Kategori: Kulturkrockar

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

Charlotte4 kommentarer

Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.

För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg.  Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.

En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.

Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.

Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Heteronormativitet

CharlotteLämna en kommentar

Det största problemet med heteronormativiteten, att det är en sån förkrossande stark norm att para ihop sig man och kvinna, är att könsrollerna blir omöjliga att komma ur. Det måste finnas en som är kvinna med kvinnliga egenskaper och en som är man med manliga egenskaper, oavsett om exempelvis båda parter i ett förhållande har snopp. Inom genushistoria är det ett välkänt faktum att det där med en uppdelning i två genus är långtifrån en historisk konstant, så varför är vi så besatta av att göra den indelningen nu, när vi är mer medvetna om och måna om diversitet och lika rättigheter än någonsin tidigare? Heteronormativiteten är inte ett problem bara för den som har en annan sexuell läggning, om nu någon trodde det. Heteronormativiteten gör också att samhället förutsätter att den kvinna som tar för sig har en undflyende och feminin man, eller är homo, och att den man som är mild och omvårdande har en bossig fru, eller är homo – för båda genusrollerna måste fyllas och det finns inga alternativ. Manhaftiga kvinnor och fjolliga män. Ingen tjänar tjänar på snävt tänkande.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Tuschade bilder och att vara bra nog utan

Charlotte6 kommentarer

För några dagar sedan kom det senaste paketet från Pepperberry, som förresten har rea nu. Jag hade egentligen tänkt skriva om hur mycket jag älskar fraset från det vackra pappret kläderna är inslagna i, om kvalitén på tygerna och om den stora lyckan att ha hittat ett ställe med underbara kläder för någon i min form och storlek. Att efter många, långa år på jakt efter kläder i vanliga affärer och den nedslående frustrationen av att 99% inte passar och den sista procenten är ok innan de första fyra tvättarna äntligen kunna beställa vad jag vill ha. Och kläderna bara slinker på. Sitter där de ska. Klämmer inte, förhindrar inte andningen eller rörelser mer avancerade än att stå i ett hörn. Det är äkta lycka!

Och så hade jag tänkt att jag skulle visa hur fint kläderna satt och hur lycklig jag var genom att fotografera kläderna på mig, vilket för någon som inte är en modebloggare är lite som be en bandymålvakt flyga ett flygplan. Hur som helst så blev det inte av direkt, och så tänkte jag att jag kunde använda bilderna på kläderna som finns på Pepperberry istället – bara för att liksom visa vilka plagg jag köpte och vill rekommendera – men så tyckte jag att det var tråkigt. Att jag själv uppskattar mer att se plagg på riktiga människor än på modeller.

Det var ett väldigt kort ögonblick, men ett ögonblick ändå, då jag tänkte tanken att det inte är någon idé att fotografera mig själv för att jag inte är snygg nog att göra kläderna rättvisa. Därifrån var den naturliga nästa tanken att jag ju kunde försöka photoshopa bilderna, för att bli lite snyggare. Alla andra gör det ju. Sedan förfasades jag över vad jag just tänkt, men fascinerades samtidigt över hur lätt det var att falla till föga för något om man bara tror att tillräckligt många gör det, att det är vad alla förutsätter. Det förutsätts att man har photoshop och kan använda de mest grundläggande försnyggningsteknikerna. Det förutsätts att den bilden på sig själv som man lägger ut är ett noggrant uppiffat och tillrättalagt  resultat av en utsortering bland 250 försöksbilder och tuschning av vinnaren. Med de ögonen tittar många på bilder i dag och tror att om man tar bort 50% av snyggheten kanske man hamnar nära verkligheten. Och många som lägger upp bilder på sig själva tuschar dem, för ingen vill vara fulast på Internet liksom, och alltför många tar sig friheten att kommentera brister i andras utseende som om det vore varje människas självklara rätt.

I höstas gick det en kampanj som hette The Naked Truth, där en massa bloggare i protest mot detta la ut helt sminkfria, otuschade bilder av sig själva. Jag studsade förstås av lycka och tyckte att det var en jättebra idé. Tills jag insåg att den här bloggen redan är full av otuschade bilder av yours truly helt utan smink. Vill jag visa hur mycket det snöat på mig när jag var ute skiter jag väl i om det syns att min näsa är muntert klarröd. Vill jag visa hur den nya skjortan sitter för att jämföra med gamla illasittande skiter jag väl i om bilderna togs en dag då jag inte sminkat mig. Det har varit ett motto för mig; att våga visa mig som jag ser ut. Lite för att jag tror att sådana som letar efter hotta brudar förstår att det här inte är rätt forum, men mest för att det i ärlighetens namn var ganska svårt första gången jag lade upp en bild. Det var svårt att stå för hur jag ser ut och svårt att utsätta mig själv för omvärldens dömande blickar.

