Kulturkrockar · Vardagslivet

Här är flickornas och här är pojkarnas

Tilda har börjat på gympa. Det är kul. Tilda är stark och snabb och älskar att röra på sig. Igår var första gången på gympan, och efter att ungarna gympat färdigt fick de sätta sig runt läraren och välja varsitt gympakort som dels hade terminens program, dels gav möjlighet att fästa det lilla klistermärke man får efter varje pass. På framsidan av kortet fanns det en bild.

– Här är pojkarnas, säger läraren glatt och lägger fram kort med pojkar på.
– Och här är flickornas, fortsätter hon och lägger fram kort med flickor på.

Många genuskritiker beklagar sig över att vi som tycker att genusmedvetenhet är viktigt vill utplåna och förringa skillnaden mellan pojkar och flickor. Så är det förstås inte. Kortutdelningen efter gympan igår är för mig ett oerhört tydligt exempel på hur en total avsaknad av genustänk begränsar barns möjligheter. Barn (oavsett hur trotsiga de är) försöker uppfylla vuxnas förväntningar om vad de ska göra. Den lille pojke som tittar på flickornas kort och tänker att det var just ett sånt han ville ha kommer att ta ett av de korten ur pojkarnas hög som han uppmanas att vilja ha. Ger man honom tillräckligt många sådana vinkar om vad han som pojke förväntas välja kommer han till slut att välja just så som pojkar ska.

På vägen hem tittar Tilda på sitt kort.

– Mamma, är det här en pojke? undrar Tilda. Hon är orolig för att hon har tagit fel kort. Att hon tagit ett pojkkort. Ett sånt hon inte får ta. Jag svarar henne att jag inte vet om det är en pojke eller en flicka på kortet och att hon får bestämma det själv. Jag säger att det möjligen skulle kunna vara en elefant också, fast jag inte tror det. Tilda tycker att jag är knäpp, och bestämmer sedan att det är flicka på kortet.

Varför kunde man inte bara lägga fram alla kort och säga

– Här är barnens kort! Ni får välja vilket ni vill!

Varför måste man begränsa barn genom att dela upp dem i flickor och pojkar?

Vardagslivet

Ibland känns det som om han inte känner mig alls

Vi dricker en kopp kvällste, jag och min högt vördade älskade make.

Maken: So, do you want some apple cake?
Jag (glatt överraskad): Sure! I’d love some! Can’t believe you made cake!
Maken (går till skafferiet): What? No. I mean, you made some cake.
Jag (med illa dold besvikelse): But that was two days ago.
Maken (letar i skafferiet med en självsäkerhet han borde ha förstått är dödsdömd): Yeah, but there was some left then.
Jag (försöker prata långsammare och tydligare): But. That. Was. TWO DAYS AGO.
Maken: Oh.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så sumpar man tillfället att objektifiera män

Igår följde jag med oväntad spänning Ellos reklam för den nya kollektionen. Den börjar med en man som drar in magen för att vara attraktiv för den kvinna han står och väntar på. Sedan är det mannen i hissen som drar bort ett näshår i storleksordningen lian eftersom en snygg tjej kommer in i hissen. Därefter är det mannen som i lugn och ro avnjuter sitt kaffe när han får syn på en kvinna, varpå han i all hast knäpper sin skjorta som varit öppen nästan till naveln.

Och jag sitter nästan och jublar av förtjusning! Äntligen gör man reklam som visar männen som objekt, som fåfänga, som villiga att anpassa sig för kvinnor! Undrens tid är inte förbi, och så vidare.

Men så möts man av det här:

och ett hurtigt ”Mode som gör skillnad”. Men hallå! Här sumpar man världens chans att för en gångs skull göra männen till objekt och lyckas istället vända den lovande starten till en sensmoral om att kvinnors värde ligger i deras utseende. Snyggheten kvinnorna uppnår genom att klä sig i Ellos nya kollektion belönas med männens uppskattande blickar och manlig uppmärksamhet; sånt där som kvinnor nästan överallt får höra är meningen med livet. Ellos är glada över att få hjälpa till. Själv tycker jag inte att den utseendefixerade objektifieringen behöver mer hjälp.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bidra till WTF-projektet!

