… i en meningslös diskussion som inte leder någonvart. Men det är ett icke acceptabelt nederlag att sluta först.
En gratis vinst för idiotin liksom.
– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
… i en meningslös diskussion som inte leder någonvart. Men det är ett icke acceptabelt nederlag att sluta först.
En gratis vinst för idiotin liksom.
Det finns en anledning till varför katterna tolererar barnens ibland omilda kärleksförklaringar: Matskålens storlek är inte vägledande när den ska fyllas på.
Ikväll hade vi myskväll: poppade popcorn, korkade upp tre olika läskflaskor och knäppte på Magnus och Petski på TV. Popcorn och läsk är standard under våra myskvällar, men Magnus och Petski gjorde entré för första gången. Ungefär sjutusenfyrahundraåttitolv gånger fick jag berätta vem som var vem, och att Magnus är från Sverige som mamma. Min förhoppning att barnen ska få höra att det inte bara är deras mamma som pratar konstigt ska snart infrias, men med ett lätt otippat tillskott till ordförrådet.
I dagens avsnitt provade Magnus och Petski hur det är att vara golfproffs och då utspelar sig följande:
Magnus och Petski sitter i en golf cart, slirar iväg och Magnus ropar:
– So long, bitches!
Därpå följer en 15 sekunder lång tystnad i familjens vardagsrum. Med ny respekt och ohälsosamt stort intresse betraktar två storögda barn TV-rutan. Tystnaden bryts av Tildas:
– Mamma, han sa BITCHES!
– Mmmm… Mamma hörde det.
– Yey! Bitches! BIATCHAAAS!
Kuriosa: Magnus blogg på finska kan varmt rekommenderas!
Igår tipsade jag på bloggen om Dick Harrisons fina inlägg om riktiga svenska riddare. Inlägget har på hans blogg fått en hel del kommentarer och frågor. Först tyckte jag att det var synd att Harrison inte tog sig tiden att svara på frågorna, men efter att jag själv beslöt mig för att besvara några frågor som dök upp förstår jag så mycket bättre. För flera kommentarer handlar det om vanlig nettikett: har man ingenting konstruktivt att komma med kan man låta bli.
Men bland kommentatorerna finns också en uppsjö självutnämnda experter, som utrustade med färdiga sanningar och en veta-bäst-attityd inte bara förringar andras kunskaper utan tydligt klargör varför utbildning är viktigt. Att utbilda sig till historiker betyder inte bara att man har läst mer fakta än andra utan att man har verktygen att tolka fakta, att omvandla detaljer till kunskap inom större kontexter och att förstå att vi inte kan veta allt. En bra historiker, enligt mig, har förmågan att acceptera sin egen litenhet och vet att allt vad vi tror oss veta om historiska tider är konstruktioner skapade av oss.
En av mina fantastiska handledare sa till mig att det inte handlar om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. När man beskriver händelser i det förflutna är det historikerns uppgift att redogöra för alla möjliga tolkningar av händelsen och sedan klargöra varför en tolkningsmodell är att betrakta som trovärdigare än andra. Är man rädd för att berätta att någon annan läst situationen på ett annat sätt har man förmodligen inte tillräcklig grund för sin egen version.
På Harrisons blogg uppstod en diskussion om huruvida det så kallade slaget vid Neva 1240 är ett påhitt eller ej. Signaturen GabrielW var av den starka åsikten att det bara är ett påhitt, medan jag framförde att jag inte höll med. På det svarade han:
”Fullständigt egalt vad du håller med om eller inte. Det är ett påhittat slag som helt saknar källor och där det dessutom finns otvetydiga fakta som klart utesluter det händelseförlopp som beskrivs.”
Den som är intresserad av diskussionens utveckling därefter får gärna följa den på Harrisons blogg, för här vill jag bara kommentera den första meningen, och enligt mig den största missen. Det är långt ifrån egalt att någon inte håller med. Hade det inte funnits forskare som ”inte höll med” hade forskningen stått stilla.
Den som är av avvikande åsikt är inte ett hot utan en möjlighet till en annan vinkel, ett större perspektiv och en fullkomligt avgörande del av historievetenskapligt arbete.
Idag kl 11.11, 11/11 2011 och alla med en förkärlek för numerologi fröjdas. Själv måste jag säga att jag tyckte att det var rätt överskattat. Dessutom undrar jag om jag som svensk har rätt att uppleva detta magiska två gånger, eftersom Sverige har sin fantastiska minut en timme senare? Jag tyckte nämligen att den svenska minuten var lite bättre än den finska, men jag har hört att det är så det brukar vara.
I nyheternas Sverige möts man av en artikel baserad på en studie om svenska spermadonatorers personligheter. Jag har inte läst studien och kan således rimligtvis inte alls kritisera resultat och tillvägagångssätt. Däremot tar jag mig friheten att kommentera ändå (om någon sedan läst studien och vill tillägga något skulle jag bli jätteglad!). Förstås.
