliga texter och se vad de faktiskt säger! Var finns det där mansföraktet i den genusvetenskapliga forskningen? Hur ser egentligen genusvetenskapliga teorier ut? Finns det bra genusvetenskaplig forskning? Varför är den bra, och vad är inte så lyckat?

Osäker på vad som är forskningslitteratur? Här finns instruktioner!

Kulturkrockar

Dagens finska: forntida njurar

Det är banne mig inte lätt att vara svensk historiker och ha en katt med njursvikt i Finland.

Således bör man för att underlätta för alla inblandade skilja på

munuaisten vajaatoiminta – njursvikt

muinaisten viattomia – forntidens oskyldiga

Historikerns historier · Kulturkrockar

Resumé av St. Andrews

Staden var helt och hållet byggd av sten. Slottsruinen och katedralsruinen var så spännande att jag som många gånger förr var alldeles för upptagen med att fantisera om mig själv, en lång frasande klänning och en riddare i skinande rustning för att komma ihåg att fotografera. Så jag tog ett kort från mitt fönster för att visa er staden. I bakgrunden finns det ett torn. Det är möjligen ett mycket gammalt och historiskt betydelsefullt torn.

Från mitt fönster kunde jag se det mycket populära caféet Taste där Kate hade nåntingnånting med han den där William. Och där jag på frågan vilken sorts kaffe jag ville ha svarade ”whatever comes in the largest pot”.

Inför min presentation var jag uppsnofsad, inspirerad och en smula hög på koffein och sockerströdda Scottish Shortbread. Den inte alldeles okända historikern Robert Bartlett kom fram efter min presentation och sa att det ju är sällan man hör så väl genomförda presentationer och att mitt paper var väldans intressant. Det senaste i kategorin ”skryt”.

I St. Andrews fanns det tydligen en golfbana också. Go figure. Den är där nere där alla de där gubbarna går runt på ett fält och ser ut som om de letar efter något.

Nätterna var korta, dagarna långa och allt så oerhört kul och spännande. På morgonen innan hemresan kunde inget kaffe i världen längre hjälpa.

Jamen det här är väl ungefär rakt var är nu den där knappen?

När jag har vilat upp mig en smula ska jag också försöka återberätta delar av vad som sades på konferensen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om patriarkatet på individnivå

Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:

”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?

Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..

Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!

Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!

Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”

För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?

Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.

Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.

Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.

Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.

Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.

Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad män och kvinnor gör

Medan jag väntade på att mitt tevatten skulle koka färdigt bläddrade jag i det finska husmagasinet Suomela. Där finns följande reklam:

Personligen tycker jag att den är skittöntig. Det är reklam för ett tak med texten ”På toppen krävs det bästa”. Det bästa är en man som ser ut som om han helst vill klättra ner från taket och ta en sån där 45-minuters skitpaus tillsammans med en hög serietidningar. Varför i hela friden gör man en sån reklam?

Så jag tänkte mig att det säkert är för att reklamen är målgruppsinriktad. Det är avsevärt fler män än kvinnor som bekymrar sig om takets välbefinnande och inte minst som faktiskt klättrar upp och gör något åt det. På så vis är det helt berättigat att ställa Mr. Man i fokus. Reklam till män om traditionella mansgrejer med en manlig man som visar hur tuff man blir om man klarar det. Inte särskilt nytänkande, men visst.

Några sidor senare kom den här:

Handen på hjärtat nu. Hur många tjejer blåser runt byxlösa på en moppe?

Kuriosa: Så där ser inte håret ut efter att man har haft hjälm på sig.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Saker jag lärt mig Glasgow

Ingen väntar på grön gubbe. Ingen. Det blev extra tydligt när jag troget tryckt på knappen och stod vid övergångsstället och väntade och två poliser glatt pratande traskade förbi mig och rakt över gatan.

Jag är på rätt väg med forskningen. Fler och fler uppmärksammar den förändring i kvinnors och mäns relation som kommer där någonstans i början av 1500-talet. Phew.

De där skorna som har tjugo centimeter klack och som man tror att ingen vill köpa eller kan gå i köps i astronomiska mängder av unga flickor i Glasgow. Som inte kan gå i dem.

Man ska vara jäkligt försiktig med att säga ”pay” och inte ”play” när man säger att man är redo att betala.

Familjenätverk är nyckeln till att förstå medeltida genus. Dessutom måste man ta en mans död med i analysen om man vill hävda att kvinnor fungerar som knutpunkter mellan familjer och familjemedlemmar (vilket de flesta gör).

När folk i Glasgow frågar en om man tycker bäst om Glasgow eller Edinburgh är det lämpligast att svara Glasgow.

Borta är bra men hemma är bäst. Fem dagar borta från familjen är mer än vad jag riktigt gillar.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Brandlarm och det viktiga i livet

Strax före klockan fyra på morgonen väcktes vi av hotellets brandlarm. Det är på alla vis ett mycket tråkigt sätt att vakna, dels för att det inte direkt medför ett milt uppvaknade till ljuva toner av någon trevlig melodi utan till ett pipande som kan ge även den mest härdade omedelbar tinnitus, dels för att man efter den första förvirringen vaknar till insikten att den mjuka varma sängen måste överges till förmån för en utevistelse med ospecificerad tidsram.

Så vi gick ut via en larmad bakdörr, trötta och irriterade, iförda endast sovkläder och sökte oss till hotellets framsida där fler människor i ett liknande stadium av sömn samlades.

