Kulturkrockar

Till dig, stora vuxen, som tillrättavisade ditt barn.

Du pappa som satt vid bordet bredvid oss på restaurangen igår, jag tycker att det är jättebra att du håller ordning på din trotsiga pre-teen-son. Inte för att jag vet vad det var han hade gjort, då du med kraftfull stämma bad honom be om ursäkt till dig och sedan vända sig om och be om ursäkt till alla andra. Jag antar att det fanns fog för din ilska. Jag antar också att du var frustrerad över att han inte svarade dig tillräckligt tydligt, att det kändes som om dina ord bara rann av honom och att han inte bryr sig det minsta om vad du säger. Han tror säkert att han är stor nu. Han skiter i dig, skiter i vad du säger, skiter i vad du vet är viktigt.

Jag antar att det var så det var från din plats mitt emot honom. Men vet du vad jag såg från min plats längre bort?

Jag såg en ung pojke som ville sjunka genom jorden av skam för tillrättavisningen han fick av dig, en pojke som önskade sig tusen mil bort för att i fred få sköta om förödmjukelsen och slicka sina sår. Det är möjligt att du genom att tilltala honom tillräckligt tydligt och osedvanligt länge ville visa oss andra att du minsann inte tillåter vad som helst, men vet du vad? Jag märkte ingenting av vad han gjorde. Jag hörde bara dig. Och vet du en sak till? Det gjorde han också. Om du hade suttit där jag satt hade du sett en ung pojke som blev mindre och mindre för varje ord från dig. Hade du suttit där jag satt hade du kanske sett hur han sjönk längre ner på stolen, hur han försökte dölja tårarna genom att snabbt torka bort dem, hur han till slut tog på sig jackan och drog upp luvan trots att ni knappt hade hunnit börja äta. Hur han krympte i takt med att du växte av vad du högt och tydligt menade var för hans växande och mognandes skull.

Du kanske tror att han skiter i dig men om du hade suttit där jag satt hade du sett vilket stort inflytande du har på hans varande. Du kanske tror att hans tystnad betyder han skiter i vad du säger men hade du suttit där jag satt hade du sett att dina ord går rakt in och att han inte kan försvara sig. Du kanske till och med tror att han skiter i vad du vet är viktigt men hade du suttit där jag satt hade du sett att han vill vara dig till lags, att han försöker, att han önskar att du inte hade blivit arg och att vad det nu var som han hade gjort fel aldrig hade hänt. Och hade du suttit där jag satt hade du förhoppningsvis också sett att det snart kommer att ändras, att han i sin tystnad och i sitt krampaktiga krympande febrilt bygger upp sitt försvar, för om du inte kan se honom är hans enda chans att i fortsättningen vara beredd. Att lära sig att skita i vad du säger.

Jag önskar att du hade sett honom från där jag satt för då tror jag att du hade sett att den som skulle behövt säga förlåt, det var du.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det farliga genustänket och de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor

I dag skriver psykologen Alf B Svensson att vi måste sluta försöka göra våra barn könsneutrala, med könsneutrala namn, bannlysta dockhörnor och lika leksaker för alla. Jag håller helt med honom om att det finns problem med de tendenser till överdrift som finns (exempelvis att inte berätta för folk om ens barn är pojke eller flicka även åratal efter att barnet fötts). Jag håller också med honom om vikten av att vi ska uppmuntra flickor att ”tro på sig själva” och pojkar att ”utveckla sin känslomässiga intelligens”.

Men när han talar om att ”göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn” är det något som klickar inom mig. Något som förmodligen grundar sig på allt vad jag läst om medeltida syn på manligt och kvinnligt och på naturlighet, för det är ungefär i de samma tankebanorna som Svensson rör sig. Visst, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor som inte är begränsade till snopp vs. snippa eller den i ett senare skede uppenbara längdskillnaden, och det ska man inte förneka. Men den fundamentala bristen i resonemanget att dessa biologiska skillnader ska utgöra utgångspunkt för hur man behandlar pojkar och flickor – vilket är vad Svensson driver – är att ingen hänsyn tas till att de skillnader som finns mellan grupperna i nästan alla uppmätta fall är betydligt mindre än dem som finns inom grupperna. Detta leder till att aldrig så goda intentioner att låta pojkar och flickor utvecklas till de bästa individer de kan vara genom att ta hänsyn till flickor och pojkars särskilda behov blir åt helvete fel när man tar i beaktande alla pojkar som de facto har en välutvecklad känslomässig intelligens och alla flickor som redan tror på sig själva lite mer än vad som är riktigt nyttigt.

