Den här morgonen har börjat med att jag hann läsa oroväckande länge i en text innan jag insåg att den inte alls handlade om avträden utan om avrättade. Det bådar inte så gott för resten av dagen.
Kategori: Historikerns historier
Myten om den milda hemmafrun
Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.
Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.
Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.
Kvinnostäder och idealism
Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte läst Carin Franzéns bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi. Den kanske är helt skit, så kan det vara. Ändå vill jag kommentera Nina Björks syn på boken.
Kanske blev mitt intryck av Björks recension av Franzéns bok färgad av det totala oförstånd Björk tycks uppvisa i recensionens första del, den som handlar om Christine de Pizans Kvinnostaden som hon kallar för ”tråkig läsning” eftersom ”[n]amnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen”. Jo. Det var liksom så man skrev. Visst kan man recensera Pizans fullkomligt enastående prestation som tråkig läsning, men då missar man helt att boken inte var ämnad för en bredare allmänhet eller som underhållning. Kvinnostaden är ett politiskt verk, skriven i en tid då läskunnighet var få förunnat och den tysta läsningen ännu var relativt outvecklad. Kvinnostadens upprepningar visar inte på författarinnans bristande fantasi utan på hennes synnerligen stora kännedom om samtida litterära traditioner och bör, precis som all annan litteratur, läsas för vad den är.
Angående Franzéns bok menar Björk att man inte ska ”hänge [… sig …] åt idealism” eftersom ”[d]ominansförhållanden bygger på pengar och vapen”. Franzén menar dock (enligt Björk) att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Anledningen till att Franzén hittar motsägelser i riddarromantikens idealisering av maktförhållanden är att de finns där och att en samhällelig rangordning som har verkat huggen i sten i själva verket var ett mycket intrikat och komplext nätverk av allianser där både män och kvinnor deltog. Det lilla Björk lyfter fram ur Franzéns bok ger inte mig någon som helst indikation på att resultaten skulle vara ett resultat av idealism, snarare att de är helt överensstämmande med den nuvarande diskursen och andra forskares resultat. Kvinnliga strategier under medeltiden är inte omedelbart synliga eftersom nära nog all text – Christine de Pizan var ett lysande undantag – producerades av män i manligt dominerade miljöer. Men strategierna fanns där och blir synliga för den som förstår sig på tidens uttryck och tar sig tiden att lägga pusslet.
Objektifiering av kvinnor
För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.
Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.
Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.
Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.
Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.
Tänk vad ett genusperspektiv kan göra
Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.
För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.
Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.
Det här med att vara en underordnad kvinna
I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.
Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.
Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.
Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?
– Jag klär mig som jag vill!
– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!
Att använda patriarkatet som ett begrepp i historisk forskning
I diskussionerna angående den feministiska historieskrivningen (ett begrepp jag förövrigt inte är bekväm med eftersom det insinuerar ett ideologiskt ställningstagande) föddes frågan om hur man kan använda begreppet patriarkat i forskningen.
Som jag har förklarat tidigare är patriarkat ett samhällssystem där den ekonomiska, juridiska och politiska makten ligger hos (äldre) män. Själva begreppet patriarkat kommer från patria potestas, husfadern med rätt att bestämma över hushållsmedlemmarna. Patriarkatet innebär alltså inte att det sitter män på de absoluta toppositionerna utan att det är män på alla nivåer i samhället som har makten.
Men patriarkatet som begrepp är en struktur, ett sorts ramverk, och inte en förklaringsmodell och kan närmast jämföras med begrepp som monarki. Ett patriarkat förklarar alltså inte hur människorna i patriarkatet levde sina liv annat än på ett mycket generellt plan och det betyder inte automatiskt att kvinnor hade det sämre än män. Huruvida patriarkatet är ett användbart begrepp eller inte beror helt på vad man studerar. Studerar man handelsvägar över Östersjön på 1600-talet är det förmodligen inte alls ett särskilt användbart begrepp. Studerar man kvinnor som handelsresande över Östersjön på 1600-talet kan begreppet vara betydligt mer användbart eftersom man genom att använda patriarkatet som ram sätter scenen för kvinnors förutsättningar till ekonomisk makt (eftersom sådan makt låg hos män).
Patriarkatet innebär inte värderingar och säger inget om vem som hade det värst och det innebär inte automatiskt förtryck. Inte heller betyder det att alla män gled runt på en räkmacka, att män var elaka eller att män inte kämpade för sin dagliga överlevnad precis som alla andra. Det är också i all forskning som använder patriarkatet som begrepp en förutsättning att patriarkatet aktivt upprätthålls av både män och kvinnor, det vill säga: det är inte en struktur uppfunnen av män som ett sätt att kontrollera kvinnor.
