I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:

• Jo, det finns kvinnor som lurar män in i föräldraskap de aldrig har velat ha
• Jepp, det finns mammor som överger sina barn
• Jajemän, det finns mammor som gör sitt yttersta för att hindra pappor att träffa sina barn

De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:

Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?

För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.

Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.

För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.

Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.