Vardagslivet

Fotodag på dagis

Idag har ungarna fotografering på dagis, vilket innebär att jag igår efter en mycket noggrann genomgång av barnens garderob lade fram rena, vackra kläder till dem att ta på sig idag. Eftersom båda mina barn är små klädfascister var det förstås ingen av dem som accepterade mina val av färgkomponenter och detaljer så att barnen ska matcha varandra, årstiden och sina ljuvliga, milda personligheter.

Tilda krävde att få ha sin fluffiga, rosa prinsessklänning med puffärmar och glitter. Vilho är klädd i T-shirt med en väst ovanpå, så att han ska se ut som en vampyr. Båda barnen är oklippta och eftersom Tilda blankt vägrar att jag för en sax ens nära hennes hår är det på nåder som jag fått toppa luggen ibland (och snett är det). Vilho har bestämt att han ska ha så långt hår att det växer ner framför hela hans ansikte. Först då kan jag få klippa hål för ögonen. Där Tilda dekorerade hans hår med tuggummi är den påföljande nödklippningen fortfarande synlig.

Dessutom har båda barnen varsin dödskalletatuering som de fick i morse av deras från Frankrike nyligen återkomna fader.

Med detta i beaktande misstänker jag att mina förmaningar om att lyssna på fotografen och uppföra sig fint inte kommer att efterföljas. Den bilden förstärks också av att Tilda iförd prinsessutstyrsel tränade grimaser framför spegeln.

Om några veckor kommer resultaten.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 3

Idag var en av de där dagarna när halva grannskapets ungar samlas hemma hos oss. Vi är de enda som pratar svenska. Med huset fullt av ungar och den vanliga rumban av matlagning/städning/torkning/medling som fyller kvällarna efter en arbetsdag är förmågan att sätta ihop grammatiskt korrekta meningar minst sagt begränsad. Ord som i normala fall är förrädiskt lika varandra blandas och felanvänds så till den grad att jag är imponerad över att ungarna ändå vågar sig tillbaka hit.

Tilda har ett plåster på benet och skulle prompt visa det för grannflickan, varpå denna förstås frågade mig vad Tilda gjort. Sanningen är att Tilda tycker om plåster och egentligen bara har en liten plopp (en mollusk) som hon envisades med att få plåster på. Förklara sen det på finska. Jag började tappert med:

– Se on tommonen… eh… niinku (Det är en såndäringa… eh… typ) och tänkte sedan säga ”pipsa”, vilket jag tyckte lät som plopp. Sedan blev jag rädd att pipsa är ordet som finnarna använder för snippa, och kunde inte minnas om det egentligen bara är översättningen på Greta Gris (som jag tror heter Pipsa Possu – vilket kanske då är Snippa Gris). Jag har ett tydligt minne av ett chockerat barnansikte som storögt blickar upp på mig från den gången jag sa till en liten pojke som drack väldigt mycket saft att

– Herrajumala kun sä juot paljon! vilket i direkt översättning betyder ”Herregud vad du dricker mycket”, men på finska egentligen är mer som ”Herrejävlar vad du dricker”.

I det här fallet nöjde jag mig med att säga ”molluski” som jag tyckte lät finskt nog.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Stasi-agenter, missbedömningar och öppenhet

Nu talas det om att äntligen öppna Stasi-arkiven i Sverige, även om det fortfarande är oklart exakt vad som öppnas och för vem. Förvisso kan jag inte annat än tycka att historiskt material ska tillhöra oss alla, och att vi historiker måste få fri tillgång till arkiven för att kunna göra vårt jobb, men det måste finnas en djupgående respekt för människors integritet. Med tanke på att Stasi-agenter är något som tycks intressera allmänheten kan man tänka sig att det skulle finnas en hel del att skriva om i arkiven. Men vi måste också begrunda vilken nytta den kunskapen som arkiven gömmer faktiskt har. Är det värt att människor som levde i en annan tid, på många sätt en i annan verklighet än oss, tas fram redan innan deras fall hunnit preskriberas? Är just Stasi-arkiven och den kunskapen som finns där så mycket viktigare än annat att vi måste ge alla fri tillgång till dem nu? Och om det inte rör sig om fri tillgång, vem ska då bestämma vad vi får se och inte?

I exempelvis Ryssland är många arkiv stängda (och det samma gäller även i exempelvis Frankrike och Italien) vilket betyder att historiker inte har tillgång till materialet där. I vissa fall kan historikern får material som är tillrättalagt för att inte ”skada” regeringen, exempelvis genom att utvalda sidor saknas eller att proveniensen ändrats – det senare gör det omöjligt att följa källans väg in i arkivet och fram till historikern. Historikernas arbete är väldigt viktigt, vilket bevisas av somliga arkivs behov av att tillhandahålla bristfälligt material och försvåra jakten på en så objektiv tolkning som möjligt.

