Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu får det väl för i helvete vara nog.

Charlotte61 kommentarer

Jag kan erkänna att jag blev lite arg. Eller. Ja. Tugga-fradga-kasta-saker-arg. För på ledarsida i SvD skriver Per Gudmundson om ”Genusforskare som tystar debatten”. En bra dag är det bara ignorant. De flesta andra dagar är det förutom ignorant dessutom direkt felaktigt. Ja, och så eldar det på ett motstånd mot genusforskare grundat i bland annat journalisters sensationslystnad och till synes fullkomliga oförstånd inför forskning så snart genus är förled.

Det kablades ut i media att en ny svensk forskningsrapport visade att män är mer utsatta vad gäller partnervåld än vad kvinnor är. Hela mansrättsrörelsen viftar med ett kollektivt pekfinger och bah ”HAH! Vavarevisa!”, media dundrar på som kokainstinna elefanter och alla Sveriges kvinnojourer undrar vad faen som just hänt. Ungefär detsamma undrar tydligen också forskarna som utförde studien. Att män skulle vara mer utsatta än kvinnor är nämligen inte alls vad de kommit fram till. Studien visar att fler män än kvinnor, procentuellt, rapporterar att de utsatts för våld i en parrelation. Det är inte samma sak som att män är mer utsatta. Studien visar nämligen också att våldet mot kvinnor är betydligt allvarligare och att de män som rapporterar att de utsatts för våld också i allmänhet utövat våld. Innan man gått på djupet med resultaten kan man alltså inte avgöra om de män som rapporterat att de varit utsatta för våld men också slagit själva exempelvis regelbundet pryglar sin fru och en gång fått slag tillbaka. Det behöver inte vara så, men det kan inte uteslutas.

Så forskarna, bland andra professor Gunilla Krantz, som utförde studien ville inte alls delta i debatten och uppmanar media att omedelbums sluta referera till deras studie i debatten. Per Gudmundson menar att ”så fungerar ideologiskt driven forskning”. Vad han fullkomligt missar är att dessa forskare skulle behöva ta en (mycket stormig) debatt som uppkommit på basis av någonting som de inte står för. Inte heller försöker forskarna dölja sina resultat eller ta tillbaka några delar av sin forskning, eftersom de tydligt uppmuntrar folk att de facto läsa deras publikationer – vilket alla kan göra här. Allt forskarna vill slippa göra är att klampa ner sig i det bisarra träsk av vantolkningar som uppstod när media fick tag i pressmeddelandets rubrik ”Män är mer utsatta för våld i relationen än kvinnor” (vilket för övrigt givetvis kom från Sahlgrenska akademin där forskningen bedrevs, inte från Nationella sekretariatet för genusforskning). Det Gudmundson, och alla vi andra, ser är inte ideologiskt driven forskning som inte tål att diskuteras utan forskare med självbevarelsedrift. Forskarna vill inte stoppa debatten om studien, de vill att den utgår från vad studien säger. Något annat kan forskarna själva heller knappast förväntas stå till svars för.

Dessutom är det synd att Gudmundson så tydligt vill ta avstånd rån Sahlgrenska akademins forskning genom att mena att den inte är grundad på vetenskapliga principer utan på ideologi. Själv tycker jag att det vore finfint om exempelvis behandlingen av luftvägsvirus kunde utvecklas. Men det är ju jävligt ideologiskt driven forskning också, det där att vilja bota människor.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som slår män

Charlotte11 kommentarer

Jag skrev ett inlägg om uttrycket män som slår kvinnor, och hur jag har väldigt svårt att förstå varför folk (läs: somliga män) ser det som en förolämpning. Och så går det som det brukar, att det blir en kamp om siffror. Är det flest kvinnor som blir slagna? Flest män? För varenda gång jag skriver något i närheten av kvinnor som utsätts för våld av närstående män (vilket jag knappt hade gjort den här gången) så kommer det folk som menar att det är lika många män som blir utsatta för våld av närstående kvinnor. Och så är det. Beroende på hur man definierar våld. Tar man exempelvis knuffar med i beräkningen så höjs procenten utsatta män betydligt. Men det är fortfarande fler kvinnor som blir slagna än vad det är män som blir slagna.