Den lättaste jämförelsen är med begreppet monarki. En monarki innebär att ett visst geografisk område styrs av en monark. Om vi för enkelhetens skull leker att monarken är en kung så kan scenariot se ut så här:
Steg 1:
Ramen är monarki: Begreppet och ramen säger oss att det här landet har en kung med den formella makten.
Ramen är patriarkat: Begreppet och ramen säger oss att den formella juridiska, ekonomiska och politiska makten ligger hos män.
Steg 2:
Ramen är monarki: Kungen är minderårig och landet styrs i själva verket av rådet.
Ramen är patriarkat: Männen har dragit ut i krig och kvinnorna har övertagit den juridiska och ekonomiska makten för hushållet.
Steg 3:
Ramen är monarki: Kungen är till fulla år kommen och tar över makten i riket. Han kan nu göra vad han vill med det som rådet beslutat i hans frånvaro. Teoretiskt sett har han makten att upphäva alla rådets beslut, förklara rådet inkompetent och upplösa det.
Ramen är patriarkat: Männen kommer hem från kriget. De kan nu göra vad de vill med de beslut kvinnorna fattat i deras frånvaro. Teoretiskt sett har de makten att upphäva alla kvinnornas beslut. Men eftersom de älskar sina hustrur och respekterar deras beslutsfattande väljer de att inte göra det.
Ramen ger oss en kontext men vad som utspelas i kontexten är kanske inte definierat av ramen. Steg 1 beskriver det enda vi vet utgående från ramen. Steg 2 ger ett scenario som skulle tyda på att ramen inte existerar längre. Steg 3 målar upp möjliga maktrelaterade effekter som passar i ramen (det vill säga rambegreppet är relevant) men som inte förklaras av ramen. Hade begreppen i steg 3 varit omvända hade ramen inte längre varit relevant.
Många verkar tycka att det är fel att använda begreppet patriarkat eftersom man med det säger att män hade makten och därmed har gjort ett ställningstagande. Men att säga att Sverige historiskt sett var ett patriarkat är inte ett ställningstagande utan en observation som det inte finns en enda historiker som skulle motsäga. Hur relevant begreppet är måste sedan varje forskare ta hänsyn till i förhållande till sitt eget projekt. Själv använder jag inte begreppet monarki i min forskning. Det betyder inte att jag inte erkänner att Sverige var en monarki, utan att det helt enkelt inte ger en relevant ram för vad jag sedan beskriver.
Att vara lika inför lagen
En av de, i mitt tycke, mest intressanta kommentarerna angående den feministiska historieskrivningen och kvinnors historiska underordning bygger på att man inte kan jämföra dåtid med nutid eftersom dåtida juridiska rättigheter inte vilade på en demokratiskt grund. Kort sagt; då fanns det ingen tanke om lika inför lagen men det gör det nu. Att det fanns orättvisor förr kan förklaras med att behoven såg annorlunda ut. Det håller jag förvisso med om, men jag vidhåller att detsamma i så fall måste gälla även beträffande dagens orättvisor. Inte heller de är skapade av någon som supit sig full och ville jävlas, utan tillkommit av att det fanns behov för att kompensera något.
Det är en självklarhet att man inte ska betrakta förfluten tid utifrån våra nutida premisser och därför blir liknande jämförelser syntetiska. Min poäng med inlägget var att visa hur den juridiska och intellektuella ramen som formade kvinnors och mäns relationer såg ut och att det där med att kvinnor som grupp var underordnade män som grupp inte är något som feministisk historieskrivning fabricerat. Förenklat, men i klartext. Men när i sådana fall infördes i Sverige en sådan demokrati att historiska jämförelser med nutiden skulle låta sig göras? Som jag förstod det av kommentaren var det viktiga att dagens demokrati förutsätter en likhet inför lagen och att det därför är förkastligt att män diskrimineras. Men vad är likhet inför lagen? Att lagen är helt könsneutral? Eller att ett historiskt bagage vars effekter fortfarande syns kompenseras?
Myten om den feministiska historieskrivningen och manshatet
Det har varit mycket debatt på bloggen de senaste dagarna och många intressanta aspekter har kommit fram. En av dessa rör manshatet. Det finns nämligen sådana som anser att Sverige idag präglas av ett manshat. Jag tycker att det är dumheter. Det betyder inte att det inte finns folk i Sverige som hatar män, men jag menar att det inte är den rådande uppfattningen.
Dessutom menar jag att om man tycker att det finns ett manshat i Sverige i dag måste man acceptera att det under de 1000 föregående åren varit kvinnohat som gällde. Jag tycker att det också är dumheter, men man kan liksom inte både ha kakan och äta den. Samma argument som används för manshatet idag kan användas för kvinnohatet förut.
