Etikettarkiv | Vad sägs om att pappa ordnar det?

Pappornas ansvar

I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:

  • Jo, det finns kvinnor som lurar män in i föräldraskap de aldrig har velat ha
  • Jepp, det finns mammor som överger sina barn
  • Jajemän, det finns mammor som gör sitt yttersta för att hindra pappor att träffa sina barn

De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:

Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?

För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.

Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.

För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.

Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.

Hur man inte skriver jämställda artiklar

Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.

Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:

”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”

*facedesk*

Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.

”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”

Saker som inte riktigt gick som det var tänkt

Att ta ett sött kort på sig själv och katten.

20140429-215045.jpg

Åka och handla med barnen efter jobbet. Gissningsvis 2646 andra ungefär lika lugna och harmoniska människor hade samma plan. Där körde vi runt med överlastade kundvagnar, barn hängande omväxlande från kanten på vagnen och någon hylla och sikt på kanske 5 cm på grund av att någons förbannade ballong alltid var mitt i ansiktet. Tills Tildas ballong traditionsenligt slet sig och det, ganska otippat, faktiskt kunde bli värre.

20140429-220054.jpg

Att minsann inte köpa något ”blaskigt halvfabrikat”. Kom hem med den här, innehållande 7% juice, sa till barnen att de förmodligen inte gillar den och drack hela själv.

20140429-215335.jpg

Att ha barnen i säng i tid. Klockan är 22. Det går nog inte rädda det här längre.

20140429-220200.jpg

Men mamma-skyldigheterna är liksom det enda som står i vägen

VAB-dag/artikeldeadline-dag.

Jag: När jag blir stor ska jag bli en björn.
Vilho (rullar med ögonen): Mäh.
Jag: Jag skulle bli en skitbra björn. Först skulle jag ba’ äta hur mycket som helst. Hela tiden. Nomnomnom.
Tilda (försöker rulla med ögonen): Mä-äh.
Jag: Och sen när jag ätit lite mer än vad jag egentligen orkar, då ska jag gå i ide och sova. Hela. Förbaskade. Vintern. Och om någon försöker komma och väcka mig ska jag bita dom i huvudet.
Tilda: Näe mamma! Det går ju inte! Vem ska då sköta om oss?