Visst har jag fått kommentarer på bloggen om mitt utseende i inte alltigenom fördelaktiga termer, men jag har tagit bort alla sådana. De hör inte hit. Det här är inte blogg där vi diskuterar nackdelarna med att se ut som mig och skriva om genus, eller ett forum där jag tillåter att man rackar ner på andra. Och efter det där ögonblicket i dag då jag hann tänka tanken att jag måste släta över mina utseendebrister för att vara bra nog för min egen blogg, bra nog för mig själv och för er som kommer hit, är jag ännu mer fast beslutsam att inte böja mig för photoshop. Vi är många som bloggar osminkat, som står med våra egna namn och våra egna känslor öppna för alla. Personligen tror jag att det är just sånt som internet behöver. De där bilderna som visar att det där på andra sidan finns en riktig människa, med drömmar, förhoppningar och ett hjärta som går att såra. Att det där på andra sidan finns någon som är ganska mycket som en själv. För det är i anonymiteten som hatet kan växa till sig, och det är i tuschade bilder av orimligt vackra människor som tankarna om ens egen otillräcklighet får fäste. Det tänker jag inte bidra till.

Kuriosa: Jag har inte ens photoshop.
Kuriosa 2: Jag ordnar bilder på kläderna en annan dag.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med att vara kvinna och få välja

Charlotte3 kommentarer

Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.

Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Mina fördomar. En berättelse om resan som inte blir.

Charlotte12 kommentarer

Med hatiska blickar mot den fallande blötsnön utanför fönstret läser jag Peppes uppdateringar från något varmt paradis med milslånga stränder, sol, delfiner och goda frukter som ingen egentligen vet vad de heter men som i folkmun kallas något som låter som Nghnk. Min man har rest rätt mycket. Mina barn älskar att resa. Jag själv, not so much.

Det handlar inte om pengar, eller svårigheter att hitta resmål, eller tid, eller sådant som jag försöker skylla på. Egentligen handlar det om att jag är livrädd. Jag tänker mig att de där stränderna är fyllda av giftiga ormar och sticksiga fiskar om de inte är invaderade av tiotusentals parasiterande turister som skränar och super. Jag tänker mig att frukten som kallas något som låter som Nghnk förmodligen innehåller små inälvsmaskar som man fyra år efter hemkomsten och hundratals läkarbesök senare inser har spridit sig till blodomloppet, förgiftning och för tidig död. Jag tänker mig djurplågeri, obeskrivlig misär, fattigdom, trafficking och kidnappning, och att mina barn (ifall de inte blir kidnappade) kommer att ha mentala trauman av allt de sett när vi kommer hem. Dessutom vet jag ju att jag kommer att fontänspy redan på planet och få magsjukor på min sedan tidigare sönderstressade resmage. Att jag inte kommer att kunna äta något för att jag är kinkig med vilka delar av djur man kan äta (och vilka djur) och überkänslig mot stark mat.

Jag önskar att jag vore modigare, jag önskar att jag tänkte annorlunda – friare och större – men det här kära vänner, är den bistra sanningen om mina utlandsrädslor.

Kuriosa: Förra året var vi ju på semester till Danmark. Det är ganska lagom exotiskt.
Kuriosa 2: Den där grodan som Peppe fotograferat är helt säkert skitgiftig. Grodor i andra länder är nämligen det.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnliga masterminds och det där med att nå till toppen

Charlotte22 kommentarer

I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.

Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.

Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.

Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?

Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?

Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.

Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.

Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Barn som tror på tomten och vuxna som glömt hur det är

Charlotte6 kommentarer

En av de där frågorna som ställs till småbarnsföräldrar i juletid är huruvida barnen tror på tomten. Frågan blir nästan som ett sorts mått på hur långt barnet har kommit i sin mognad. Är barnet förbi det där stadiet när man tror på sagor? Har barnet kommit till den vuxnare sidan som förstår vad som är den Riktiga Verkligheten?

För är det någonting som folk i vårt samhälle är besatta av så är det det där med verkligheten. Många verkar nämligen ha uppfattningen att det bara kan finnas en enda Riktig Verklighet och att alla som ser den på något annat sätt antingen är vilseledda ärthjärnor eller barn. I vår tid av mätande, statistikförande, deduktion och desillusion kan man helt enkelt inte tillåta sig att tro på något som inte kan bevisas av de kvantifierbara naturlagarna i den Riktiga Verkligheten. Tomten kan inte finnas. Så är det bara. Därför är det fullt möjligt att genom att fråga barn om de tror på tomten göra en första granskning av deras mognad och förtrolighet med hur världen är beskaffad.