Kanske är det att jag är en sån där genusvetare som inte vet min plats som får mig att reagera lite extra när jag läser Svenssons förklaring till varför flickor har ”sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren”, men jag har hittills inte sett en enda vetenskapligt underbyggd studie från efter 1900-talets början som skulle stöda att denna ohälsa beror på att flickor har ”en medfödd större sårbarhet”. Och hur ska man i så fall förklara mäns högre självmordsfrekvens då? John of Salisbury menade redan på 1100-talet att kvinnor var svagare än män,  och minst sedan dess har kvinnans svagare natur setts som anledningen till varför hon lättare blir sinnessjuk, lurad, offer, är inkapabel. Man menade att det var naturligt. Säkert hade man aldrig trott att kvinnor skulle kunna klara vad kvinnor i dag alldeles avgjort kan. Hade ingen ställt sig upp och menat att individuellt kunnande trumfar idéer om gruppen kvinnors naturliga svaghet hade kvinnor fortfarande knappast haft varken rösträtt, äganderätt eller bestämmanderätt till sin egen kropp – sådant man ansåg att kvinnor på grund av biologi och naturlig fallenhet inte skulle kunna hantera.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att gå över gränsen; ungdomsradio och ansvarstagande

Här i Finland finns det en svenskspråkig radiokanal för ungdomar, som kallas Radio X3M. Jag brukar lyssna ibland, inte för att jag riktigt ingår i deras målgrupp kanske, utan för att de i allmänhet spelar bäst musik. Och så i torsdags, på väg för att hämta barnen från några kompisar, lyssnade jag på två män på X3M som diskuterade ett fall i USA med sexuella trakasserier av en trettonårig flicka. De började med att berätta hennes namn (som jag inte minns, och heller inte har för avsikt att upprepa) och sedan hennes berättelse om hur hon blev mobbad i skolan för att hon hade så stora boobs, om hur hon dagligen blev utsatt för sexuella trakasserier, om hur hon och hennes mamma hade gått till rektorn(?) för hjälp och råd. Och om hur rektorns svar blivit att det knappast skulle löna sig för den här trettonåringen att byta skola för med sådana boobs skulle hon säkert bli mobbad vart hon än kom och att skulle man inte kunna överväga en bröstförminskning istället.

Jag vet ingenting om det här fallet mer än vad som berättades på radio där och då men av förståeliga orsaker (been there, done that) kunde jag verkligen relatera till den där flickans vanmakt och frustration. Därför var jag också nyfiken på hur två (gissningsvis ganska unga) radioprofiler tänkte kring hela härvan. Först konstaterade de att det var märkligt att någon ens skulle vilja mobba henne. Inte för att hon var en oskyldig trettonåring eller för att hon skulle förtjäna bättre, utan för att killar ju tycker om stora boobs. Så näe, det kunde ju inte vara killar som mobbade henne i alla fall. Det kunde det inte. Det var säkert de andra tjejerna som var avundsjuka på henne, och det kunde man ju förstå. Och liksom hallå. Inte kunde man ju göra en bröstförminskning på en tjej som bara är tretton. Men kanske det skulle finnas något intresse av en ny porrgenre?