Att överhuvudtaget tvinga fram den diskussionen konstant blir till ett problem i sig, för det finns betydande könsspecifika aspekter av det våld som män utsätts för. Att upprepa att det i allmänhet inte gör lika stor skada som det våld kvinnor utsätts för, eller att det är fler kvinnor som de facto blir slagna – vilket blir resultatet varje gång debatten ramlar in på siffror och polariseras – insinuerar att våldet mot männen inte skulle vara lika allvarligt och så är det förstås inte. Vi måste kunna föra diskussionen bortom siffrorna. De könsspecifika skillnaderna ligger nämligen inte i siffrorna utan i den sociala kontexten. I går tittade jag på The Big Wedding (ett hyggligt tidsfördriv om man lyckas stänga av analyshjärnan ett tag). Titta på trailern här nedan och gör det klassiska byta-kön-på-karaktärerna-tricket medan ni tittar.

Där har ni anledningen till varför man borde tala om partnervåld mot kvinnor och partnervåld mot män som skilda företeelser. För många tycks haka upp sig på att man inte ska tala om ”mäns våld mot kvinnor” som något specifikt, men det har den klara fördelen att man också kan tala om kvinnors våld mot män som något specifikt – och det är specifikt. Till exempel är det socialt accepterat för en kvinna att dunka till sin man. Det höjer rent av hennes status som självständig och modern. Det är humor. Han förtjänar det. Skulden ligger alltid hos mannen. Detta kan sedan visas helt utan att det problematiseras. Det är underhållning.

I praktiken betyder det att den man som på riktigt blir slagen av sin fru möter en kultur av skuldbeläggning av män som får stryk och acceptans av våldet. Och grejen är att det inte har någon som helst betydelse hur många män som har det så. En är för många. Tröskeln att anmäla är betydligt högre för män och finns det barn med i bilden blir det ännu svårare med tanke på att mammor många gånger fortfarande ses som den ultimata föräldern. Talar man med kompisarna finns det många som får höra att man borde ”man up”, eller att det säkert inte är så farligt. Det är problem som en slagen kvinna väldigt sällan skulle stöta på. Den sociala acceptansen mot mäns våld mot kvinnor är väldigt liten och skyddsnätet betydligt mer välutvecklat.

Så jag skulle önska att det gick att tala om mäns våld mot kvinnor och män som slår kvinnor, så att man också kan få tala om kvinnors våld mot män och kvinnor som slår män. Jag tror nämligen att alla de män som blir slagna av kvinnor i sin närhet behöver det, att det lyfts fram som ett specifikt problem, som något som är allvarligt fel och där den som blir slagen aldrig, aldrig bär skuld. Då måste de diskussioner om slagna kvinnor som finns få förekomma fria från ”men männen då?”, och diskussioner om partnervåld (dit också våld inom homosexuella relationer hör) måste föras bortom statistiken. Ja, och så behövs det fler och bättre diskussioner om kvinnors våld mot män.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som slår kvinnor

Charlotte26 kommentarer

Det uppstod diskussion om uttrycket män som slår kvinnor. Igen. Någon menade att det inte behöver föra med ett fördömande av män medan någon annan menar att det är en förolämpning.

Och jag kan bara inte se varför man tolkar det som en förolämpning. Det handlar om män som slår kvinnor. En specifik grupp av män, skilda från andra män genom sina handlingar. Män som åker skidor syftar på män som åker skidor – inga andra. Inte ens dem som åker snowboard. Män som arbetar för mycket syftar inte på hemmapappor, män som beter sig som svin syftar inte på dem som beter sig bra, män som dricker vin syftar inte på dem som dricker öl.

Och jag tycker att man ska få tala om kvinnor som slår män också. Jag kommer inte att ta det som en förolämpning, för det gäller inte mig eller andra kvinnor som mig. Däremot är det ett problem värt att lyftas fram och uppmärksammas av alla oss kvinnor som inte slår.

