– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Man kan till exempel helt sonika bjuda in sig själv på tårtkalas hos någon som fyller år. Om man tar med sig tårta och cupcakes ökar ens popularitet exponentiellt relaterat till antalet sötsugna barn.
På toppen av min popularitet.
Mätningar visade att populariteten sjunkit till sin vanliga nivå någonstans runt den tidpunkt jag sa ”nämen nu är det nog dags att åka hem”.
Just nu finns det många föräldrar som kämpar med sina småttingar på dagis. Kanske har den första flunsan slagit till, och allt det där man byggt upp och som äntligen började fungera i form av morgonrutiner och dagisdagar slås till spillror?
Vi hade egentligen tänkt att Vilho skulle börja dagis i januari det året han fyllde två år. Han pratade bra och var social, så det kändes rätt. Men plötsligt fick jag erbjudande om att börja jobba i december och eftersom vi redan hade en dagisplats garanterad valde vi att ta den då. I november började vi dagisträna och allt flöt på som det skulle. Vilho hade ingenting emot att vara på dagis, trots att det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder varje gång jag lämnade honom.
Förmodligen var det en kombination av grejer som gjorde att världen rasade. För det första hade dagis vissa regler som inte passade oss. Till exempel fick man bara ha en napp och ett gosedjur med till sängen, men Vilho hade alltid haft en napp i munnen och en som gosedjur. På två år hade vi inte hittat något som fick honom att somna så bra som när han fick ligga och stryka sig själv på näsan med en napp. På dagis sa man nej.
För det andra var det ett enormt misstag att börja i december. En lyckad dagisstart är helt beroende av rutiner så att även ett litet barn kan räkna ut vad som kommer att hända och kan få känna sig trygg. December är full med avvikelser i form av luciafester, träningar, självständighetsbaler och liknande. Jag minns väldigt tydligt en morgon när jag lämnade honom och han glatt strosade iväg mot lekrummet, men stoppades för att gå på en luciaträning som en tvååring knappast kan få något ut av. En kort sekund tittade han upp på mig och jag såg förvirringen i hans ögon. Vad var det här? Varför fick han inte gå och leka?
För det tredje var jag rätt hispig. Jag var stressad och nervös över nya jobbet, nya livssituationen, att lämna Vilho. Allt. Och jag vet ju att Vilho har kunnat plocka upp mina känslor, att han har kunnat spegla mina känslor långt innan vi kunde börja prata om det.
Så Vilho började kräkas. Först var vi ju säkra på att det var den vanliga spysjukan alla får på hösten. Det gick över och Vilho gick tillbaka till dagis. På kvällen kräktes han igen. Nästa dag var han hemma med mig och friskförklarades. På kvällen satt jag med honom och pratade. Jag hann knappt mer än berätta att det var dags för dagis igen dagen efter förrän han kräktes på nytt. Efter en vecka av liknande incidenter tog vi honom till en barnläkare som konstaterade att det i alla fall inte fanns någon medicinsk förklaring till varför Vilho kräktes. Nej. Vilho var stressad. Min älskade, fine lille son var så stressad att han spydde. Två år gammal.
Så jag åkte till dagis och lade alla korten på bordet. Jag berättade om min egen stress, om Vilhos stress, om hans behov som kommit i kläm av dagis regler och jag berättade om att jag hade förtroende för dagiset och personalen men att vi tillsammans måste hjälpas åt att hitta en lösning. Ett barn får inte må så dåligt. Och i ärlighetens namn får inte en förälder må så dåligt heller. Personalen grät, jag grät, Vilho var ganska nöjd med att få leka med dockvagnen. Och så satte vi nya regler, anpassade efter vår familj och vår Vilho. Jag stannade länge vid hämtningen varje dag, observerade hur han lekte, vad han tyckte om, frågade personalen minst tvåhundra gånger om allt de gjort under dagen så att tiden på dagis och tiden hemma började flyta ihop. Dagis började bli den förlängning av hemmets trygghet som det borde vara.