Men då missar man hela poängen, både med tomten och med barns fantastiska sätt att uppfatta sin omvärld. Barn sätter sig nämligen inte och räknar på hur det skulle gå för materia i storlek med tomtens ansenliga kroppshydda när den färdas snabbare än ljuset för att dela ut julklappar. De funderar inte ens på hur det går till när tomtenissarna håller koll på alla barns önskningar och handlingar. Barn tror för att de är små människor som ännu inte har blivit förstörda av vuxenvärldens besatthet av vad som är rätt tro och fel tro. I höstas konstaterade Vilho att tandfén inte fanns. Av det drog han slutsatsen att påskharen med största sannolikhet bara var båg, och därefter tittade han på mig och sa att den där tomten nog inte finns heller. Jag tog honom i famnen och sa att han får tro precis vad han vill, men om han inte tror att det finns en tomte ska han inte prata med sin lillasyster om det och det gjorde han aldrig.

För när advent kom och julen började närma sig var alla tvivel kring tomtens existens glömda. Vi målade tomtar, pysslade tomtar, såg tomtar som vaktade barnen utanför fönstret. Vi skrev brev till tomten, skickade bilder till tomten, ställde ut mat vid de upphängda julstrumporna till tomten. Och när tomten slutligen kom på julafton hade Vilho förberett ett litet paket till honom.

Att tro på tomten är att tro på det där pirret i magen, att tro på den studsiga lyckan av att det plingar på dörren, att tro på att man får vad man önskar sig. Barn tänker inte i termer av omöjligheter; barn lever i en värld där allting är möjligt, allting kan hända och där man inte behöver gräva ner sig i beräkningar kring hur eller varför. Och så tror vi vuxna att det är barnen som är lurade.

Kulturkrockar

Om mode för män och jämställdheten

Charlotte10 kommentarer

Jag fick den väldigt intressanta frågan om jag tycker att det är skillnad på Finland och Sverige kring det där med att det är deprimerande dåliga klädreor för män. Rent tekniskt sett är det väl inga större skillnader. Även här i Finland dominerar HM och så finns KappAhl och den inhemska kedjan Seppälä som alla har en liten herravdelning med begränsat utbud och klart högre priser än motsvarande på damkläder. Även här i Finland finns det dyrare affärer så som Zara – som har en utmärkt herravdelning dit reorna aldrig tycks nå – och även små specialaffärer endast för män där sockorna kostar 9.90 euro paret.

Den stora skillnaden mellan länderna ligger istället i inställningen till mode för män. Det finns en sorts allmän uppfattning här i Finland att svenska män är gay eftersom de inte bara klär sig i färger som matchar och kläder som sitter rätt utan även luktar gott, och den vardagliga homofobin i det här landet motsvarar vad man skulle förvänta sig av USA:s kristna extremhögers knatteliga. Det finns, enligt mig, ett motstånd mot att ens försöka klä sig snyggt om man är man, för män gör inte så. Dessutom har jag den på synnerligen vag statistiskt grund fattade uppfattningen att det är ännu vanligare att fruarna köper kläder till sina män här än vad det är i Sverige, och nu menar jag alltså inte en skjorta i födelsedagspresent utan hela tjobänget liksom – från strumpor till mössor. Det verkar också vara en allmän inställning att den ordningen är helt på sin plats. Eftersom kvinnan ändå är den enda som vet hur tvättmaskinen fungerar, vad de mystiska tecknen på tvättrådslapparna betyder, hur man fäller upp en strykbräda samt besitter de nedärvda kunskaperna om Det Rätta Sättet att vika kläder faller det sig helt naturligt att hon också är den som införskaffar kläderna. På så vis förbehåller hon sig rätten att idiotförklara mannen om han har klätt sig i något hon inte tycker passar, samtidigt som han får förminska henne eftersom det enda hon förstår sig på är mode och det ändå är meningslöst. Lite som Chucky Påklädningsdockan.

Så jag tror att det här med kläder och mode är ganska nära kopplat till öppna diskussioner om jämställdhet och könsroller, och där har Sverige nått så oerhört mycket längre. Män som är mer jämställda (eller män som hör till den klart rikare delen av samhället – vilket inte nödvändigtvis är samma sak) verkar mer intresserade av att både klä sig snyggt och att klä sig själva. Det är väl den stora skillnaden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemen med invandringen

Charlotte3 kommentarer

Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!

Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.

Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.

Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera.  Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300  av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.