Det är fascinerande vilka saker man tänker på när man står där ute. Vad jag tycker att jag borde ha tänkt på är ”hoppas att alla hinner ut och att ingen skadas” men det jag egentligen tänkte var ”men va fan jag lämnade mina nya röda skor där inne this has better be ett falskt alarm”.

Vi såg brandbilarna komma med en fart som brandbilar borde hålla vid utryckning, varpå de svängde runt hörnet och körde åt rakt motsatt håll. Det är knappast att överdriva att påstå att detta inte direkt ingav en känsla av förtroende, men efter att den ena brandbilen kört runt kvarteret och kommit tillbaka och den andra brandbilen på inrådan av trötta, irriterade människor backat längsmed hela gatan var de åtminstone på plats. En stund senare åkte de iväg igen, och vi tolkade det kollektivt som en signal om att det var relativt ofarligt om vi gick tillbaka till sängs.

Så mycket mer sömn blev det kanske inte, men skorna är åtminstone säkra.

Och ingen människa skadades heller.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

I så fall vill jag ha en bild på en kanelbulle.

En assistent till en riksdagsledamot här i Finland har på fullt allvar föreslagit att utlänningar, sexuella minoriteter och språkliga minoriteter ska bära speciella märken utanpå sina kläder. Jag tycker teoretiskt sett inte att man ska tysta ner diskussioner om svåra ämnen men. Va fan. Det här är så dumt att det inte ens förtjänar att diskuteras. Som en av dem som skulle tvingas bära ett märke för att markera att jag inte är en första klassens invånare blir jag rätt arg och tanken på att mina små barn skulle förses med en tydlig markering för att polisen lättare ska se vilka de är gör mig fullkomligt rasande.

Vi vet vad sådana märken leder till. Nu om någonsin är det dags att lära sig av historien.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vad är egentligen forskningslitteratur?

Med risk för att vara tjatig, men jag tycker verkligen att kunskap ska tillhöra alla. När jag blir stor vill jag skriva populärvetenskaplig litteratur och jag när en fantastiskt stor beundran för Dick Harrison – mannen som gett populariseringen att ansikte och som på många vis spelade en betydande roll i mitt karriärval. Jag vill alltså poängtera att jag inte har något generellt emot populärvetenskapen.

Men ju mer kunskap som finns tillgänglig desto större krav ställs det på källkritik. I den pågående genusdebatten finns den en besvärande tendens hos många genuskritiker att stöda sig på populärvetenskaplig litteratur där ”populär” är mer beskrivande än ”vetenskaplig” samtidigt som man sågar hela genusvetenskapen som ovetenskapligt, politiskt trams. I en diskussion hos Aktivarum blev det väldigt tydligt. Aktivarum lyfter fram Michael Gilberts bok The Disposable Male – Sex, Love and Money through Darwins Eyes. Jag har inte läst hela boken, så jag kan inte uttala mig om Gilberts teoribildning, men jag får krupp när man tar ett fullkomligt enormt historiskt perspektiv, sållar ut vissa valda trådar och knyter en rosett som på intet vis avspeglar en historisk realitet. Det är behjärtansvärt att ha en historisk förankring men man kan inte kapa människans otroliga förmåga att skapa komplexa sociala kulturer från den biologiska utvecklingen.

All forskning med humanistisk anknytning går ut på att ställa en fråga till ett givet material för att sedan genom materialet och i ständig diskussion med tidigare forskning söka ett svar på frågan. Ofta har man en god idé om på ett ungefär vad svaret kommer att bli – man kan kalla det hypotes – men nästan alltid får man omvärdera sina fråga, kanske ta ett annat grepp på materialet, experimentera med begränsningar och utökningar. Kort sagt; man måste vara lyhörd för både vad materialet har för potential och för vad det sedan faktiskt berättar. För min egen forskning vore det oerhört intressant att veta på vilket sätt ålder spelade in, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med biografisk data för att dra sådan slutsatser. Därför måste jag ställa frågor som inte är beroende av åldern som en avgörande faktor.

Forskningslitteratur ska följa en viss mall och ha en viss standard. Det är inte nödvändigtvis densamma som i en doktorsavhandling – som ska vara ännu mer fokuserad på teori och metod – men vissa delar kan helt enkelt inte lämnas bort.
1: Forskningslitteratur måste ha en redogörelse för vilka källor man har använt, hur man använt dem och vilka teorier som ligger bakom.
2: Forskningslitteratur måste också ha tydliga referenser, både till annan forskningslitteratur och till källorna man använt.
3: Forskningslitteratur ska ha skrivits och publicerats inom akademien. Det är en garant för att texten genomgått en viss sorts kontroll. Publiceringen behöver förstås inte ske genom universitetet, men ett bra förlag kommer att ha hårdare kontroll på kvalité.

Men varför detta tjafs om vad som är forskningslitteratur? Jo, därför att det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar, inte utifrån hur resultatet har framkommit. Vetenskap är vetenskap för att den alltid redogör för den exakta processen för att den som vill ska kunna upprepa samma undersökning och (förhoppningsvis) komma till ett liknande resultat. Att bara presentera ett resultat, även om det är löst grundat på vissa delar av historien, kan aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.

Riktigt god populärvetenskaplig litteratur bygger på den senaste forskningslitteraturen men har inte samma sorts krav på standard. Den är utmärkt för den som vill lära sig mer, som tycker att kunskap är spännande och som kanske undrar något, men den duger inte som argument för hur saker och ting fungerar, varken nu eller då.