En av de saker som gjorde mig intellektuellt förälskad (en ny term, citera mig gärna) i Hannah på One-way Communication var hennes fullkomligt briljanta WTF-projekt. Det är ett jämställdhetsprojekt i serieformat där Hannah sin vana trogen öppnar för dialog och låter olika röster komma till tals. Nu fortsätter projektet! Läs mer hos Hannah och bidra med din historia!

Här är en av mina favoriter. (Den finns en annan också, som har förföljt mig i sin hemskhet, men ni får titta på den på egen risk.)

Godsaker · Vardagslivet

När man tar aptitretande, vackra bilder

Jag fyllde ju år för snart en månad sedan och jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte bjöd er på några bilder på ljuvliga tårtkreationer och delikat mat – för det fanns rätt mycket av det då. Men det fanns också väldigt mycket trevligt folk, förvånansvärt många faktiskt, och dålig planering på fotograferingsfronten.

Så… Alltså. En himla bra fest var det i alla fall.

20120905-094950.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Uncategorized

Föräldramötet

Jag medger att jag förmodligen hade varit vänligare inställd till hela föräldramötesgrejen om jag hade vetat om att det de facto var föräldramöte. På omvägar fick jag höra att det var disco (för barnen då, det var inte som om jag kom dit i snyggaste pumpsen och dansade på borden) och fick någonstans halvvägs dit höra att förskolans föräldrar förväntades närvara vid föräldramötet medan deras ungar dansade sig svettiga. Så jag och Tilda smög in på mötet, inte särskilt inspirerade att sitta på stolar tillverkade för någon som är 120 lång, i ett svettigt rum den närmaste timmen.

Glad förskolelärare: Jomen så tar vi väl och kör en presentationsrunda. Namn, vem som är ert barn och i vilken grupp. Vi kanske börjar här då. (pekar på mig)
Jag: Ja, jag heter Charlotte och är mamma till Vilho.
(alla tittar uppfordrande)
Jag (viftar mot tavlan med telefonnummer till de olika grupperna): Tjahrm. Han går i… jamen nån av de där grupperna är det väl.

Just så där fixar man nomineringar till årets mamma. Nästa gång måste jag komma ihåg att prata finska så att alla tror att jag är pappan.

Vardagslivet

Så lägger jag barn-jobb-pusslet

Det har varit en hel del diskussion kring hur föräldrar (främst mammor kanske) som arbetar och har små barn verkligen klarar av allting. Även om jag inte har ett riktigt jobb – enligt definitionen ”ett jobb förutsätter att man har på sig kläder” – kanske det inte räknas på samma sätt, men ett rejält pusslande är det förstås ändå. Till saken hör också att jag inte är vad som medicinskt skulle kallas ”morgonmänniska”. Eller alltså. Jag klarar inte tidiga morgnar, så kan vi säga. Hela min dag är förstörd om jag måste gå upp innan klockan 8. Om det är för att jag, om jag måste gå upp innan klockan 8, inte bara är allmänt otrevlig utan också en sådan sorts mamma som vill skydda sina barn genom att ta ut otrevligheter på maken istället, eller om min man redan innan vi träffades var en morgonmänniska vågar jag inte säga. Men nu är det avgörande för husfriden att han klarar av att ta morgnarna. Ofta är det han som kör barnen till dagis, ofta är det jag som sover.

