Etikettarkiv | Glad bil

Att skämmas i trafiken

Jag tänker mig att det här är en kvinnogrej, för jag hör bara kvinnor som upplever det och bara män som tycker att det låter bisarrt, men jag skäms jättemycket när jag kör bil. Oftast dessutom för saker som egentligen inte hänt.

Till saken hör att jag eventuellt kanske hojtar och gapar en hel del inne i bilen när jag kör. När Tilda var liten och vi skulle köra till dagis stannade jag vid ett rödljus, bakom en annan bil. När det började bli grönt gastar lilla, söta Tilda från sin stol i baksätet ”KÖÖÖL DÅ!!! DÄ ÄL GLÖÖÖÖÖÖNT!” och jag fick så smått börja fundera på hur jag egentligen hanterar andra bilister. Till mitt försvar blev min interna konversation med medtrafikanterna betydligt mer resonabel i flera år, men barnen växte ju till sig och… tja… jag gjorde det inte. Så att säga.

Men alla ”JASSÅ ÄR DET KÖR-SOM-EN-RÖVHATT-DAGEN IDAG OCKSÅ?” och ”MEN ANVÄND BLINKERS FÖR FAN!” eller ”JAG SAKTAR SÅ GÄRNA IN FÖR DINA JÄVLA SKULL DITT AS” är ju aldrig liksom ämnade att lämna bilen. Jag skulle dö av skam om någon av de berörda hörde. Och därför pekar jag aldrig finger och jag skulle aldrig komma på tanken att tuta.

Förrns idag.

De håller på att bygga om på den cirka 10 km långa sträckan mellan orten där jag bor och stället där man ska köra på motorvägen in mot Helsingfors. Därför står det nästan alltid någon typ och stoppar en eller vinkar åt en att köra på något särskilt sätt, och så även i dag. På typens begäran stannade jag (som trea i en kö) och körde sedan över i den motsatta filen som han pekade på för att komma förbi den grävmaskin som stod i vår fil. Och när jag kör förbi grävmaskinen helt i enlighet med vad typen ordinerat kommer det en bil körande i den motsatta filen (alltså på sin rätta sida) utan att så mycket som sakta ner. Jag har fortfarande hinder på min sida och kan följaktligen inte köra tillbaka i rätt fil och eftersom den mötande bilen helt tydligt inte tar någon notis om det hela blir jag först rädd och sedan grisförbannad och sedan en sån där som hänger sig på tutan.

Med obehagligt liten marginal svänger jag tillbaka in på min egen sida och säger många fula saker. Kinderna blossar av ilska, men sedan börjar jag skämmas. Tänker igenom situationen igen. Förvisso hade jag kört enligt instruktionerna, men jag kunde nog ha svängt över i egen fil snabbare. Först i efterhand kommer jag på att hindret som gjorde att jag inte svängde tillbaka var den där typen som borde ha stått på den mötande trafikens sida och hållit upp sina lilla skylt för att de skulle veta att de måste stanna. Den mötande bilen kan alltså knappast klandras, åtminstone inte jättemycket.

Och så skäms jag ännu mer. Börjar svettas. Får lite svårt att andas. Tittar upprepade gånger i backspegeln för att se om den mötande bilen kanske har tvärvänt och nu följer efter mig för att ställa mig till svars. Tänker att jag inte kommer att våga öppna Facebook för någon kanske har skrivit ett ilsket inlägg om det galna kvinns som kom tutande på fel sida av vägen i dag. Hela vägen in till stan är jag rädd för att vem det nu var i den andra bilen ska få tag i mig.

Det är så himla sjukt. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig när jag kör, att någon ska bli arg på mig, att jag rodnar bara jag skriver den här texten. Och om den där stackaren som jag tutade på läser det här vill jag bara säga förlåt. Det var mitt fel. Jag borde inte ha tutat. 

Å andra sidan är jag rätt säker på att det faktiskt var kör-som-en-rövhatt-dagen i dag.

Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone

I dag var jag och besiktigade bilen. Bilbesiktningen är en av de där nästan uteslutande manliga miljöerna (receptionisten var kvinna, men that’s it) som jag av förståeliga skäl inte ger mig in i särskilt ofta. Inte för att jag har något emot män alltså, utan för att bilen inte behöver besiktigas så ofta. Tröskeln för att röra sig i manliga miljöer är rätt hög (på besiktningen även rent bokstavligt, höll på att snubbla in). Kvinnligheten är förstås en del av vem jag är, men den är långt i från allt och jag vill inte definieras huvudsakligen utifrån den. När jag stiger in på besiktningen händer det likväl något med hela mig (förutom då snubblandet på den bokstavliga tröskeln) – det som utmärker mig är att jag är kvinna. Saker som tidigare hade varit en del av mig blir en del av kvinnligheten, av det avvikande.

Jag går inte längre som mig själv, utan som en kvinna. Jag skrattar inte som mig själv utan som ett hysteriskt fruntimmer. Anledningen till att jag inte hade registreringsbeviset med mig är inte att jag är notoriskt dålig på att komma ihåg papper utan att kvinnor inte vet något om bilar. Det känns som att allt jag gör förstärker kvinnliga stereotyper och det gör mig väldigt obekväm.

Och nej, det är inte alls säkert att jag verkligen uppfattades så även om det garanterat var rätt oproffsigt att snubbla in med världens skitigaste bil och utan registreringsbevis och även om jag är mycket medveten om hur en kvinna oftast blir bemött av män i grupp. Poängen är snarare min egen känsla av att vara obekväm. Av hur mycket lättare det kan vara att lämna över ansvaret för somliga saker på den av ”rätt” kön bara för att slippa känna den där känslan. För mig personligen handlar det till exempel om att jag tenderar till att puffa det mesta som rör bilen på min make. Inte för att han kan bilar, utan för att han är man. För att ingen tittar misstänksamt på honom när han går in på verkstaden (fast de att döma av hans biltekniska kunskaper förmodligen borde).

Att besiktiga bilen är kanske inte en så stor grej för jämställdheten, men samma tänk – samma känsla av obehag – hämmar oss även i större och viktigare sammanhang. Till exempel har jag hört alltför många fäder påpeka att de inte är hemma med barnen för att det liksom är bättre om mamman är det. Och det kommer mer naturligt för många mammor, inte för att de är biologiskt bättre lämpade att passa barn, utan för att det finns ett nätverk av aktiviteter och omedelbar, grundläggande acceptans för kvinnor. Att vara den enda pappan på öppna förskolan kan säkert vara minst lika obekvämt som att vara den enda kvinnan i en besiktningsverkstad, men besiktningen ska bara göras en gång per år och barn behöver komma ut varje dag.

Ibland tänker jag att jämställdhet är att jag kan göra som jag vill fullkomligt oberoende av att jag är kvinna. Kön ska inte få definiera och begränsa. Men i att få göra vad man vill ligger också en viss bekvämlighet – en underton av att undvika det obekväma. Det här hör garanterat samman med jämställdhetsparadoxen: ju mer jämställt desto fler kvinnor hemma med barn (ungefär). När man upplever att man lever jämställt känns det ok att välja mer traditionellt för att det är bekvämare. Har det ingen ideologisk betydelse vem som är hemma med barnen kan hon lika gärna göra det för så gör de flesta andra – nätverken och de könade miljöerna finns där. Men jämställdheten är inte alltid bekväm, inte lättaste vägen. Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone, att man vågar både vara obekväm och ibland göra sig obekväm. För varje kvinna eller man som ger sig in i enkönade miljöer blir tröskeln nämligen lite lägre för nästa person och för varje enkönad miljö som får lite otydligare gränser finns det större utrymme.

Och det där utrymmet behövs, inte för att det nu är så viktigt att kvinnfolk ska kunna besiktiga bilen och känna gemenskap och samhörighet i verkstaden, utan för att pappan som är vårdledig med barnet ska känna att det är rätt, att besiktningsmannen som hellre ville dansa balett ska få göra det och för att alla de där som inte har lyxen att obekväma situationer är undantag så få vara mer bekväma i sig själva.

Kuriosa: Bilen gick igenom besiktningen med den syrliga kommentaren ”ja, du kunde ju tvätta bilen kanske, nu när solen skiner och allt”.