Jag tänker ofta på det där, på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det som sedan gjorde den stora skillnaden var när det fanns en förståelse mellan oss och dagiset, när vi på riktigt kände att vi jobbade mot samma mål; att Vilho skulle må bra och känna sig trygg hela dagen. När dagis inte längre såg Vilho som ett av alla barn utan såg honom för den just han är. Det är inte en inställning som borde kräva att ett litet barn spyr av stress, utan en inställning alla som jobbar med barn ska ha i varje möte, varje dag. För mig gällde det att komma över den gnagande rösten som försökte berätta att jag är en dålig mamma som lämnar mitt barn på dagis och som det finländska samhället glatt understöder. Den där rösten som fick vatten på sin kvarn när Vilho kräktes. Men den rösten har helt tystnat sedan jag har accepterat att dagis är en del av vår utökade familj, en förlängning av den trygghet vi erbjuder barnen här hemma och inte en obehaglig parentes i barnens vardag.
Man kan nå dit. Men man måste arbeta tillsammans med dagis, inte mot. Men den där känslan av att man överger barnet varje gång man lämnar det, oavsett var, kommer man nog aldrig över och ska heller inte komma över. Det är samma känsla som gör att man kan säga ”oj hoppsan” i stället för ”satans jävlar och rakt ner i min väska” när barnet välter mjölkglaset. Den känslan ska man vårda. Och man ska lita på sitt barns förmåga att knyta kontakter och forma relationer för det är vad barn är gjorda för att göra. Barn förstår och känner så mycket mer än vad vi tror.
Fyra år senare, på väg till förskolan är det idel lycka och fjärilar i magen för Vilho, och Tilda tycker att det är töntigt att vi måste lämna Vilho först, innan hon får gå till sitt dagis för hon lääääängtar. Själv vill jag bara gråta. Lämnandet av barnen, alltså.
Gets me every time.
Kära Mr. Bauer,
Jag har just haft det tvivelaktiga nöjet att se reklamfilmen New Morning, där den oroade frun läser tidningen och på sin ömsinte makes försiktiga fråga om vad som är på tok svarar att Obama försöker tvinga homoäktenskap på det amerikanska folket. Jag antar att det bara var en smärre miss i manuset att framställa det som att homosexuellas lika rättigheter till äktenskap leder till att alla amerikaner i framtiden måste gifta sig med någon av samma kön. Men sånna missar händer ju så lätt. Homoäktenskap handlar ju trots allt inte om att skapa någon ny norm för hur äktenskap ska se ut, utan om att acceptera det faktum att kärlek uppstår även där somliga inte vill se den.
När man diskuterar om homoäktenskap ska legaliseras brukar jag ofta tänka på hur det var för bara knappt femtio år sedan, då den där frun i din film skulle ha blivit lynchad för att hon gift sig med en vit man. Är det inte ganska konstigt att tänka sig det? Att idag, på grund av politiska påtryckningar, ökad öppenhet och en större förståelse för kärlekens gränsöverskridande makt sitter hon där i en fin klänning istället för att hänga i ett träd. Idag kan det där gifta paret oroa sig över att homosexuella ska få grundläggande mänskliga rättigheter, trots att det är så kort tid sedan diskussionen rörde människor som dem.
Du Mr. Bauer, det var bara det jag ville säga. Tack för att du gör oss som stöder kärlek i alla dess former påminda om vikten av ett fortsatt stöd.
Ha en bra dag!
Vänliga hälsningar
Charlotte
Läs också Hannah!
Debatten om snygga, välpolerade bloggar går vidare. Många som bloggar får kritik för att de visar upp en förljugen bild av hur livet fungerar. Det borde vara mer smuts, mer tårar, mer verklighet.
Och vi har ju pratat om det förr, det där med vem som har rätten att bestämma vad verkligheten är. För inte fan är det någon krönikör som från sitt glassiga kontor någonstans i Kungliga Hufvudstaden tar sig friheten att klanka ner på kvinnor (för inte är det män som skriver dessa bloggar, inte) som skriver vad de vill, på sin tid, på sin egen blogg som ska få bestämma.
Det finns en underton i yttrandefrihetens tecken som löper genom hela debatten. Men den yttrandefriheten ska tydligen inte innebära att man får skriva som man vill på sin egen blogg, utan att man inte ska vara rädd för att vara kritisk mot sin omvärld, att säga som det verkligen är. Och don’t get me wrong här alltså. Yttrandefrihet är en superbra grej, men det finns knappast någon av våra demokratiska rättigheter som kräver lika mycket aktivt tänkande som rätten att yttra sig. Det är väl främst på den punkten som det skiter sig för många.