Med tanke på att Kungliga Biblioteket inte vill låta digitalisera och publicera tidningar från tiden efter 1850 på grund av upphovsrättsliga bekymmer finns det anledning att ifrågasätta prioriteringar. Vad är det för svar vi söker? Vill vi öppna Stasi-arkiven som en del av en demokratisk gärning eller i jakt på syndabockar? Vem ska ges rätten att tolka kunskapen?

 

Nyhetsplock

Landstinget stänger insynen

Flera landsting i Sverige har beslutat sig för att införa generella foto- och videoförbud. Detta för att personal och tillfälliga besökare på sjukhus och andra vårdinrättningar inte ska riskera att hamna på bild och möjligen senare också på nätet. Andra sidan av myntet är exempelvis att föräldrar inte får fotografera sina nyfödda barn utan ett särskilt tillstånd. Dessutom skulle det innebära att media skulle behöva tillstånd för att fotografera och filma på sjukhusen, vilket somliga menar skulle minska insynen i vården.

Återigen är det en situation där man skulle kunna komma långt med sunt förnuft. Jag misstänker att vårdpersonalen i allmänhet inte har något emot att vara en suddig figur i bakgrunden i någons privata album. Det större problemet är att privata fotoalbum håller på att få ge vika för praktiskt taget offentliga nätbaserade album. Eftersom nästan vem som helst kan publicera bilder på internet nu för tiden, och den som vill dessutom har tillgång till redigeringsprogram finns det onekligen en stor fara med att hamn på bild. Respekten för andra människors privatliv måste avgöra vad man väljer att publicera och inte, och tankar som ”men jag vet ju ändå inte vem den här människan är” får inte vara vägledande. Den stora offentligheten de flesta av oss vill ha för med sig betydande skyldigheter.

För nog är det patetiskt att föräldrar inte utan tillstånd ska få fota sina ungar, och det är rent ut farligt att landstingen stänger ute media.

Bloggare kan dra sitt eget strå till stacken genom att noga kontrollera att alla de som finns på ens bilder är personer som man känner och som har givit sitt medgivande. Rädslor får inte stänga dörrarna!

Historikerns historier · Vardagslivet

När könsrollerna bryts

Idag har varit en dag av feministdebatt, vilket alltid är uppiggande och får mig att grubbla. Jämställdhet mellan könen är så oerhört viktigt, och varken kvinnor eller män ska tillåtas stoppas in i fack!

En stund ser jag mig själv på barrikaderna med en flagga av underkläder, krävande rättvisa för alla och respekt för att kvinnor kan!

Så går jag in på barnens rum och upptäcker att två av lamporna i taket har slutat funka och kommer på mig själv med att bli irriterad på min man för att han är Frankrike och roar sig när han behövs här hemma för att byta glödlampor.

Ganska snart lyckas jag intala mig själv att det inte alls har med könsroller att göra, utan beror på att han är längre än mig. Just så.

Historikerns historier

Dagens Freud

Sitter i köket, rätt mätt på feministdebatter och genusteorier, och arbetar med en databas över kvinnors agerande i det medeltida rättsliga livet. Kommer över en urkund där två systrar representeras av sina män vid ett arvskifte och skriver:

”Makar respekterar sina hustrur”

Dagens Freudian slip minsann.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Feministlesbianen och hatet

Idag publicerade DN en sällsynt insiktsfull artikel om Tiina Rosenberg, tidigare professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. För ungefär sex år sedan var hon en av de kvinnor som deltog i upprättandet av ett feministiskt parti i Sverige, och därefter startades vad som närmast kan beskrivas som en hatkampanj, inte bara mot hennes idéer utan mot henne som person.

Jag måste medge att jag tycker att många av hennes tankar om genus och kön är alltför teoretiserande och svårapplicerade på historiskt material, men det berättigar förstås inte till att utsätta någon för det som hon utsattes för. Alla borde läsa hennes berättelse, fundera över sin egen bitterhet och hur man kommer över hat.

EDIT: Hade jag anat hur många som skulle hitta hit och läsa det här inlägget hade jag försökt skriva något utförligare. Därför vill jag nu tillägga att det som Tiina pratar om (bland annat) nämligen queerteori och genus vs kön är synnerligen heta frågor, och faktum är att det är ganska utbrett accepterat att historiska tider inte har uppfattat sin samtid i form av två olika genus (ofta talar man om betydligt fler genus) och att det dessutom inte har funnits mer än ett kön*. I forskningsvärlden går debatten ofta het och det kan vara problematiskt att förklara dessa teorier för dem som inte dagligen arbetar med liknande frågor (som att förklara kvantfysik för mig ungefär). Förvisso är Tiina som person möjligen något excentrisk, men egentligen tycker jag att den här frågan är mycket större än hennes person, och handlar om att se samtiden för den otroligt komplicerade väv av uppfattningar som den är, om acceptans av det svåraccepterade och hur man överkommer sina egna rädslor och begränsningar.

