Etikettarkiv | Födelsedag

Åttaåringen

För exakt åtta år sedan kom lilla Tilda till världen. Underbara fina Tilda. Så modig, så stark och nyfiken på hela världen. Tilda med det stora hjärtat, med den underbara humorn och med det hiskeliga humöret.

Åtta år blir hon idag.

Och för första gången på de här åtta åren får jag inte vara med henne på hennes födelsedag eftersom det är pappadag. Det tar begreppet ensamhet till en helt ny nivå att inte få hålla sitt barn när man vill och jag försöker intala mig själv att jag klarar det. Att Tilda säkert har det bra och att jag får tillbaka henne och hennes bror imorgon. Men egentligen klarar jag det inte alls. Det här är en trasig dag.

IMG_4646

Schizofrent i Sverige

Ursäkta den totala bloggtystnaden, men vi åkte till Sverige för att hämta hem våra kids. Rasputin anade oråd och försökte komma med. Maken försökte packa med sig en tupp istället.
20150809-191616.jpg

Det nästan första vi gjorde i Sverige var att äta tårta. Redan innan vi hämtade barnen. Prioriteringar, ni vet. Vi har dem på rätt ställe. Jag gillar Finland massor, men tårta är inte finländarnas grej och man har ju ett visst uppdämt behov när man återvänder.

20150809-191628.jpg

Och efter att vi hämtat barnen åkte vi till min lilla hemstad, Skänninge, för att tillsammans med hundratusentals andra gå på den stora marknaden. Första gången jag var på Marken var jag inte ens ett år gammal och det första året som jag missade var året jag fyllde 18. För barnen var det första året som de var medvetna om det stora och häftiga med Marken. Och som de njöt! De älskade dofter, att trängas med folk, att göra fynd av halvdant krimskrams – precis som jag gjorde när jag var barn. Vi avslutade Marken, så trötta att vi knappt orkade gå, med att stanna till på middag i mitt föräldrahem och barnen sprang igenom samma portar, över samma gräsmatta, runt samma hörn som jag själv en gång sprungit.

Det är himla schizofrent att se sina barn på de där ställena man själv älskade i den åldern. Hur lite som egentligen har förändrats, på samma gång som det är ett helt nytt liv. När jag går på Skänninges gamla gator blir det så uppenbart hur den staden har skapat mig. Den är fylld till bredden med historia och jag blir aldrig mätt på den. Som Follingegatan, där husen förvisso behöver målas om, men som jag har med i mina forskningskällor från 1300-talet när folk säljer och köper hus där. Dessutom är staden fortfarande förkrossande vacker, med Skenaån som rinner rakt igenom, idel fält runt omkring och manshöga stockrosor i kullerstenarna i gamla stan. En livslång förälskelse, helt enkelt.

20150809-191658.jpg

20150809-191709.jpg

20150809-191731.jpg

20150809-191751.jpg

20150809-191809.jpg

Ja, och så har jag ju fyllt 25 år igen. Firad med skönsång och tårta, och kramar och teckningar i vanlig ordning.

20150809-191840.jpg

En sjuåring in da house!

Mitt i allt sjukhusståhej fyllde vår Tilda 7 år. Till sitt kalas hade hon beställt en tårta som skulle krönas av hennes Dark Celestia pony. På eget bevåg bakade jag därför en fluffig chokladkaka och fyllde den med jordgubbsmousse. Tårtan är täckt med en sugarpaste som enligt förpackning smakar ”marshmallow” och enligt TIlda smakar ”sånt där gott tuggummi”. Till dess försvar ska påpekas att den var mycket lättarbetad och samarbetsvillig, även om jag kanske inte var väldigt imponerad över smaken (och efter ett par dagar i kylen är den liksom geggig på tårtan). Förutom Celestia finns det på tårtan ätbara små diamanter och svart glitter. Vi åt det tillsammans med barnen på kalaset och filosoferade sedan om hur fint man förmodligen bajsade efter sån mat.

IMG_2521-20150423 IMG_2525-20150423 IMG_2527-20150423På födelsedagsmorgonen kom vi in och sjöng för henne, så där vackert som man sjunger tidiga morgnar när man innan inte gjort annat än viskat. Hon rev med förtjusning upp presentskörden och vi åt kladdkaka och drack te ur de små rosenmuggarna. En mycket bra start på en födelsedag!

