Tag Archive | Babyfeber

Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.

Det här är en del av mitt hjärta.

Syns

I dag fick jag för första gången frågan från någon jag inte känner hur länge jag planerar att fortsätta jobba.* Först blev jag väldigt ställd. Tänkte hon kanske på sedan efter avhandlingen, vad jag ska fortsätta med? Eller undrar hon hur många kurser jag ska hålla vid universitetet fortfarande den här terminen? Frågar hon efter mina extrajobb?

Eller?

Inte kan det väl vara så att… det syns?

Jo, kanske lite.

*till februari, som det ser ut nu.

Babyfeber

Min man är med Vilho på sjukhuset och jag är hemma med Tilda. Det är svårt, men viktigt, att försöka komma ihåg det friska syskonet när ett av barnen blir allvarligt sjuk. Och här hemma på gården fortsätter allt som vanligt. Hönorna är tillbörligt kränkta, Maggie-kaninen försöker riva ner sin bur varje gång man kommer nära eftersom hon vill ut och det ligger en vårsolskatt i varje hörn.

Nu börjar det dessutom bli lite babyfeber här hemma. Inte människobabysar alltså, because härrigud vad två människobarn räcker, men av andra sorter. Bläck och Twilight har lagt sig att ruva och jag har låtit dem behålla några ägg var. Under Bläck ligger det för tillfället fyra och under Twilight två. För säkerhets skull har jag lyft hönorna och märkt äggen med datum, så att jag inte ska råka plocka med mig fel ägg. Det gjorde hönorna, om möjligt, ännu mer kränkta. Om ca 21 dagar får vi se om det kläcks några kycklingar!

IMG_2561-20150424IMG_2564-20150424Enna var väldigt skeptisk till kameran och kom väldigt nära för att inspektera. Väldigt nära.IMG_2594-20150424 IMG_2595-20150424 IMG_2598-20150424 IMG_2640-20150424IMG_2580-20150424Berit har också vuxit till sig och kom för att blänga.IMG_2616-20150424

Sedan hittade de en grop som de unisont grävde mer i.IMG_2618-20150424 IMG_2643-20150424 IMG_2650-20150424Dotty har äntligen börjat få lite fjädrar tillbaka på huvud. Hon har den vackraste teckningen i mitt tycke.IMG_2659-20150424IMG_2666-20150424Fluttershy har legat och ruvat i evigheter redan, men utan ägg. IMG_2669-20150424Bläck och Twilight.

Och Maggie blir bara rundare och rundare. Om jag har räknat hyggligt rätt så borde det inte vara mycket mer än 1 vecka kvar av tiden. Tilda har förtjust klappat Maggie på magen och hävdar med bestämdhet att hon kände en baby sparka henne. Det tror jag väl lite vad jag vill om, och kaniner kan vara otroligt luriga. De kan ha alla tecken på att vänta smått, utan att faktiskt i slutändan klämma fram några.

IMG_2714-20150424En Mycket Rund Kanin. Och en lätt psykotisk katt.IMG_2724-20150424Ett lovande bo! IMG_2744-20150424 IMG_2765-20150423Och mycket nöjda katter…

 

Nya sortens lånebaby

När ägarna till Lillen och Snötass skulle åka på semester kom det nya lånebabysar i det här huset, men av den håriga sorten. Sorten med så sylvassa klor att man förträngt smärtan av när de klättrar uppför benet, sorten som leker tills de somnar mitt i ett rally, som har världens minsta lilla mjau men som kan spinna så att hela ens famn vibrerar. Kattungar alltså. Livsglädje på fyra ben. Hårboll av terapi.

20140731-223530.jpg

Att vara med baby igen

När vår guddotters föräldrar fick chansen att åka iväg på tumis hamnade det arma flickebarnet, 11 månader gammal, hos oss ett par dagar. Hur någon vid sina sinnes fulla bruk kan lämna sin baby hos oss är för mig obegripligt. Jag kan ingenting om människobabysar. Ingenting. Det verkar dock som om hon fungerar ungefär som katterna. Hon äter rent av ur samma skål som dem om hon bara får chansen.

För det mesta är det en väldigt glad och trevlig liten baby, som – för att vara baby – är ovanligt lätt att ha att göra med. Att Vilho och Tilda är i den åldern då de kan hjälpa till att mata och passa babyn underlättar förstås också. När Tilda var baby och Vilho drygt 2 år kunde man inte gärna lämna honom att vakta henne ens för att få gå på toaletten. Nej, man gick och kissade med en baby i famnen och en tvååring runt benen. Nu kan man be barnen se efter babyn medan man går.

