Etikettarkiv | Hushållsysslor

Vi borde ha kommit längre

Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.

Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.

Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.

Mallansbralla | Colazione da tiffany, Celebrità, Attrici

Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.

Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.

Nehe. Då så.

Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.

Rita Hayworth Vintage GIF - Find & Share on GIPHY

Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.

Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.

Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.

Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.

 

Tvätta sin makes tvätt

I den här familjen är det nästan bara jag som tvättar. Dels är det en smidig lösning eftersom jag arbetar hemifrån, dels är det säkrare så eftersom min i övrigt normalbegåvade make av någon oförklarlig anledning inte tycks begripa skillnaden på ljus och mörk tvätt. Och så är det sånna detaljer som att han under våra många år tillsammans aldrig reflekterat över flaskan med sköljmedel som står bredvid tvättmedlet på hyllan ovanför tvättmaskinen och därför svarade något i stil med ”näe vaddå för något” när jag förra veckan frågade hur mycket sköljmedel han använt till den fantastiskt sträva tvätten jag hängde sedan han kört en maskin. Eller som när han kör mina rena kläder igen bara för att jag lagt dem på golvet.

Så det är jag som tvättar och det gör ingenting. Men hans jävla strumpor alltså. Min högt vördade älskade make drar nämligen av sig strumporna så att de kommer ut och in. Varenda. Jävla. Gång. Och det vore väl helt ok om han sedan vände dem tillbaka, men det gör han förstås aldrig. Så när jag ska tvätta och hittar hans utochinvända strumpor och vänder tillbaka dem åt rätt håll flärper de ofelbart iväg ett moln av smuts i storleksordningen katastrof-för-flygtrafiken. Vänder man inte strumporna åt rätt håll tvättar jag ju bara smutsen utan att få bort den. Dessutom är felvända strumpor svåra att para ihop. Och så ser det fult ut.

Efter att upprepade gånger ha påtalat detta för min make, och efter att ha visat att jag inte överdrev mängden smuts som kunde rymmas i hans strumpor genom att konsekvent tömma sagda mängd smuts i hans säng har det enda resultatet varit att jag också fick sova i en smutsig säng. Så jag slutade hänga och sortera hans strumpor. Numer torkar jag dem i en hög som jag vänder på efter ett par dagar. Högen lyfter jag sedan enkelt in i skåpet som den är och därifrån får maken själv bända loss de strumpor han vill använda.

För hur irriterande jag än tycker att hans strumpor är, så bryr han sig inte det minsta om hur de har tvättats eller om de har lagts i par (jag är allergisk mot ensamma strumpor) och jag vill helt enkelt inte lägga tid på att bråka om det. Han kräver aldrig att jag gör det på ett visst sätt, eller ens att jag gör det alls. Då är det inte direkt en snäll tjänst jag gör honom om jag försöker tvångstvätta hans strumpor på mitt sätt.

Kuriosa: Mitt sätt är förstås bättre. Det kommer man inte ifrån.