IMG_2529-20150423 IMG_2528-20150423  IMG_2537-20150423 IMG_2545-20150423 IMG_2546-20150423 IMG_2549-20150423 IMG_2550-20150423 IMG_2551-20150423IMG_2552-20150423

Födelsedagen

Den 9 januari fyllde min lille baby 8 år. Det betyder bland annat att jag inte längre får kalla honom min lille baby så att någon hör det. Han är inte liten längre. Och inte på det viset som man satt och snyftade på hans ettårsdag och tyckte att han inte var lite längre; han är alldeles på riktigt inte liten längre.

Han kan så mycket att jag knappt tror att det är sant. Han talar engelska, ofta och bra. Han läser och skriver, räknar bättre än vad jag gör och rättar min finska (ideligen, jäkla besserwisser). Lantluften gör honom dessutom gott! Innan vi flyttade var vi väldigt oroliga eftersom vår älskade son kanske inte alla gånger är helt enkel och socialt välanpassad. Efter ett halvt år här ute, i nya sammanhang, är han dock en helt annan unge. Visst är han fortfarande sur och trist ibland (vem är väl inte det?) men det är undantag snarare än regel. Det är som om han har hittat tillbaka till hur det är att vara barn, hur det är att vara sig själv, istället för att försöka bända sig själv till att passa in i den snäva mall som gällde på förra stället. Jag kan inte beskriva det på bättre sätt än att det är som om något som tyngde honom förut nu har lättat. Det är skönt att se.

Och han växer så det knakar. Liten till växten är han förstås fortfarande, och han tycks inte tröttna på att höra mig berätta om det där halvåret när han var baby och slutade sova och därför heller inte växte, men han följer sin alldeles egen kurva perfekt. Han älskar att spela, både dataspel, TV-spel och brädspel. Oftast vinner han, även över mig. Han har de mest fantastiska idéer, på hur man ska kunna utvinna energi ur solen, flyga med hjälp av vinden, värma huset med vulkaner och göra fällor med laserstrålar som utlöser jättestarka alarm så att jag blir ”asförbannad och bah hallååå” för att jag just vaknat. När han blir vuxen ska han bli spelutvecklare. Det tycker jag låter som en lysande idé, om han nu inte skulle hitta några diamanter på vinden som han tänkt sig.

I åtta år har jag varit mamma till den här underbara typen. Helt sjukt.

Vi väckte honom med skönsång på morgonen. Det här året vaknade han i alla fall, så man slapp sparka försiktigt på honom för att de skulle vakna.

IMG_9189-20140113 IMG_9191-20140113

Marängtårta med glassfyllning. Bottnarna gjorde jag själv och vred ner lite pastafärg för att få en regnbågseffekt.IMG_9188-20140113 IMG_9252-20140113

Dagen till ära flögs finfrämmat in från Sverige. Barnen visste ingenting utan bara möttes av en förvånansvärt stor trupp gratulanter på morgonen. Synnerligen lyckat.IMG_9205-20140113

Medan somliga fotograferar passar somliga andra på att ta för sig av tårtan.IMG_9255-20140113 IMG_9211-20140113

Andra betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning. Så mycket prasslande papper! Så många snören! SÅ MÅNGA MÖJLIGHETER!IMG_9216-20140113

Kärt återseende.IMG_9245-20140113

Födelsedagsbarnet.IMG_9217-20140113 IMG_9259-20140113 IMG_9263-20140113

”I have a cunning plan!”IMG_9270-20140113

Dagen

I dag fyller jag år. Riktigt hur många är oklart. Min svägerska menade att det är 31, men det låter helt osannolikt tycker jag. 25 ungefär. Det är jag ganska säker på. Kidsen kom och väckte mig bärande på brickor med tårta och syltkakor. De berättade att de hade fixat bröd också, men att det inte hade fått plats. En prioriteringen som får mig att smälta. Mina ungar. De vet vad som är viktigt i världen!

20130809-164726.jpg

20130809-164739.jpg

20130809-164745.jpg

20130809-164811.jpg

20130809-164816.jpg

20130809-164823.jpg

Firande i dagarna tre. Ett inlägg om hopp för framtiden. Lite.