Det är inte en överdrift att påstå att jag blev smått irriterad. Eller. Ni vet. Jag blev faktiskt uppriktigt asförbannad, stanna-vid-vägkanten-och-skrika-rasande, inte-ens-lol-cats-kan-rädda-situationen-arg. Så ska vi börja med att tala om det där med mobbning, och säga att det inte är ok. Det är inte ok att mobba andra, av någon som helst orsak; så har vi det sagt. Sedan behöver man väl inte vara genusvetare för att tycka att det är en smula problematiskt med resonemanget om vem som skulle tänkas vilja mobba en trettonåring med stora boobs. Att det måste vara svartsjuka tjejer eftersom killar gillar storbystade tjejer – som om allt tjejer tänker på är att trycka ner andra tjejer för att vinna killarnas tycke och som om allt killar tänker på är kupstorlek. Om vi för den här gången bortser från att resonemanget är så könsstereotypt och generaliserande att det vore skrattretande om det inte hade drivits i radio för unga, kan vi istället fundera över hur det känns att vara ung kvinna och lyssna på den där diskussionen. Och jag kan berätta om hur det var att vara inte-riktigt-så-ung-längre-kvinna och lyssna. Jag vet nämligen hur det är att gå till skolan och ständigt hålla armarna i kors för att försöka skydda sig själv, att gråta över den stigande paniken av att inte få vara den som bestämmer vem som får röra en och att sitta ute i kapprummet med indignerat blossande kinder när andra skrattar över att man inte kunde försvara sig den gången heller. Jag vet också hur det är att försöka förklara för vuxna, att äntligen våga säga något, och att få svaret att killar är sådana – som om det som hände mig och som fortfarande händer unga flickor dagligen på även de bästa skolor skulle vara en naturlig effekt av att världen är indelad i pojkar som tar för sig och flickor som tiger. Så när två unga killar, som fått det stora privilegiet att göra sina röster hörda i ett medium som unga lyssnar på, som unga kan ta till sig, bekräftar att det är så världen ser ut och att det är något man kan försöka skämta om men inte ändra på så hoppas jag att de förstår hur det känns att vara en av alla de där unga tjejerna. Att de förstår och att de aldrig får unga tjejer att känna sig så utnyttjade och bortglömda någonsin igen. Att de förstår hur deras resonemang förstärker och bekräftar missuppfattningen att eftersom alla killar gillar stora boobs så är det rätt om de visar det, oavsett om flickan mår så dåligt av det att hon vill byta skola för att försöka komma undan.

Men va fan får man inte skämta om nånting längre eller?

Jodå. Det får man. Man får skämta om stora boobs, tonårsangst, ungdomars reptilhjärnor och korkade vuxna. Men man får inte ta en ung flicka som är känd endast för att hon mår dåligt och inte får adekvat hjälp och sätta hennes namn – hennes person – som centrum, och man ska dessutom vara väldigt medveten om vilken sorts bild man ger alla dem som har ett annat namn men en precis likadan situation. Alla dem som sitter och tänker att det där kunde vara jag. För när allt kommer omkring är en trettonåring ett barn som oavsett kupstorlek inte får ha sexuella kontakter på grund av omognad, som skyddas under barnkonventionen i ytterligare fem år. Fem. År. Och det finns förövrigt redan en porrgenre för sådana unga som samhället inte lyckas skydda. Den kallas barnporr och är förbjuden i princip över hela världen. Hoppas att inte radiopratarna blir ledsna över att det inte var deras geniala idé.

Det där med gränser för vad man får skämta om är svårt, men den här gången var X3M långt över på fel sida.

Och om det nu inte var tänkt som humor, om det var ett försök till en uppriktigt, samhällskritisk diskussion, kan jag tipsa om att det vanligen i sådana situationer är vanskligt att föreslå porr i allmänhet och barnporr i synnerhet som en kreativ lösning på sexuella trakasserier och ungdomars psykiska ohälsa.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hej IKEA, och tack för mejlet!

I motsats till vad både min högt vördade make och ni tycks tro har jag faktiskt ganska bra koll på vad jag köpte senast jag besökte ert varuhus, så den färgglada, bildförsedda listan över saker jag inte bara har kvitto på utan också (och det här kan min make intyga) burit med mig hem är således lite overkill. Och det är inte så att jag inte tycker att det är snällt tänkt, eller att jag misstänker att något annat än omtanke om mina behov styr, men det är verkligen inte nödvändigt att skicka mig varken mejl eller SMS för att upplysa om nya fynd som skulle kunna matcha vad jag köpte förra gången. Om jag vill köpa några fler av era grejer kommer ni att vara de första att få veta (långt innan min make, faktiskt)! Så istället för att ni kontaktar mig, kan vi väl göra så att jag kontaktar er? Och så kan den assistanstiden ni lägger på att berätta för mig vad jag borde komma och köpa istället kunna tillgodogöras i form av råd när jag de facto är i varuhuset och undrar över skillnaden mellan LEIF och GUNNAR och vad som passar mig, eller guidning när jag inser att PLUTTENUTT-kudden jag egentligen kommit dit för finns uppskattningsvis fyra och en halv kilometer bakåt längs banan.

