Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.
Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.
Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.
Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.
Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.
Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.
Nehe. Då så.
Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.
Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.
Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.
Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.
Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.
Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.
