Tag Archive | Babyfeber

Jag vill minnas allt.

Den här babyn, vår lille Gabriel, är fortfarande ett matvrak. Det betyder i praktiken att jag får väldigt lite tid till att göra något annat överhuvudtaget eftersom många, långa timmar går åt till att sitta och amma. Snart kommer det ett ganska bittert inlägg om just sådana saker, och annat som man bryskt vaknar upp till när man får en baby.

Men för att ni inte ska tro att allt bara är skit (vilket det alltså verkligen inte är) så kommer här först ett betydligt mer positivt inlägg. Förra veckan fick till exempel de stora barnen för första gången träffa sin lillebror (det var tänkt att de skulle få träffas mycket tidigare men Tilda fick flunsan så vi fick skjuta upp det), och det gick över förväntan bra. De fullkomligt avgudar honom och minsta lilla pip han ger i från sig så är det full kamp om vem som ska få ta honom. Att ha två äldre barn i huset är en enorm hjälp. Extra händer är alltid välkomna när man har en baby, även om dessa händer råka tillhöra synnerligen hypade syskon som slutade lyssna på sin väna moders förmaningar i ungefär samma sekund som babyn anlände.

Jag tycker också att jag känner det mesta mycket mera klart nu än med de andra två barnen. Kanske beror det på att jag är äldre, kanske på att jag överanalyserar allt eller kanske på att jag nu är ännu mer mån om att försöka dra ut varenda underbar detalj ur varje dag. Även om dagarna (och framförallt nätterna…) just nu känns väldigt långa så rusar de iväg. Jag vill minnas Gabriels doft, hur han vrider sin lilla hand om mitt finger, hur hans ögon försöker fokusera på våra ansikten men misslyckas, hans första små kläder, hans mjuka bebishud, luddet på hans öron, hur hans ögon äntligen hittar mina och han spricker upp i ett leende, hur han snusar på mig när han vill ha mat och vrålskriker när det går för långsamt. Hur han kan bli alldeles tyst i förundran över ljuset från ett fönster och hur det känns när hjärtat bara vill spricka av kärlek till detta lilla liv i min famn, och skräck inför allt vad som kommer att möta honom.

Allt. Jag vill minnas allt.

Men i dag är dagen!

Det fina med att ha en baby är att man inte behöver stressa över att man inte får gjort allt det man hade tänkt sig. Det är en tid att förlåta sig för allt man tvingas skjuta upp till morgondagen. Som att laga en kopp kaffe OCH dricka den. Det har jag skjutit upp i tre dagar nu för det har helt enkelt inte funnits tid.

Förövrigt sitter A och Tilda på soffan och diskuterar ytterligare en baby. Själv kan jag knappt sitta än, så är måttligt intresserad av den diskussionen.

Kanske världens sötaste baby.

Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.

Det här är en del av mitt hjärta.

Syns

I dag fick jag för första gången frågan från någon jag inte känner hur länge jag planerar att fortsätta jobba.* Först blev jag väldigt ställd. Tänkte hon kanske på sedan efter avhandlingen, vad jag ska fortsätta med? Eller undrar hon hur många kurser jag ska hålla vid universitetet fortfarande den här terminen? Frågar hon efter mina extrajobb?

Eller?

Inte kan det väl vara så att… det syns?

Jo, kanske lite.

*till februari, som det ser ut nu.

Babyfeber

Min man är med Vilho på sjukhuset och jag är hemma med Tilda. Det är svårt, men viktigt, att försöka komma ihåg det friska syskonet när ett av barnen blir allvarligt sjuk. Och här hemma på gården fortsätter allt som vanligt. Hönorna är tillbörligt kränkta, Maggie-kaninen försöker riva ner sin bur varje gång man kommer nära eftersom hon vill ut och det ligger en vårsolskatt i varje hörn.