Vi brukar alltid fira barnen i tre dagar, delvis för att jag är traditionalist och medeltidshistoriker och lite för att det helt enkelt blir för stressigt och för mycket folk att försöka köra allt på samma dag. Så den nionde, Vilhos riktiga födelsedag, firade vi i familjen. I går hade vi barnkalas för Vilhos yngre vänner och i dag för de äldre vännerna (läs; mammas och pappas vänner) och släktingar. Vilho ville bara bjuda fem vänner, och det tyckte vi förstås var en bra idé. Och jag erkänner möjligheterna att just de fem vännerna utgör gräddan av hela den årskullen, men jisses vilka härliga ungar! Så oerhört trevliga, påhittiga, artiga, lätta och lagom vilda! Dagens ungdom får en hel del skit för sin dåliga uppfostran och taskiga chanser att bygga en acceptabel framtid, men efter att ha haft de där ljuvliga exemplaren på ett perfekt kalas i går måste jag säga att framtiden ser väldigt ljus ut.

Vilho hade gjort ett ganska rigoröst schema med saker som de skulle göra. (Han har läst så mycket engelska att han ganska konsekvent skriver C istället för S.) Snökriget fick vi ge upp eftersom det var minus femton och det enda som gick att kasta var isklumpar. Experimenten blev kul och barnen var tillbörligt imponerade, men sedan tog LEGO-byggandet över hela showen och vi fick be dem förvånansvärt många gånger att komma till bordet för att äta. Men det var lycka och det var kramar och tack för att vi fick komma och ännu mer tack för att ni kom och mycket, mycket nöjda föräldrar. Föräldrarna uppmuntrade vi förresten att förbereda sig på att stanna på tårta och kaffe när de kom för att hämta sina barn. Kalas nuförtiden är annars alldeles för lite chans att träffa andra föräldrar.

054

026

027

023

039

Och i dag kom så släktingarna från makens sida och jag njuter i fulla drag över att de är så härliga och jag slipper alla de där problemen som kan komma av att gifta sig in i en familj. Senare på kvällen kom kompisarna, och då hände det där som av någon outgrundlig anledning alltid händer när makens vänner är här. Nån ba ”jomen jag lärde mig en sån här ny grej för att hindra folk från att andas” och nån annan ba ”nämen asså coolt” och så räcker det aldrig med att man bara pratar om det. Så det finns hopp för framtiden. I nästa generation.

044

Min lille baby fyller sju år!

I går för exakt sju år sedan var jag det tröttaste jag någonsin har varit. Efter en oerhört lång, tung, och stundvis mördande tråkig, förlossning där alla utom jag pratade finska kom Vilho till världen. Liten, skrynklig och med de mörkaste av ögon låg han i min famn och välkomnade världen. Sju år sedan. Sju år. Ett helt liv, på mer än det metaforiska hur-i-hela-friden-är-det-redan-år-2013-sättet. Fine, underbare Vilho, som fortfarande gärna tar ett steg tillbaka och betraktar världen med de där mörka, allseende ögonen och som minns allt han ser. Vilho, som lärde sig klockan alldeles själv medan de andra barnen sov på dagis och han låg vaken men som kan vara så disträ att han tar på sig udda skor när han går ut. Vilho, som har ett rättspatos som kan få honom själv att avstå från något när det inte räcker till andra men som fortfarande ett halvår efter en oförrätt kan fråga mig och jag inte kommer ihåg den där gången när han fick två men Tilda fick tre. Vilho, som älskar att simma, klättra, springa och bygga men som kan sitta i timmar och spela spel eller bara fundera på världen. Vilho, som kommer till mig och smälter mitt hjärta när han förväntansfullt sätter sig riktigt nära och ber mig berätta om universum – med full tilltro till att det är uppgift jag klarar.

Älskade ungen min. 7 år gammal.

Vi förberedde hans rum med paket under julgranen (på egen begäran), och så bakade jag just en sådan tårta som han hade ritat.
En fluffig gubbe skulle det vara, med maräng, pepparkaka, jordgubbar, bananer och absolut noll sockermassa. Den åt vi redan innan kvällsmaten, vilken förövrigt bestod av nachos, hamburgare och pizza.

005 010 016 035 037 038 044 047 052 048