Se bland annat Thomas Laqueurs verk Making Sex: Body and Gender From the Greeks to Freud (1990)

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ministerstyre och apartheid

I Sverige har det utkommit en gratis informationsskrift riktad mot Komvux (alltså vuxenutbildningen) och gymnasiet som handlar som Sveriges bistånd i området Palestina och Israel: Kolonialism och apartheid, Israels ockupation av Palestina. Det verkar som att folk är ganska eniga om att skriften tar ställning för Palestina, och utan att vara litteraturvetare kan jag tycka att redan titeln ger en föraning om det. I skriften står bland annat att

”för att bevara status quo har Israel utvecklat ett system av maktutövning som syftar till att behålla kontrollen över palestinierna och isolera dem från israelerna. Systemets grundprinciper är separation och systematisk diskriminering. Jämförelser med det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet har blivit allt mer relevanta”

Kritiken mot skriften är bland annat att den är för inriktad mot opinionsbildning istället för att vara enkom informativ, och att den då inte borde vara finansierad med skattepengar. Biståndsministern ondgör sig över att man valt sida i en ”fruktansvärd konflikt”. Andra klagar över ministerstyre och menar att även andra åsikter än de politiskt korrekta måste få komma fram.

Det måste vara ett av de svåraste uppdragen någonsin att skriva en helt ovinklad informationsskrift om just konflikten Palestina-Israel, och jag skulle själv inte vilja bli satt i en sådan position. Men som historiker kan jag inte se att citatet ovan inte är informativt och korrekt. Tittar man på situationen ovanifrån så finns det tydliga tendenser till apartheid som är svåra att förklara på något annat sätt. Människor isoleras och diskrimineras systematiskt och enda sättet att få slut på det är att öppet tala om de problemen som finns.

Konflikten i Mellanöstern är så starkt präglad av inte bara en konflikt på plats utan av västvärldens tydliga avståndstagande. Efter Andra världskriget var ju de ”vinnande” makterna (huvudsakligen USA och Storbritannien) med och gav judarna tillbaka det land som Gud enligt Bibeln givit dem, utan att egentligen ha tänkt igenom problemet med att området hunnit befolkas under de tusentals år som gått sedan Israel varit judarnas stat senast. Därför har man allt sedan Israel bestämde sig för att utvidga det tilldelade området på bekostnad av Palestina mest inte vågat göra någonting. Man undrar ju lite hur lång tid det skulle ta för USA att invadera om säg Iran skulle få för sig att ockupera delar av Afghanistan.

Jag påstår nu inte att ovanstående stycke är särdeles god historisk redogörelse, men jag vill framhålla att konflikten knappast i nuläget går att beskriva utan vinklingar. De historiker som om tusen år ska beskriva vår lilla skärva av tiden kommer förmodligen att se kopplingarna mellan apartheid i Sydafrika och konflikten i Mellanöstern som självklara. Just nu är såren alltför öppna och infekterade för att någon ska kunna se reson.

I medierna:

DN

SvD

Skriften finns att beställa här!

Godsaker · Vardagslivet

Lyxigt kvällsmål

I går lyxade vi till det, jag och barnen, med att laga milkshake till kvällsmål. Det är lätt och roligt, och blir inte mer onyttigt än man gör det (rätt onyttigt alltså, i vårt fall). Vi lagar ganska ofta milkshake, så vi har en miljon variationer av ett välkänt tema. I går använde vi frysta jordgubbar, mjölk och och banan. Bananen gör att det blir ganska lagom sött, men vill man ha det sötare kan man tillsätta lite vaniljsocker (inte vanillin!). Vaniljsmaken gör att det smakar sötare än det faktiskt är. I går använde jag färdiglagad vaniljsås. Så tar man ett snyggt glas (eller tre, om man är tre personer…) lägger en klick glass i botten, fyller på med milkshake, toppar med en sked vispad grädde, lite roligt strössel, en ovanligt lång sked, ett sugrör och viktigast: ett litet partyparaply.

Känner man sig extra dekadent och vill berättiga sitt eget chokladberoende kan man låta barnen få ett runt, långt chokladkex.

Sen kan man ge ett till sig själv också.

Sedan låter man två trötta, skitiga barn dricka sig själva till sömns.