Hon somnade fint igår, babyn. Hon hade ju haft en lång dag då hon tittat i timtal på alla djuren (”vovvov” ”nej, kisse” ”vovvov” ”kissen säger mjau” ”vovvov”) och med perfekt teknik krupit runt efter Tilda och Vilho, tömt bokhyllor, lådor och skåp. Klockan 23, just när maken och jag skulle gå och sova, bestämde sig emellertid babyn för att det var  no more miss Nice Baby och skrek i en timme. Därefter vaknade hon ungefär en gång i timmen och gnällde lite, innan hon klockan 5.34 vaknade och tyckte att det var dags att gå upp.

Och så ligger man igen på golvet i barnrummet och försöker vara intresserad av att upprepa ”jo, strumpa” tvåhundraförtitolv gånger som svar på ett pekande fingers uppmaning. Man sover i skift, torkar gröt från golv, hår, kläder, skakande babyansikte. Säger ”ajaj” och ”nejnej” och möts av ett flin och en baby som gör tvärtemot. Analyserar färg på snor och bajs. Det var många år sedan senast och jag har verkligen inte saknat det. Allra minst har jag saknat den här dimman av trötthet, när allting kretsar kring när man ska få sova nästa gång, vem som har sovit tillräckligt för tillfället och vem som mest akut måste gå och lägga sig.

Vad som är skönt med en lånebaby är dock att det blir väldigt uppenbart att jag inte alls är naturligt bättre på att sköta babysar än vad min make är. Jag har inte försprång i skötandet för att jag spenderat mest tid med babyn och jag har sannerligen inga medfödda kvalitéer som gör mig mer lämpad. Jag är heller inte fullproppad med hormoner och crap och därför oregerlig vad gäller babyns minsta lilla pip. Det finns ingen misstro från min sida beträffande makens baby-skötar-kompetens och ingen överanalyserande stress att allt måste vara på ett visst sätt. Det går som det går, liksom. Vi ska bara försöka få både oss och babyn att klara sig till i morgon när hennes föräldrar kommer hem igen.

Att ha en baby i huset igen några dagar är helt ok. Just nu tjuter hon av glädje över att en av vovvovarna (läs: katterna) kom in. Men att gå igenom hela den här babygrejen på riktigt igen, och veta att den där ”övergående fasen” man tröstar sig med är åratal snarare än dagar? Aldrig.

IMG_1107-20140705

Söt som socker är hon, babyn.IMG_1100-20140705

Babyn kastade gröt i Tildas ansikte. Det tyckte alla barnen var roligt. Mest för att det ju inte direkt var de som torkade upp gröten sedan. IMG_1088-20140705En trygg famn.

 

Det kommer en baby!

Ja, inte till oss herregud nej. Men till Tant Annika. I går överraskade vi henne med en babyshower, med tårta, cupcakes och annat gott – och inte minst med alldeles osedvanligt trevligt sällskap hela vägen in på småtimmarna. Vi talade om barn (surprise!) och förlossningar (no way!) och om choklad. Dessa tre saker är som alla vet nära relaterade till varandra. Och så talade vi om orättvisor. Om hur en del får sju ungar som alla måste omhändertas av socialen för att föräldrarna egentligen inte vill ha barn, medan andra kämpar i många år utan att få ett enda barn. Om hur det är brist på fosterfamiljer i Finland men att den som ringer och vill anmäla sig som fosterfamilj alltför ofta möts av skepsis och ifrågasättande. Om hur många familjer skulle vilja adoptera ett barn men att köerna och den fasansfullt tunga processen gör att familjer som skulle kunna ha erbjudit ett litet ensamt barn en trygg punkt i världen istället ger upp.

Men för Tant Annika finns det liksom ingen återvändo. Om vi säger så. Med tanke på hur ljuvliga de två äldre ungarna är kan vi med tillförsikt förvänta oss ytterligare en fantastisk liten en. Och jag säger inte att jag har förlåtit Tant Annika för att hon nu ska ha en trea fast vi mycket tydligt kommit överens om att två var det optimala antalet, men lite spännande är det allt. En baby.

20130619-110243.jpg
Någon som inte var jag hade bakat jättegoda cupcakes.

20130619-114303.jpg

Någon som var jag hade bakat chokladtårta med chokladfyllning.

20130619-110253.jpg

20130619-110301.jpg

Partypinglor.

20130619-110318.jpg

En baby som redan var född.

20130619-110341.jpg

Tant Annika. Fina, fina Tant Annika.

 

Hade jag haft babyfeber är den borta

Jag åkte förbi en kvinna som var ute på morgonpromenad i solskenet. Tätt intill sig bar hon en liten, bylsig baby i en sjal på magen.

Och för en tiondels sekund är det något som klickar till i mig, något som kommer ihåg den där närheten av att bära sitt lilla barn, snusa på det mjuka håret, veta att det här är vad ovillkorlig kärlek handlar om. Kanske hann jag till och med sakna det där som hon har?

Tills jag såg att det inte alls var en liten baby utan två oformliga hängtuttar i en alldeles för tajt tröja. Och det har ju jag också.