Tack på förhand!

Charlotte

Kulturkrockar

Emailsystem och toppuniversitet

Helsingfors universitet har uppdaterat hela sitt emailsystem. Det var, för att uttrycka det väldigt milt, hög tid. Det gamla systemet var oerhört tungt, svårsökt och i princip utan vettiga funktioner för att sortera inkommande mejl.

Och så byter de till ett system där inte ens en statistiskt normalbegåvad emailjunky som jag själv kan räkna ut hur man ska göra för att öppna och läsa mejl man mottagit. Grattis bara.

Edit: Så när man uppdaterar inkorgen flashar det en liten ruta text i ena hörnet. Efter att ha uppdaterat inkorgen ungefär elva gånger för att få textrutan med text enbart på finska att flasha tillräckligt många gånger för att hinna läsa vad det står framgår det att man inte ska kunna läsa sina mejl ännu. Men man kan göra det med något annat program. Annat än det enda som finns tillgängligt. Att så.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En en har en väl

I Sverige ska man nu börja härja om att man (shoot me now) ska säga ”en” istället för ”man” när man (whack) ska uttrycka sig neutralt om saker man (WTF fru Genushistoriker!) har gjort. En är det nya hen.

Jag har redan sett många som gör det, och jag tycker det funkar helt bra. Jag vet också flera som använder hen, och ingen av dem har hittills rapporterat att de därför blivit varken lesbiska eller känt ett behov av att kastrera män. Men varför i hela helvete måste man göra allt detta till ideologiska ställningstaganden, till en kamp för jämställdhet – till något det inte är.

Jag kommer inte att använda ”en” istället för ”man”. Inte heller kommer jag att bli en sådan som skriver med bara versaler eller bara gemener, trots att jag läser en hel del bloggar skrivna helt utan versaler. Och all respekt åt dem som har en annan sorts skriven svenska än mig, men somliga saker känner jag mig inte bekväm med som uttryck för allt som rör sig i mitt eget huvud. De passar inte mig. Däremot kan jag börja en mening med ”och”, skriva ofullständiga satser och ibland rent av sluta mitt i en…

Jag tycker folk får skriva hur de vill, och jag kommer aldrig att böja mig för hur jag som fri och emanciperad genusvetarkvinna förväntas anpassa mitt språk för att vara en bra människa. Aldrig. Språket är levande och formas efter oss som använder det. Det är det som är det fantastiska med språk, som är styrkan med språk och som gör språket till ett oerhört mäktigt sätt att förändra världen, men språket blir dött om det inte är användarna som formar det utan generaliserande idéer om vad som är rätt och fel skrivsätt för den som har en viss åsikt. Istället för att bli inspirerad och intresserad när jag läser andras texter med henar och enar blir jag misstänksam och trött. Det är synd. Inspiration och intresse är så mycket trevligare.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om att underkänna studenter och om skillnader mellan Sverige och Finland

Det kom en insändare från lärare i historia på universitetsnivå där problemet med studenternas bristande språkkunskaper lyftes fram. Skribenterna menade att eleverna inte längre kan tillräckligt mycket svenska för att kunna tillgodogöra sig varken muntlig eller skriftlig information och att de inte kan uttrycka sig i skrift. Det här är förstås allvarligt, och inte alls en överdrift om någon trodde det. I UNT publicerades sedan ett synnerligen uppfriskande svar på vad man som lärare kan göra när man provat allt och inget funkar; underkänna studenten.