Kulturkrockar

Lite kort om konsten att kommentera på andras bloggar

Charlotte8 kommentarer

Det är intressant hur mångas reaktion på när en bloggare drar upp riktlinjer för hur kommenterande ska gå till är att berätta vad de tycker är lämpligt. Men nu är det ju så här, att den som äger bloggen är envåldshärskare vad gäller hur man kommenterar. Den som kommer till bloggen har att rätta sig efter det eller dra vidare. Vad random tyckare har för åsikt om vad ens text borde ha för sorts kommentarstolerans är en bra dag bara fullkomligt irrelevant.

Jag tycker till exempel att det är helt ok om mina barn klättrar i sofforna och hoppar i sängarna. De blir så milda och trevliga av att ha gjort sig av med den energin. Men det betyder inte att jag låter dem göra det när vi är på besök hos andra. Och det betyder särskilt inte att jag skulle argumentera för mina barns hopp-och klätterrättigheter hemma hos någon annan.

Jag är den första att erkänna att det kan vara svårt att inte få sista ordet, att låta någon annans högst tvivelaktiga kommentar få avsluta en tråd. Men ibland är det så det ska få vara. En gång kommenterade jag inne hos Fanny. Hon tyckte att jag bråkade och därför slutade jag. En gång skrev jag ett inlägg på Genus och jämställdhet. Många kände sig kränkta av det och jag slutade. Det betyder inte att jag tycker att jag hade fel, bara att jag erkänner någon annans rätt att avgöra huruvida det var på fel plats. För Internet är stort. Det finns plats för alla. Men alla måste inte få plats överallt.

Lästips: Hannah (som vanligt) och då särskilt kommentarsfältet. För den som orkar. Läs också Maria, om hur det kan bli. Ja, och läs den alltid kloka Ugglan om sånt som folk skriver på nätet!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hur man diskuterar genus och jämställdhet

Charlotte74 kommentarer

I efterskalvet av mitt förra inlägg och mitt inlägg på FB-gruppen Genus och jämställdhet framkommer det väldigt tydligt att det finns en hel del fler saker vi borde prata om. Eller. Egentligen kanske snarare hur man ska prata om saker som är viktiga att prata om.

De feminister som lackade ur på Genus och jämställdhet gjorde det, verkar det som, inte kanske så mycket på grund av just de här männen som sedan blockades som på grund av mönstret männen var en del av. Ok, vissa menar att det är mäns sätt att dominera kvinnor – ett patriarkalt mästrande – och det kan jag inte hänga med på. Men jag har varit med i det här gamet tillräckligt länge för att känna igen argumenten och diskussionsmönstret. En dag var jag till och med arg nog att göra en bingoplan över det.

Om ni ursäktar att jag för en stund nu generaliserar grovt beträffande kön, men när kvinnor diskuterar och det kommer en man med finns det en viss tendens att mannen tar rätt mycket plats. Ofta på kvinnornas bekostnad. Det är något som fler män borde vara medvetna om att de gör och sedan ta ett steg tillbaka. Om du är man och just nu blev lite arg över vad jag skrev finns det med största sannolikhet extra stor anledning att ta det där steget tillbaka. Om diskussionen dessutom rör genus och jämställdhet är argumenten alltför ofta de samma. ”Det är ju skillnad på pojkar och flickor”, ”nånting nånting Hjernevask”, ”typiskt feminister att [insert random nedsättande]”, ”men lilla du”, ”nu har du fel”. Det betyder att om en gammal, tjusig räv som jag möter en ung man som just sett Hjernevask för första gången så ser jag vartåt det barkar redan från början. Och jag har redan haft just exakt den diskussionen typ tusen gånger förr och tyckte inte att det var särskilt givande ens då. Så den unge mannen som fått upp ögonen för jämställdhet och som är kritisk mot feminismen träffar på en kvinna (mig, den tjusiga räven) som avfärdar honom nästan omedelbart. När han kommit så långt i sin argumentation att han börjar med ”lilla du” är jag redan färdig att ge någon på käften. För honom verkar det säkert som att jag inte är intresserad av att diskutera. För min egen del handlar det om att jag redan fört den diskussionen. För många gånger.