Så vad är då argumenten för dagens manshat? För det första talas det om att män inte har samma juridiska rättigheter som kvinnor, för det andra om hur skolan premierar flickors naturliga sätt att lära sig och för det tredje hur den akademiska världen (och då främst genusvetarna) reproducerar en negativ bild av männen som ondskefulla och kvinnor som goda. Ni som är historiker sitter kanske som jag själv och suckar och tänker att det är ungefär exakt det samma som tidigare riktats mot kvinnor. När jag framfört det har jag fått höra att även om några få förr i tiden hatade kvinnor var det ett väldigt litet antal som allmänheten inte behövde lyssna på, vilket skiljer sig från dagens manshat som är mer utbrett. Dessutom har jag fått höra att man inte kan lita på den feministiska historieskrivningen som berättar om hur kvinnor haft det eftersom den är ideologisk och inte vetenskaplig. Så jag tänkte ge raka citat från originalkällor och från historiker som verkade innan feminismen ens var påtänkt så att ingen behöver vara rädd för att det har gjorts ideologiska tolkningar angående det historiska kvinnohatet.
Vi börjar med de juridiska rättigheterna. Ett flitigt motargument är att det bara var vissa män i maktpositioner som hade rättigheter över kvinnor. Därför har jag samlat citat som gällde för alla, oavsett social status. I Magnus Erikssons Landslag som kom ut runt 1350 och som gällde för hela Sverige stod följande i gifto Balken (äktenskapsbalken) flock IX:
”Nu siþan bonde ok husfru gift æru, þa þe haua naat i siæng saman lighat, þa ær han henna rætter malsman […]”
På modern svenska blir det: Sedan bonden och husfrun blivit gifta och legat i samma säng en natt är han hennes rätta målsman. För dem som bodde i staden gällde Stadslagen som har en liknande formulering. I Landslagens ærfþa Balken (arvsbalken) flock I står att
”Dör bonde ællæ husfru ok liua barn æfte, son ok dotter, ærue son tua lyti ok dottor þriþiung […]
På modern svenska blir det: Dör bonde eller husfru och deras barn lever, son och dotter, då ärver sonen två lotter och dottern en tredjedel.
Angående mannens rätt över kvinnan under medeltiden har riksarkivarie Nordström (Bidrag till den svenska samhälls-författningens historia : efter de äldre lagarne till sednare hälften af sjuttonde seklet. 2. afdelningen, Helsingfors 1840, sid 60) skrivit att maken
”utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet”
Magnus Erikssons Landslag och Stadslag var, med de smärre uppdateringarna som skedde 1442, rådande lagar fram till 1734 och gällde alltså alla män och kvinnor oavsett social status i nästan 400 års tid. I 1734 års lag (Giftermålsbalken IX Kap.) hade flocken om målsmanskapet blivit:
”Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte målsman och äger söka och svara för henne; hustrun följer ock mannens stånd och villkor.”
År 1921 får gifta kvinnor bli myndiga när de fyllt 21 år.
I 1734 års lag (Ärvdabalken II Kap.) hade flocken om arv blivit:
”Dör fader, eller moder; ärve då frälsemans och bondes son efter landsrätt två lotter, och dotter tridjung”
År 1845 införs lika arvsrätt för män och kvinnor.
Så vad sa den lärda eliten angående utbildning? Återigen, dessa författare var välkända hela vägen ner bland bönderna. I Rousseaus mycket berömda Emile, som var känd även i Sverige i alla samhällsklasser och som behandlade utbildning och uppfostran stod det:
”A woman’s education must be planned in relation to man. To be pleasing in his sight, to win his respect and love, to train him in childhood, to tend him in manhood, to counsel and console, to make his life pleasant and happy, these are the duties of women for all time.”
I Platos Republic, som var flitigt läst och använd inom akademien stod följande angående vad män och kvinnor kan lära sig:
”[A]ll the pursuits of men are the pursuits of women also, but in all of them a woman is inferior to a man”
Men kanske inte alla bönder ändå läste Plato och Rousseau. Däremot läste varenda en Luthers Lilla Katekes, för om man inte lärde sig valda delar ur katekesen utantill fick man inte ta nattvarden och fick man inte ta nattvarden fick man inte gifta sig. Prästerna kontrollerade genom husförhör att alla, inklusive tjänstefolket, lärde sig katekesen och att misslyckas kunde medföra bestraffning. I Katekesens hustavla som bestod av upplyftande bibelcitat stod det för männen:
”På samma sätt skall ni män leva förståndigt tillsammans med era hustrur som är det svagare kärlet.”
Och för kvinnorna:
”Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin egen kropp. Som församlingen i allt underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man.”
Jag känner mig hela tiden frestad att tolka de här citaten, sätta in dem i deras kontext, nyansera. Precis på samma vis som jag gör med citat idag där män inte framställs som de alltigenom mest kompetenta. Men eftersom jag är genushistoriker vill jag inte besudla citaten med min åtta år långa universitetsutbildning utan låter var och en själv tolka fritt. Så där.
Att misstolka en genusvetare
Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.
Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.
Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.
Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.
Hit och dit och tillbaka igen 