Jag jobbar hemifrån. Det gör också saker och ting mycket lättare, inte minst för att min arbetsresa från sovrummet till kontoret är under en minut. Om det inte är innan åttasnåret, för då snackar vi närmare 20 minuter för densamma sträckan. Rusningstrafik och sånt där ni vet. Att jobba hemifrån innebär också att jag kan plocka ur diskmaskinen, förbereda kvällsmat, slänga in en maskin tvätt och liknande lättare, men ack så tidskrävande, saker som pauser från skrivandet. När barnen kommer hem strax efter fyra har jag alltså inte bara hunnit göra en del hushållssysslor utan också hunnit jobba nästan en full arbetsdag, även om jag inte alltid hunnit ur pyjamasen. Då hinner jag leka lite med ungarna (vilket jag egentligen inte gör så mycket för jag tycker i ärlighetens namn att det är rätt tråkigt) och framförallt lyssna ordentligt på när de berättar om hur deras dag har varit. Vi hinner äta kvällsmat tillsammans och sedan leka/pyssla/titta på TV innan det är dags för ungarna att gå och lägga sig strax innan klockan 21. Jo, det är sent, men våra ungar har extremt litet sömnbehov. En av de där grejerna som får mig att tvivla på att de är mina. När barnen har somnat brukar jag ofta jobba någon timme till, om det behövs.

Mina heliga sovmorgnar och mitt hemmakontor gör pusslandet fasligt mycket lättare. Två andra helt avgörande faktorer för att pusslet ska passa bör dock nämnas.

1: Barnen har blivit lite större (fyra och sex år). De kan klä på sig själva (även om de inte vill), de har inga blöjor, inga dagssömnsrutiner och inga superfasta mattider längre. Visst äter och sover vi på ganska regelbundna tider, men det är inte som det var när de var yngre och hela världen föll samman om man sköt på lunchen med en halvtimme. De är också rätt duktiga på att ta hand om sig själva. Man kan knäppa på en film (eller alltså, de kan göra det helt själva) och så hålls de sysselsatta, eller så kan de ligga i nån timme och bläddra i böcker, eller cykla ute på gården, eller försvinna en hel dag till någon av sina kompisar. Den där självständigheten gör inte bara logistiken lättare, utan gör också att jag (som egentligen inte är något hemmamamma-material) får chansen att sakna dem lite.

2: Jag har inga skrupler. Är vi vansinnigt trötta har jag inga problem med att ligga på soffan med kidsen och titta på film i flera timmar. En gång ställde jag fram godislådan på kvällen och sa att ”nämen jag städar väl undan den här så fort jag vaknar i morgon” och fick sova ostört till halv elva. Barnen får äta frukost framför TV:n. Disken kan få stå till nästa dag. Eller nästa. Barnen får hoppa i sängarna, klättra i träden och spela dataspel (men inte samtidigt). Jag älskar att laga mat men fruktar inte varken halvfabrikat eller snabbmat, även om jag nästan skämdes lite den gången vi skulle köra till stan och Tilda vrålar ”titta mamma, pizzabilen” och pizzagubben igenkännande vinkar tillbaka. Jag hade en gång starka principer, men de funkar rätt dåligt med ett tidskrävande jobb och två barn, och eftersom det var enklare att säga upp principerna istället för att tumma på något av det andra så var det så jag gjorde.

Mitt motto är att barn och vuxna ska vara nöjda och glada. För det behöver jag få tid som inte är med barnen. Det är inte något som jag skäms för, eller som jag ser som onaturligt eller fel. Istället vårdar jag den tiden, så att jag förstår att uppskatta den tiden jag sedan har tillsammans med barnen. Jag är också av den fasta övertygelsen att jag inte är den enda vuxna som kan tillföra något i mina barns uppfostran, även om jag har sista ordet i de flesta fall. Det betyder att jag tar för givet att min man ska vara mer för barnen än någon som ”hjälper till” att sköta dem, och att jag har fullständig tillit till att dagispersonalen och personalen på förskolan (här i Finland är det inte samma sak) vet vad de sysslar med och kan få vara betydelsefulla utan att det varken minskar på min auktoritet som überförälder eller påverkar kärleken mellan mig och kidsen.

Jomen alltså. Så tänker jag. Hur gör ni då?

Läs också gärna Linn och Peppe som båda är smarta! Ja, och tipsa gärna om andra smarta skribenter!