Jag tror att det grundläggande felet som många gör, oavsett vilken utgångspunkt de har, är att de ger sig in i diskussioner för att lära någon annan hur det är, istället för att lära sig själv någonting nytt. Man rättar hellre än lyssnar. Varje diskussion ska avgöras med vinst eller förlust istället för lärdom. Så får det inte vara.

Vad som också framkom tydligt var att man vill undvika metadiskussionen om feminism som alltid blir. Hannah har skrivit om det förr. Och jag som aldrig kallat mig feminism får hela tiden stå till svars för vad feminister säger och tycker. Istället för att lyssna till vad kvinnor (oavsett om de är feminister eller inte) säger leder man in diskussionen på vad feminismen borde stå för. Ett exempel på hur det kan se ut:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som kvinnor! Så himla sexistiskt att tala om mäns våld mot kvinnor!
– Fast det gjorde jag ju inte.
– Men feminister gör det! Här är trettiotolv länkar till forskning som visar vad jag säger och som en kille någonstans sammanställt men som jag själv inte läst utan bara copypastar in hos alla feminister som sprider lögner om att alla män är våldsverkare.

Ja. Och därifrån är det ganska svårt att fortsätta (men jag har gått igenom listan). Motargumenten har nämligen bara koppling till vad någon antifeminist tror att feminism handlar om (eller inte handlar om) istället för till vad man faktiskt säger. När man har haft den där diskussionen några gånger ser den istället ut så här:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som…
– SHUT THE FUCK UP!

Mycket av det här handlar om kön. Jag kan vara den första som erkänner det. När jag ser ett mansnamn på kommentarerna som plingar in får jag en klump i halsen. Jag stålsätter mig på att det kommer att vara negativt, kritik, samma malande argument. Men, och det här tror jag är jätteviktigt, jag bemödar mig verkligen om att sedan läsa och svara utan hänsyn till kön. För det tycker jag att alla förtjänar. Så vill jag själv bli behandlad.

Så oavsett hur mycket jag förstår tröttheten i att föra samma diskussion tusen gånger, och även förstår behovet av forum där man slipper (som någon sa) starta på minus 10 varje gång, så får man inte automatiskt bemöta män som vill diskutera genus och jämställdhet hårdare och kortare. Samtidigt borde fler män vara medvetna om hur det ser att vara kvinna och diskutera genus och jämställdhet och hur gruvligt trötta många av oss är på upprepningarna, på klappar på huvudet, på metadiskussioner om feminism – och sedan undvika fallgroparna. Och bara så att vi har det klart; det tillkommer inte antifeministiska män att diskutera vad feminism står eller borde stå för. Det kan bara feminister själva få göra, så vi släpper de trådarna helt här. Så. Nu leker alla snällt med varandra, mmmkay?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så blir jag inte feminist i dag heller

Charlotte151 kommentarer

Jag var med i grupp på Facebook som skulle handla om genus och jämställdhet. På den lyftes den extremt intressanta frågan hur man ska kunna lyfta fram manliga erfarenheter av patriarkalt förtryck som en del av den feministiska kampen. Med stort intresse började jag läsa svaren (många, väldigt många) för jag tror att just mäns erfarenheter som en naturlig del av jämställdhetsarbetet saknas på allt för många ställen.

Men svaren handlar först om hur män ska kunna stötta kvinnor i kvinnors kamp mot patriarkatet, om solidaritet med kvinnor i deras utsatthet, kanske på grund av att frågan ställdes inom en feministisk ram. Så kommer det en man som menar att feminismen som ideologi har radikaliserats och därför kanske inte längre är den rörelse det var, och att likhetstecknet mellan jämställdhet och feminism är problematiskt. Han menar att feminismen inte måste var den enda rätta vägen mot jämställdhet. Därefter bryter, inte alldeles oväntat, helvetet lös.