Bloggen speglar en liten del av mitt liv. Jag har inga pretentioner att lägga ut hela mitt liv här och tror inte ens att det skulle vara möjligt. Trots att min man verkar tvivla på det, så pågår ju mitt liv utanför bloggen också. Och jag är petig med vad jag skriver. Inte för att jag är rädd för verkligheten eller för att jag vill släta ut personlighetsskavanker och försköna mitt defekta jag. Det har heller inte att göra med att försöka locka läsare genom att publicera bilder på vackert dekorerade muffins istället för saker jag hittat i min näsa.
Det handlar om det där som är yttrandefrihetens själva kärna: man behöver inte säga allt. Yttrandefriheten tolkar många som en form av statligt sanktionerad tourettes där alla goda medborgare helt oberoende av kontext bör häva ur sig precis vad de tycker. I själva verket är yttrandefriheten ett skydd mot diktatur, ett skydd för den lilla människans rätt att göra sin röst hörd. Men: man behöver inte säga allt. Man ska inte säga allt. Och har man något man vill säga ska man välja tid och plats med omsorg. På samma sätt fungerar min blogg, och på samma sätt fungerar väldigt många andra bloggar som skulle kunna anklagas för ett förskönande av verkligheten. På bloggen diskuterar jag vissa saker, ibland personligt, ibland väldigt generellt. Men jag diskuterar inte min släktingar, jag diskuterar inte andras sjukdomar, jag diskuterar inte personliga saker där någon mer än jag är inblandad. På bloggen skulle jag aldrig få för mig att använda samma förfallna språk som jag och min make har när vi i TV-soffan sitter och skrattar åt hur folk ser ut, när vi grälar på varandra eller om jag är arg för något som någon gjort. Det är saker om inte hör hemma här inför allas ögon. Kanske är det just sånt som är att snygghetsblogga, att stänga ute den verkliga världen och i så fall tänker jag fortsätta med det. För jag ser det som mitt bidrag till att begränsa den oerhörda mängd hat, hån och nedlåtande skit som släpps lös när varje pucko med ett tangentbord och internetuppkoppling ska utnyttja sin rätt att uttala sig, istället för att vårda sin rätt att ibland helt enkelt hålla käft.
Tilda leker rätt mycket med grannflickan som är ungefär tre gånger så gammal som henne. Igår hade grannflickan satt sig ner med Tilda och tränat på att skriva bokstäver. Jag är förstås väldigt glad över att grannflickan tar sig tid till att rättfärdiga vår dotters oförblommerade beundran av henne genom att vara så underbart snäll. Och så är jag väldigt glad över att grannflickan inte kan någon svenska och därför inte hade någon som helst ångest över att några av Tilda första, skrivna ord är fasligt nära ”jävla homo”.
Många tror att man sedan man nått en viss ålder inte längre kan ge sig ut och festa som förr. Många tror också att det där med att festa innebär att dricka en massa alkohol. Men så behöver det förstås inte vara.
I fredags firade vi en fin väns födelsedag genom att dansa hela natten. Om vi ska börja med att lyfta fram något negativt skulle det väl vara att det där som någon sa om att ungdomarna piggnar till på fredagarna och går i dvala igen på måndagen, medan de som är äldre istället går ner sig på fredagarna av en hård arbetsvecka och kvicknar till först på måndagen är helt sant och att jag tillhör den sistnämnda gruppen. Det är först idag jag på riktigt kan säga att jag återhämtat mig.
Men annars alltså. Att vara lite äldre har bara fördelar:
* när man är gift behöver man inte försöka upprätthålla några danshämningar för det har ingen som helst betydelse om grabbarna i baren inte tänder på när man virvlar runt med sina slattriga boobs en halvtakt efter.
* man kan skita högaktningsfullt i att ingen faktiskt gjort running man på tjugo år, för man har varit med länge nog för att veta att trender kommer tillbaka varefter man kan njuta av att man den här gången faktiskt var först.
* det finns inga anledningar att flirta till sig drinkar för man kan betala för dem själv.
* man uppskattar om man blir lite objektifierad för man är inte ute tillräckligt ofta för att se några större system.
* att hålla sig nykter och dansa till klockan tre är som att vara statist i en dokumentär om ungdomars parningsritualer där man på nära håll får se hur alkohol påverkar förståelsen av subtila hintar.