Godsaker · Vardagslivet

Godaste äppelkakan so far

Jag älskar äppelkakor. Alltså på riktigt helt jättemycket. Så där mycket som hon som älskar katter så mycket att hon börjar gråta för att hon inte kan krama alla katter. Fast att jag gråter för att jag inte kan äta alla äppelkakor.

Det här receptet (en mycket lätt modifierad variant av ett recept från senaste numret av Hembakat – en obeskrivligt vacker tidning förresten) är ett av de bästa någonsin. Enkelt och just så där gott att jag lite gråter för att jag inte orkar äta upp hela kakan själv.

Fluffig äppelkaka
(räcker teoretiskt sett till 10 bitar)

Skala, kärna ur och skiva
4 medelstora äpplen (gärna syrliga)

Lägg äpplena i en påse tillsammans med
1 msk kanel och
1 msk råsocker

Blanda äppelbitarna med sockerblandningen ordentligt.

I en bunke, blanda
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

I en annan bunke, rör ihop (alltså man behöver inte vispa en massa)
1 ägg
2 dl råsocker
1,5 dl gräddmjölk eller annan mjölk med hög fetthalt
1 msk smält smör

Rör sedan ner mjölblandningen i äggblandningen och rör eller vispa tills klumparna försvunnit. Häll smeten i en form klädd med bakplåtspapper och peta ner äppelbitarna. Är man lagd åt det hållet kan man ju göra intrikata mönster. Eller så inte. Strö gärna lite pärlsocker över kakan.

Storleken på formen avgör sedan hur hög kakan blir. Min form var ca 15×25 cm och det tyckte jag var precis lagom. Kakan gräddas sedan i mitten av ugnen på 175 grader i ca 25 min. Prova med en sticka att den inte är kladdig. Och sluta äta när du mår illa. Det är trevligare för alla så.

20120903-162902.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bat-genus

Igår var vi och tittade på The Dark Knight Rises – den senaste Batmanfilmen. Nu är det ju så här att jag gillar hjältefilmer, kvinnor i högklackat och män i trikåer (om det inte är min egen alltså, utan på film). Inte helt överraskande gillar jag också Batman och under eftertexternas pompösa musik var jag så hjältefilmsskadad att jag var tvungen att prova några, i min egen värld riktigt snygga, poser som min make inte kanske fann lika imponerande som jag gjorde. Alltså det är ju sånt som händer när man tittar på sånna filmer. Det vet ju alla.

Och egentligen ser jag ingen vits i att plocka sönder varenda film som kommer och genusanalysera allt. En del filmer är helt enkelt bara till för att ge filmskaparna lite mer pengar och ge biobesökarna oemotståndliga impulser att skaffa sig en mantel och börja posera. Men när jag sitter där i biomörkret och ser man efter man puckla på någon annan kan jag inte låta bli att fundera över vilken manssyn sånna här filmer reproducerar. Mannen som äventyraren, brottslingen och hjälten – manen som våldsverkare. Och let’s face it: Batman är på intet vis unik på det här sättet. I gatufighterna, i den organiserade brottsligheten, i fängelsescenerna: män.

Visst, Catwoman är också en skurk och visst, superhjärnan är kvinna, men alla de tusentals som mejas ner, som peppras med maskingevär, som blir offer för bomber och alla de som åsamkar den här skadan (utom två, då) är män. Samtidigt, i den riktiga världen, finns det en förvånansvärt stor och högljudd grupp som brukar tala om hur feministerna (som en homogen grupp av ondskefulla manshatare) är de som reproducerar myten om mannen som våldsverkare. Nu känner ju inte jag Christopher Nolan, han kan ju vara extremfeminist och i maskopi med de däringa feministerna som sprider lögner om den våldsamme mannen och så fall tar jag tillbaka det här. Men jag tänker mig ändå att filmer som Batman, skapade av män i underhållningssyfte, är en betydligt viktigare i faktor när samhället uppfattar män som potentiella våldsverkare.