Det handlar huvudsakligen om tolkningsföreträde. Feministiska kvinnor menar att de har tolkningsföreträde beträffande feminism. Det kan jag utan tvekan ställa upp på. De inom en rörelse måste ha rätten att definiera den. Men när man samtidigt underkänner männens del i feminismen och menar att de män som deltar borde göra det inte för sin egen skull utan som en solidaritetsgärning med utsatta kvinnor och på kvinnornas premisser, och dessutom framhåller feminismen som den enda rätta vägen då har man skapat en sexistisk rörelse och inte en rörelse för jämställdhet. En rörelse där vissa, på grund av biologiskt kön, automatiskt har större rättigheter att uttala sig. En rörelse där en ung välanpassad kvinna från en akademikerfamilj i en trevlig förort har större rätt att uttala sig om förtryck och underordning än den unga man vars styvpappa våldtog honom, som inte klarade gymnasiet och som nu sitter ensam sedan frun tog sonen och stack för att han inte klarade av att försörja dem.

För alla feminister (jo, jag generaliserar, sue me) verkar vilja framhålla att män också förlorar på patriarkatet. Det kan jag också hålla med om. Män som grupp förlorar i dagens samhälle på patriarkala strukturer – även om jag inte anser att dagens Sverige är ett patriarkat. Men i diskussionen som blev efter frågan om hur mäns erfarenheter ska inkluderas visas det ändå tydligt att patriarkatet inte ses som en struktur bortom män och kvinnor, upprätthållen av alla i samhället, utan som männens fel. Bara det där att män måste stå på kvinnors sida istället för att få vara på sin egen sida och säga att heteronormativitet och könsstereotyper inte funkar för dem heller indikerar att det inte rör en kamp mot ett system utan mot det andra könet. Det kan jag bara inte ställa upp på.

Sedan går det liksom ännu mer åt helvete för sedan en av männen lyft fram jämställdismens paroll att det ska vara lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett kön, och att det borde vara något som alla kan skriva under på bestämmer sig några av kvinnorna för att männen är jämställdister som försöker kapa kvinnors taltur och baktala feminismen. Männen själva menar att de inte alls är jämställdister, att de inte känner sig bekväma med ismer, men det verkar inte ha så stor effekt (och wow kan jag känna igen mig i det).

Sedan blockas de från gruppen. Man hade tydligen fått en mindre invasion av VKM (Vita kränkta män) i gruppen.

Kanske hade de helt enkelt skrivit för mycket eller inte följt trådstarten tillräckligt tydligt? Av egen erfarenhet vet jag ju att det händer. Kanske de hade betett sig som svin i andra trådar som jag inte läst? Så kan det vara. Men man får inte tysta folk genom att kategorisera dem bortom vad de själva känner sig bekväma med, genom att håna dem för deras kön, genom att förminska dem och kalla dem kränkta för att de inte håller med. Vet ni vad det påminner mig om? Behandlingen av suffragetter i slutet av 1800-talet. Och i mitt stilla sinne undrar jag om det inte var exakt sådana könsstereotypa tystande aktioner som feminister skulle arbeta mot.

För oavsett om man håller med om att feminism är jämställdhet så är jämställdhet inte feminism. Det är inte den enda vägen. Det måste gå att få diskutera jämställdhet, att få diskutera mäns problem och kvinnors problem, utan att ansluta sig till en ism.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite kort om vad som är naturligt med att föda barn

Charlotte14 kommentarer

Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.

Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.

För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.

En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.

Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”

Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.

Statistik finns bland annat på WHO.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Oförklarliga skillnader

Charlotte6 kommentarer

Så det finns jättestora skillnader mellan vad en standardkvinna tjänar och vad en standardman tjänar. I Finland är den skillnaden typ 500 euro i månaden. Många av de 500 eurona går att förklara med sådant som att män gör mer övertid, män är i bättre betalda branscher, män är i privata sektorn, män har högre befattningar och så vidare. Även om man kan tycka att det är fel att det ser ut så, kan det knappast kallas diskriminering eller orättvisor – åtminstone inte bara gentemot kvinnor som får lägre i lön eftersom män då också jobbar mer.