Och det är nog många i Sverige som förfasar sig över det. Klart att man inte kan underkänna någon. Klart att alla måste kunna klara kraven som ställs på dem. Klart att alla ska ha medalj, saft och bulle vid mållinjen. Till en viss del håller jag med, så länge man talar om grundskolan. Grundskolan är obligatorisk och fullkomligt avgörande för välfärdssamhället och allas lika rättigheter. Men borde man inte kunna tänka sig att en utbildning i historia på universitetsnivå kan få hålla så hög standard, vara så specialiserad, att det krävs ett visst mått av intresse och studievilja för att klara den? Hur länge kan man sänka kvalitén för att anpassa undervisning efter studenternas kunskaper när de kommer in i stället för vad de behöver när de kommer ut?

En stund funderade jag på om det var hemskt elitistiskt att tycka att det är ok att underkänna dem som helt enkelt inte klarar kraven, om jag är en dålig människa för att min omedelbara reaktion på insändaren om att utnyttja rätten att underkänna folk var ett glatt ”jajemän”, för alla måste ju ha rätt till utbildning! Men så såg jag mig själv försöka ta mig igenom en utbildning till elektriker, och konstaterade att nivån på den elektrikerutbildningen som skulle kunna godkänna mig hade behövt vara betydligt mycket lägre än vad jag hoppas att de elektriker som kommer och fixar mina el-grejer har. Alla ska ha rätt till utbildning, men alla behöver inte ha samma utbildning. Den som har en utbildning på universitetsnivå ska ju vara expert i sitt ämne, och alla kan inte vara experter på samma sak.

Och jag menar verkligen inte att det inte är en katastrof att studenterna är usla på svenska, för det är det förstås. Inte heller tror jag att lösningen på det specifika problemet är att underkänna fler på universitetet – men jag är helt övertygad om att ingen tjänar på att dessa studenter med undermåliga kunskaper släpps ut i ett yrkesliv de inte är redo för. Som om jag skulle bli elektriker för att jag kan byta en glödlampa och alla har rätt att bli elektriker om de vill. Jag vet inte riktigt hur ska skriva för att försöka förklara vad jag menar i detta minfält av rätt och fel och klassförtryck, men det verkar nästan som att det har gått så långt med arbetet för att alla, oavsett bakgrund, ska uppmuntras till universitetsstudier att målet är att öka intagningen – inte att säkra kvalitén.  Jag är övertygad om vikten av att även studenter med arbetarklassbakgrund får den uppmuntran de behöver för att få just den utbildningen som de vill ha. Men samtidigt tror jag att många studenter (och inte bara med arbetarklassbakgrund) tror att en teoretisk utbildning på något sätt är finare (och mycket i samhället stöder idén att teoretiskt har högre status än praktiskt) och därför börjar på ett program där de egentligen inte trivs. Det är inget fel på deras intelligens, inget fel alls egentligen – utom fel utbildning. De studenter som behöver hjälp och stöd ska givetvis få det, men universitetsstudenter är trots allt vuxna människor och ska också kunna ta ansvar för sina studier.

I Sverige i dag har jag svårt att se att någon ens skulle riskera att bli underkänd om det inte var för att den saknade motivation och vilja att lära sig, när vi talar om universitetet. Kraven när jag gick på lärarlinjen var så bisarrt låga att jag som motiverad och studieglad höll på att gå i bitar av frustration över kvalitén. Flera gånger rättade inte ens läraren den som skrivit fel, för det känns inte kul att behöva rätta och säkert inte roligt att bli rättad heller, och nivån på ämneskunskaperna ska vi inte ens gå in på. Så jag flyttade till Finland och allt jag kan säga är att kvalitén här är helt annorlunda. För det första tar Helsingfors universitet endast in ca 6 % av dem som söker till historia (siffrorna för dem som läser historia på svenska tror jag är närmare 12 %). För det andra händer det titt som tätt att sådana som redan klarat de hårda inträdesproven sedan blir underkända i sina studier. Försöker man klarar man sig i allmänhet över godkäntgränsen och försöker man inte gör det avtryck i resultaten. Behöver man stöd finns det att få. Just så tycker jag att det ska vara.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Och när vi ändå talar om det där med vad svenska historiker kan om Finland

För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.

Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vart tog Finland vägen?

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.