Vi borde ha kommit längre

Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.

Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.

Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.

Mallansbralla | Colazione da tiffany, Celebrità, Attrici

Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.

Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.

Nehe. Då så.

Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.

Rita Hayworth Vintage GIF - Find & Share on GIPHY

Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.

Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.

Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.

Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.

 

13 tankar om “Vi borde ha kommit längre

  1. I grund och botten handlar ju detta om att kvinnors tid och arbete inte upplevs som lika viktigt som mäns. Vi kan alltid ta en paus, skjuta upp, begränsa, för att serva andra, i synnerhet våra familjer. Det blir extra tydligt när man faktiskt har ett jobb som i någon mån kan skjutas upp, men som i gengäld kräver att den tid man har är ostörd och sammanhängande, som vårt.

    • Så är det. Jag kan ju skjuta upp mitt arbete väldigt, väldigt mycket, men å andra sidan försvinner det aldrig och ingen annan kan göra det istället.

      Om man någon jävla gång skulle få höra ”Men du, fan vad du har ställt upp och fixat nu alltså. Nu ordnar jag all markservice och så sätter du dig och gör vad du behöver den här veckan!”

  2. Till och med jag som är högerextremist låter frugan gå till jobbet medan jag vabbar. Vi HAR kommit längre, de flesta av oss…

  3. I grund och botten handlar det väl också om att kvinnor inte upplevs lika viktiga som män. De ska ju främst bara göra såna där enkla saker som går automatiskt genom deras natur…

    I nöden visar sig kanske de segaste strukturerna. Då faller man tillbaka på det mest beprövade, eller vad säger evolutionsbiologerna? 😉

    Jag försöker tro på fri(villig)het, men ibland är det som jag ger upp och börjar tro på både övervakningskameror och stämpelklockor i hemmen.

  4. I HEAR YOU. Påbörjar tredje veckan ”vab” imorgon med sjuåring som hostar tre gånger om dagen och således enligt folkhälsomyndigheten ska stanna hemma från skolan. Skolan som nu har skickat med alla böcker samt en ipad hem och mailar oss skoluppgifter varje dag som ska göras. Fritidspedagogerna skickar hem långa käcka listor med olika kreativa pyssel som väl ska fungera som nån slags inspiration (jag får mest dåligt samvete). Det har tagit oss två veckor att inse att det nog inte går att båda jobbar heltid samtidigt som vi ska agera lärare och fritidspedagog åt barnet. Nu har vi båda hyfsat välbetalda (och flexibla) jobb och kan i teorin plocka ut vab båda två men i praktiken kommer det vara jag som gör det eftersom han jobbar på universitetet och enda effekten av att vabba är att han får ut mindre pengar men kommer göra samma mängd jobb ändå (som sagt, finns alltid en bra anledning varför det är mamman som ska vabba mest. ALLTID)

    Jag inser förstås att det i sammanhanget inte är ett dugg synd om mig, men h*lv*t* vad jag känner igen frustrationen…

    • Hej! Det är första gången jag läser här. Tipsad av DendärJenny. Läsvärt inlägg! Jag förstår din frustration! Eftersom det är första gången här så undrar jag: har du och A olika boenden? Om ni har det kan inte Gabriel vara med A hemma hos A de timmar han inte jobbar? Eller kan Du sitta där och jobba kanske? Min man är busschaufför och har också delade turer. Om det blir så att fsk stängs så finns två lösningar för oss: antingen jobbar han heltid och jag halvtid (då kan jag jobba när han är ledig mitt på dagen) ELLER (mer troligt) jobbar jag heltid och han halvtid (nån tar hans kvällspass). Mitt jobb är också flexibelt och jag jobbar alltid ”hemifrån” fast inte hemifrån utan fr mina föräldrars sommarhus 3 km fr hemmet. Jag skulle ALDRIG palla jobba med barnet hemma mer än max 2h i sträck och då med videounderhållning för barnet samtidigt. Men mitt barn är 3.5 år, Gabriel är kanske yngre?

      • Hej och välkommen! Jo, jag och A har skilda boenden sedan ett år tillbaka, och kanske inte vad som skulle kallas ett alltigenom stabilt förhållande. Gabriel fyllde just två år och sitter inte still mer än kanske 20 min åt gången om han får titta på någon film. Och man måste ju liksom alltid ha delar av uppmärksamheten riktad mot honom, även om han sitter och tittar på något. Rätt som det är får han för sig att göra något annat, lite mer kreativt/destruktivt och då måste man vara snabb (för det är han).

        Jag tror att grejen är att man måste göra en tydligt uppdelning och sedan följa den. Som det är nu är jag liksom på pass mer eller mindre hela tiden och då hinner jag inte samla ihop de ostrukturerade tankar jag har för att kunna göra mitt jobb. Gabriel är ofta i As lägenhet när han inte är här, men sedadn han blev lite förkyld så var han bara hemma.

  5. Det är intressant att läsa dina erfarenheter – och tråkigt också, förstås. Jag tycker att jag sett det motsatta just nu. Många av de kvinnor jag känner är i vårdbranschen och därmed jobbar de just nu medan det är papporna som tar hemmafronten och både hemskolar och distansjobbar samtidigt.

    • Det låter lysande! Hoppas att alla hemmavarandra föräldrar (oavsett kön) får den respekt och det stöd de förtjänar. Det är sannerligen inte lätt!

  6. Jag och min man pratade om detta häromdagen. Vi är väl ändå (som många andra kanske) hyfsat jämställda tycker vi själva. Men han kunde inte alls förstå varför jag blir stressad av att vara hemma, och saknar egentid. ”Egentid får man ju inte på jobbet heller” menade han. Men på jobbet kan man ändå nånstans stänga dörren om sig och säga ”nu tar jag en timme och jobbar koncentrerat med något viktigt så jag blir färdig” – OCH DETTA BLIR RESPEKTERAT. Det säger ändå lite om att vi har en bit kvar till jämställdhet när min man inte förstår detta som är så uppenbart för mig. Tror inte ens att han själv tänker på att han också behöver hjälp med det ena och det andra hemma – och att det är mitt ansvar att hjälpa honom med detta. OBS att vi ändå är privilegierade – vi har bara ett barn, han är sju år, och det är rätt begränsat hur mycket av våra normala arbetsuppgifter vi kan göra hemifrån, så vi har ganska mycket tid bägge två. Men skillnaden blir tydlig.

    Sen märks det ju också extra tydligt vem som har bäst kontakt med barnen. Som du själv säger – barnen vill ofta själva vara med mamman, pappan duger inte. Och rätt många pappor väljer tyvärr den lite bekväma stilen – att rycka på axlarna och säga ”barnet vill ju ändå bara till dig, vad ska jag göra åt det?”. Tja, bonda mer med ditt barn kanske? Ger ju inte resultat direkt men bättre att börja idag än i morgon, liksom.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s