Men grejen är att det finns en liten men relativt konstant skillnad i mäns och kvinnors löner som inte går att förklara. Eller alltså. Många som av princip och hemmablindhet motsätter sig den potentiella existensen av diskriminering mot kvinnor kan förklara den och då ligger förklaringarna hos kvinnorna själva: kvinnor söker inte karriär, kvinnor bryr sig inte så mycket om lönen, kvinnor utför inte lika kvalificerade yrken. De här sakerna, de här förklaringarna, är just en del av diskrimineringen och man behöver inte ha ett särskilt långt historiskt perspektiv för att se att det är en fortsättning på århundraden av nedvärdering av kvinnors insatser.

Undersökningar bekräftar att det inte bara rör sig om kvalifikationer utan om värdering grundad i genusfördomar. Kvinnor har svårare att få jobb än män och vad manliga akademiker publicerar bedöms ha högre kvalité än om författaren är kvinna. Till exempel. Det funkar kanske inte så överallt och alltid, men den där värderingen av mäns insats som bättre finns. Nedvärderingen av kvinnliga forskare har till och med ett namn: Matildaeffekten. När neurobiologen Ben Barres fick höra att hans arbete var betydligt bättre än hans systers, Barbaras, fick han förstahandserfarenhet av effekten. Barbara var nämligen vad Ben hette innan han bytte kön. Blev Ben plötsligt en bättre neurobiolog? Förmodligen inte.

Och historien är fylld av yrken som en gång varit kvinnliga med låg status för att bli manliga med hög status, och tvärtom. Det kanske mest fascinerande exemplet är tvätterskorna, som var väldigt långt ner i hierarkin, som i det tidigmoderna Englands hov var tvättare – män. De sysslor som kvinnor utförde dagligen – baka bröd, brygga öl, laga mat, tillverka kläder – blev yrken för män ; bagare, bryggare, kock, skräddare. Och jo, alla dessa befattningar fanns för kvinnor också, men inte i organiserad form, inte med samma status och framförallt inte i samma omfattning.

Vad jag försöker säga är att vi fortfarande påverkas av alla dessa århundraden av manligt yrkesliv och kvinnligt hemmavarande. Att många av de ”förklaringar” som ges av tyckare i dag (för de förklaringarna lyfts inte fram inom forskningen) är grundade just i de genusfördomar som man påstår inte existerar. Den här bilden dök upp i min FB-feed i dag, och får symbolisera skillnaden.

Läs gärna HBL om att mammor tjänar mindre än pappor, och att bara 15% av mammorna tjänar lika mycket som eller mer än pappan. Projektchef Outi Viitamaa-Tervonen menar att det finns oförklarliga skillnader, bortom lönetillägg och deltidsarbete. Den första som kommenterar vill förklara det med att kvinnor gifter sig uppåt. Suck.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Därför gör jag mig fin

Charlotte8 kommentarer

I dag döptes vår guddotter Estrid. Det är ju ett stort uppdrag att vara gudförälder (eller fadder eller vad man nu vill kalla det, vi kör gudförälder för min högt vördade make är barnsligt förtjust i att referera till sig själv som gudfadern, men sak samma) och vara en nära del av ett litet barns liv, att få hjälpa till att öppna dörrar för en ny liten människa. Utan att köra vaknätter, såriga bröstvårtor och hela den där grejen.

Så när jag står framför spegeln och sminkar mig funderar jag över vilken sorts förebild jag egentligen är för en liten flicka, om en av de första grejerna jag gör är att doll up inför hennes dop. Slussar jag henne rakt in i patriarkalt förtryck då? I ungefär 0,47 sekunder funderar jag på att inte alls försöka göra mig fin. Bara liksom skita i den biten. Men nej. Det känns inte rätt.