* det ger förvånansvärt mycket tillfredsställelse att inse att klockan är mycket, och viska till den där killen som spanat in en men som man ju vet har kastat alla sina sillar i fel båt att ”nämen du, det här var ju kul, men jag har lovat att ta med ungarna till parken i morrn, så hej då”.
* man slipper besväret med att ”hitta någon” eftersom man redan kom dit med de bästa typerna stället har att erbjuda och det hemma i sängen redan ligger en man.
Och på mattan i vardagsrummet ligger det en mus och chillar, hur cool som helst fast huset är fullt av katter. Gulligt!
EDIT: HONEY! There’s a dead mouse downstairs! Please come home!
På soffan i vardagsrummet: Katt-Katt.
På soffan i TV-rummet: Poppy.
I Vilhos säng: Percival.
Tre katter kan inte ha fel. Det har är vad man borde göra.
Peppe skriver idag om en riktig solskenshistoria, då hon istället för att anta att någon som kom med till synes obefogad kritik var ett troll faktiskt gick in i en dialog och klarade det. Det är ju just så jag försöker göra här också. Att inte ta för givet att folk som inte tycker samma sak inte likväl skulle kunna förstå poängen. Ibland är det helt hopplöst. Förutfattade meningar om vad jag gör och vad jag tycker gör att allting låser sig och man hamnar i den traditionella ”men det är feministernas fel”-fällan. En sorts dagens Godwin’s Law. Men ibland, och det är ju det som gör att man orkar fortsätta diskutera, så kommer det sånna som jag först tror mig stå ett ideologiskt ljusår ifrån som jag plötsligt märker att jag lär mig saker av, som ger mig nya perspektiv och en större förståelse.
Hur som helst. Peppes tanke i HBL (genom Katarina Wennstams Flickan och skulden) var i alla fall att våldtäkt är ”unikt som brott i och med att offret ofta skuldbeläggs” och det var vad någon tidningsläsare reagerade mot. I en av kommentarerna till Peppes glada inlägg på bloggen skrev Fridolina just det jag själv tänkte, att exempelvis den som fått sin plånbok stulen ofta får en släng av skulden för det. Att man liksom borde veta bättre än att gå där mitt i natten med plånboken i bakfickan. Det tycker jag är en riktigt intressant poäng.
Men så tänkte jag att egentligen är väl hela grejen med att vara ett offer att man tenderar till att skuldbelägga sig själv, tro att det var ens eget fel. Hur kunde man vara så dum, liksom? Skillnaden mellan skuldbeläggningen vid våldtäkter och exempelvis fickstölder kommer först senare. Vid rättegången. För om man har en förövare och ett offer i rättegångssalen och det finns teknisk bevisning så finns det inte en chans i världen att det skulle ses som en förmildrande omständighet vilka kläder offret hade eller var offret befanns sig när förövaren tog plånboken. Det finns ingen som står vid podiet och argumenterar för att frestelsen blev för stor när handväskan liksom bara hängde där på axeln, halvöppen, inbjudande. Det finns inte en advokat som skulle beklaga att det var tråkigt att det råkade gå lite för långt men det är ju vansinnigt svårt att avgöra om det inte var så att offret ändå lite grann faktiskt ville att någon skulle ta plånboken. För man får inte ta någons plånbok. Alla vet det. Den som gör det ska straffas oavsett om plånboken man tog låg övergiven på ett cafébord eller att någon sagt att man kunde låna en hundring och sedan i sista stund ångrat sig. Samma förutsättningslösa stöd har våldtäktsoffer rätt till, men får inte. Däri ligger skillnaden i skuldbeläggning.
Dessutom tänker jag mig att det här är en kvinnofråga endast i den bemärkelsen att det avgjort är flest kvinnor som våldtas. Själva skuldbeläggningen av offret torde dock vara om inte lika stor så större om offret är en man.
Jag är skitbra på att läsa fornsvenska. Jag kan tolka handskrifter från 1300-talet på latin. Jag har läst de medeltida lagarna och spenderar mina dagar med att tolka dem. Jag analyserar patriarkat, underordning, genusstrukturer och maktrelationer. Det är jag, i ärlighetens namn, ganska bra på.
Och så går den helvetes ytterdörren sönder.
Hit och dit och tillbaka igen 