Vardagslivet

16

För 16 år sedan satt jag på Barnmorskeinstitutets sjukhus med en pinfärsk liten unge i famnen. Han var ett dygn gammal och det var jag också. Jag hade ganska precis ätit en hel prinsesstårta själv because I’m worth it och mådde jättebra och jättedåligt samtidigt. Det hade varit en fruktansvärt lång och onödigt dramatisk förlossning som jag förstod väldigt lite av, inte minst för att barnmorskan bara pratade finska. Det var tur att jag inte visste vad de närmaste månaderna skulle föra med sig i form av sömnlöshet och bröstinflammationer och blodförgiftning och felsydd, infekterad episotomi och ett känsloliv som var överallt hela tiden.

Jag bara satt där med en hel prinsesstårta i den mage som just rymt en baby och tittade tillbaka in i de mörkaste och vackraste ögon jag någonsin sett. Han grät inte. Bara låg där och tittade. Sög i sig världen. Sög i sig mig, bröstmjölk och själ. Och jag älskade honom mer än jag någonsin älskat någon. Har älskat honom varje dag sedan dess, även när han inte gjort det alldeles enkelt.

I går fyllde han så 16 år. Han är nästan ett huvud längre än mig nu. Är den som får öppna burkar och ta ner saker från översta hyllan. Han vet så mycket saker, lär sig fortfarande orimligt snabbt. Och han har kommit upp i den åldern att det börjar lysa igenom att han till skillnad från vad det ibland har känts som faktiskt har lyssnat på vad jag sagt. Låtit mig bidra till den han har blivit. Åtminstone lite.

Men allra mest fortsätter han förstås att gå sin egen väg. Och jag är tacksam för varje dag jag får följa honom.

En kommentar på “16

  1. Ja, visst är det underbart när man upptäcker att de har tagit till sig sådant man sagt. Det bästa, tycker jag, är när de har tänkt ut något klokt, som man kanske inte kunde tänkt ut själv, men där man märker att det är ens eget sätt att tänka och resonera som de använder. Guldstunderna nu, när det inte är så mycket kramar och gos längre, är ju att sitta och prata länge och få höra deras tankar om allt möjligt. Synd bara att det företrädesvis händer när det är dags för alla inblandade att sova…

Lämna ett svar till Annika Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s