Jag är nästan alltid osminkad. Jag jobbar ju hemifrån, så mjukisbrallor, gårdagens tröja (en princip som håller i ungefär en vecka), håret i en lös tofs och ansiktet au naturel är liksom smidigast. Inte heller har jag några problem att åka till skolan och hämta barn så. Eller åka till affären så. Eller egentligen göra någonting så. Men jag går inte på en viktig fest så. Inte för att jag känner mig förtryckt och måste leva upp till en roll som välanpassad kvinna (det är väl rätt kört ändå) utan för att visa Estrid och alla i Estrids närhet att hon och hennes fest är viktiga för mig. Det är inte vilken dag som helst, inte vilken tillställning som helst och jag gör mig fin för att visa det. Och med risk för att låta självgod, men genom att jag gör mig fin bidrar jag till att skapa en vacker miljö, en festlig miljö, för detta betydelsefulla tillfälle. Genom att pynta mig själv pyntar jag också själva händelsen; lilla Estrids dop. Det tycker jag att hon förtjänar.

Samtidigt kan jag tycka att det måste vara upp till var och en vad som är att göra sig och vara fin. Min dotter, till exempel, ville inte alls ha en av de där (i mitt tycke) riktiga finklänningarna hon har hängande i sitt skåp, utan ville ha den färgstarkaste klänningen hon kunde hitta – en klänning som inte sitter speciellt bra och där tyget är rätt grovt. Till det hade hon ett par grälla randiga leggings och sina nya prickiga skor, för det tyckte hon var fint. En sån där outfit som gör för modemedvetna vad spel på en ostämd fjol gör för folk med absolut gehör. Men det har ingen betydelse. Hon gjorde sig fin för Estrids stora dag och vad någon annan tycker om resultatet är ganska irrelevant.

Och jag tycker att den starka misstro mot det pedagogiskt korrekta i att kvinnor (för det är aldrig någon som klagar på en man som gjort sig fin) pyntar sig inför fester är obehaglig. Att det på något vis förutsätts att man är omedveten om eller skiter i ett århundrade av kvinnokamp. Men målet måste ändå vara att man får göra som man vill, utan att dömas och bedömas efter hur man som kvinna klär sig. För jag vill kunna pynta mig så en Disneyjulgran verkar naken i jämförelse om jag vill, utan att det ska vara någon annans sak att ha åsikter om. Samtidigt är denna misstro mot finklädsel så helvetes jävla tråkig när man ska gå på fest. Det är inte att böja sig inför patriarkatet att göra sig fin inför en fest – det är att hylla den som har bjudit, att hedra tillfället. Det ska jag lära Estrid. Att hon får se ut som hon vill, och att hon får göra sig fin när hon tycker att det borde vara så. Men också att hon aldrig någonsin måste, och framförallt; att hon aldrig någonsin ska försöka ändra sig själv för att bli fin.

20131012-192034.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Så som barn är

Charlotte7 kommentarer

Jag vet inte hur många gånger jag hör föräldrar som förklarar sina barns (ofta dåliga) beteende med att barn ju helt enkelt bara är sådana. Nästan alltid är det dessutom pojkar som bara är sådana och nästan alltid har det med någon sorts våld att göra.

– Mäh. Pelle slog Lisa!
– Jaharu. Helt galet hur pojkar är!

Men det enda som barn är är gränstestare. Barn testar gränser – oavsett var den gränsen går. När Pelle slår Lisa kan det förvisso ha att göra med att Lisa tog Pelles spade, men det är också ett test för de vuxna i närheten; får man göra så här? Ingen borde tveka kring att svaret är nej. Det är inte helt som det ska vara att barn slår andra barn. Det är som det ska vara att de provar vad som händer när de dunkar till någon, men inte att de får göra det.

Så finns det säkert sådana som tycker att det hör till att barn slåss lite. Särskilt pojkar. Pojkar är sånna att de slåss lite och det kan de ju få göra för de gör ju ingen illa och det är inte så farligt och blablabla. Man är barn tills man är 18 år. Och som ett litet tips bara: det är betydligt lättare att handskas med en skrikande, febrilt viftande, asförbannad treåring än vad det är att handskas med en dito som snart fyller 17. Barn ska inte lära sig att det är ok att slåss. Inte när de är två år. Inte när de är sju år. Och inte när de är 15 år. Oavsett om de är pojkar eller flickor.

De kommer helt säkert att prova, men då är det vår uppgift som vuxna att säga ”nej”, inte ”nåmen barn är sånna”.