I Sverige har barn som fötts som ett resultat av en spermadonation rätt att få veta vem deras biologiska pappa är. Därför genomgår dessa män ett personlighetstest för att kontrollera att de som donerar sperma är ”normala”. Nu har det alltså visat sig att de inte bara är normala, utan också mer ansvarstagande, trovärdigare och med en mognare personlighet än jämnåriga som inte donerar. Det är trevligt att dessa svenska män är gräddan av utbudet, och jag kan bara beklaga att jag under min ungdomstid i Sverige inte förstod att ragga utanför spermabankerna.
Jag gissar att detta personlighetstest också har att göra med att tröskeln för att donera ska vara tillräckligt hög för att donatorn ska ha insett möjligheten att 20 år in i framtiden få ett samtal från någon med en liknande genuppsättning.
En del av mig tycker dock att det är beklagligt att vi lägger så stort vikt vid biologi och gener. En pappa blir inte till i en mugg. Att bli pappa kräver många års träning av blöjbytande, nattvakande, tröstande och dessutom en livstid av älskande. Jag vill absolut inte förringa barns sökande efter sin identitet, men jag önskar och tror att alla de föräldrar och barn som inte delar gener vet att en familj skapas av betydligt större saker än så.
Kuriosa: Samma forskare, Gunilla Sydsjö, har också visat att de par som genomgår provrörsbefruktning har stabilare relationer.
Scen: En trött mamma kommer in genom dörren med famnen full av ved. En dotter ligger på golvet fullt påklädd och vill inte klä av sig själv. En son tittar på.
Dottern: MAMMA!!! Ta av mig skorna!!
Mamman: Med vilka händer då? (tar ett kliv över dottern)
Sonen: Mamma, du skulle behöva fem händer. En för att bära ved, en för att laga mat, en för att laga vår varma choklad och en för att klä av Tilda!
Vad jag skulle göra med den femte handen förtäljer inte historien, men jag tror att det är den handen jag skulle pilla mig i naveln med.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag klickar ”se klippet”. Texasguvernören Rick Perry får hjärnsläpp mitt i en debatt om vem som ska bli presidentkandidat och kommer inte på vilka departement han vill lägga ner (ett av den är utbildningsdepartementet, och man får väl hoppas att det nu blir kvar) varpå han säger ett riktigt amerikanskt:
– Oops.
Där han glömmer orden lär jag mig nya. Den skam man känner när andra gör bort sig, den där som gör att man sätter händerna för ansiktet, olustigt vrider sig och önskar att det kunde ta slut, kallas på finska för myötähäpeä. Det är nästan lögn att uttala, men när man väl fått kläm på det är det ett oumbärligt ord.
I Sverige har vi väl ingen motsvarighet?
Lite myötähäpeä, någon?
Först är det säkert på plats med en kort introduktion. Jag är från en riktigt liten stad i Östergötland som inte ser mycket ut för världen nuförtiden, men som blomstrade på medeltiden. Detta har lett till två saker:
1: Jag är frälst i allt som har med medeltiden att göra. Utom utedass. Och böldpest.
2: Den första ”kändis” som jag såg i verkliga livet var Leif Loket Olsson (från Bingolotto), och det var en stor händelse.
Dessa två faktorer samverkar till att den dagen min älskade far tog mig till Bjälbo underbara medeltida kyrka för att lyssna på Dick Harrisons föreläsning om Östergötlands medeltid blev en klar vändpunkt. Tidigare hade jag tänkt bli prinsessa (eller helst grevinna, så att man fick söka mitt namn på G som Grevinnan Charlotte i telefonkatalogen), men där och då bestämde jag mig för att bli professor i historia. Det var också så jag presenterade mig för Dick Harrison ute på kyrkogården.
– Hej Dick. Jag heter Charlotte och ska bli professor när jag blir stor. Har du några bra tips?
Jag följde hans råd (vilket var att jag skulle läsa mycket och börja på universitetet) och det är med förtjusning jag tar ett avbrott i min egen forskning för att läsa hans blogginlägg om de ”riktiga” svenska riddarna. Det ska medges att texten är synnerligen förenklad och den historiker jag har blivit skriker efter dokumentation (hur vet han till exempel att flertalet dubbningar skedde vid kungliga fester och bröllop om vi inte har kännedom om det totala antalet?), men för er som har barn som tycker att riddare och sånt är häftigt rekommenderar jag varmt att läsa hans inlägg. Barn idag får hela tiden höra ”fast inte på riktigt, det är bara på TV”, så ge dem lite historia, lite riktiga äventyr, riktiga prinsar och prinsessor och riktiga riddare!
Men märk väl: Svenskarna har INTE gjort några korståg till Finland!