Etikettarkiv | Vad sägs om att pappa ordnar det?

Vi borde ha kommit längre

Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.

Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.

Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.

Mallansbralla | Colazione da tiffany, Celebrità, Attrici

Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.

Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.

Nehe. Då så.

Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.

Rita Hayworth Vintage GIF - Find & Share on GIPHY

Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.

Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.

Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.

Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.

 

Pappornas ansvar

I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:

  • Jo, det finns kvinnor som lurar män in i föräldraskap de aldrig har velat ha
  • Jepp, det finns mammor som överger sina barn
  • Jajemän, det finns mammor som gör sitt yttersta för att hindra pappor att träffa sina barn

De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:

Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?

För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.

Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.

För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.

Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.

Hur man inte skriver jämställda artiklar

Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.

Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:

”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”

*facedesk*

Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.

”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”

Saker som inte riktigt gick som det var tänkt

Att ta ett sött kort på sig själv och katten.

20140429-215045.jpg

Åka och handla med barnen efter jobbet. Gissningsvis 2646 andra ungefär lika lugna och harmoniska människor hade samma plan. Där körde vi runt med överlastade kundvagnar, barn hängande omväxlande från kanten på vagnen och någon hylla och sikt på kanske 5 cm på grund av att någons förbannade ballong alltid var mitt i ansiktet. Tills Tildas ballong traditionsenligt slet sig och det, ganska otippat, faktiskt kunde bli värre.

20140429-220054.jpg

Att minsann inte köpa något ”blaskigt halvfabrikat”. Kom hem med den här, innehållande 7% juice, sa till barnen att de förmodligen inte gillar den och drack hela själv.

20140429-215335.jpg

Att ha barnen i säng i tid. Klockan är 22. Det går nog inte rädda det här längre.

20140429-220200.jpg

Men mamma-skyldigheterna är liksom det enda som står i vägen

VAB-dag/artikeldeadline-dag.

Jag: När jag blir stor ska jag bli en björn.
Vilho (rullar med ögonen): Mäh.
Jag: Jag skulle bli en skitbra björn. Först skulle jag ba’ äta hur mycket som helst. Hela tiden. Nomnomnom.
Tilda (försöker rulla med ögonen): Mä-äh.
Jag: Och sen när jag ätit lite mer än vad jag egentligen orkar, då ska jag gå i ide och sova. Hela. Förbaskade. Vintern. Och om någon försöker komma och väcka mig ska jag bita dom i huvudet.
Tilda: Näe mamma! Det går ju inte! Vem ska då sköta om oss?