Nu börjar det dessutom bli lite babyfeber här hemma. Inte människobabysar alltså, because härrigud vad två människobarn räcker, men av andra sorter. Bläck och Twilight har lagt sig att ruva och jag har låtit dem behålla några ägg var. Under Bläck ligger det för tillfället fyra och under Twilight två. För säkerhets skull har jag lyft hönorna och märkt äggen med datum, så att jag inte ska råka plocka med mig fel ägg. Det gjorde hönorna, om möjligt, ännu mer kränkta. Om ca 21 dagar får vi se om det kläcks några kycklingar!

IMG_2561-20150424IMG_2564-20150424Enna var väldigt skeptisk till kameran och kom väldigt nära för att inspektera. Väldigt nära.IMG_2594-20150424 IMG_2595-20150424 IMG_2598-20150424 IMG_2640-20150424IMG_2580-20150424Berit har också vuxit till sig och kom för att blänga.IMG_2616-20150424

Sedan hittade de en grop som de unisont grävde mer i.IMG_2618-20150424 IMG_2643-20150424 IMG_2650-20150424Dotty har äntligen börjat få lite fjädrar tillbaka på huvud. Hon har den vackraste teckningen i mitt tycke.IMG_2659-20150424IMG_2666-20150424Fluttershy har legat och ruvat i evigheter redan, men utan ägg. IMG_2669-20150424Bläck och Twilight.

Och Maggie blir bara rundare och rundare. Om jag har räknat hyggligt rätt så borde det inte vara mycket mer än 1 vecka kvar av tiden. Tilda har förtjust klappat Maggie på magen och hävdar med bestämdhet att hon kände en baby sparka henne. Det tror jag väl lite vad jag vill om, och kaniner kan vara otroligt luriga. De kan ha alla tecken på att vänta smått, utan att faktiskt i slutändan klämma fram några.

IMG_2714-20150424En Mycket Rund Kanin. Och en lätt psykotisk katt.IMG_2724-20150424Ett lovande bo! IMG_2744-20150424 IMG_2765-20150423Och mycket nöjda katter…

 

Nya sortens lånebaby

När ägarna till Lillen och Snötass skulle åka på semester kom det nya lånebabysar i det här huset, men av den håriga sorten. Sorten med så sylvassa klor att man förträngt smärtan av när de klättrar uppför benet, sorten som leker tills de somnar mitt i ett rally, som har världens minsta lilla mjau men som kan spinna så att hela ens famn vibrerar. Kattungar alltså. Livsglädje på fyra ben. Hårboll av terapi.

20140731-223530.jpg

Att vara med baby igen

När vår guddotters föräldrar fick chansen att åka iväg på tumis hamnade det arma flickebarnet, 11 månader gammal, hos oss ett par dagar. Hur någon vid sina sinnes fulla bruk kan lämna sin baby hos oss är för mig obegripligt. Jag kan ingenting om människobabysar. Ingenting. Det verkar dock som om hon fungerar ungefär som katterna. Hon äter rent av ur samma skål som dem om hon bara får chansen.

För det mesta är det en väldigt glad och trevlig liten baby, som – för att vara baby – är ovanligt lätt att ha att göra med. Att Vilho och Tilda är i den åldern då de kan hjälpa till att mata och passa babyn underlättar förstås också. När Tilda var baby och Vilho drygt 2 år kunde man inte gärna lämna honom att vakta henne ens för att få gå på toaletten. Nej, man gick och kissade med en baby i famnen och en tvååring runt benen. Nu kan man be barnen se efter babyn medan man går.

Hon somnade fint igår, babyn. Hon hade ju haft en lång dag då hon tittat i timtal på alla djuren (”vovvov” ”nej, kisse” ”vovvov” ”kissen säger mjau” ”vovvov”) och med perfekt teknik krupit runt efter Tilda och Vilho, tömt bokhyllor, lådor och skåp. Klockan 23, just när maken och jag skulle gå och sova, bestämde sig emellertid babyn för att det var  no more miss Nice Baby och skrek i en timme. Därefter vaknade hon ungefär en gång i timmen och gnällde lite, innan hon klockan 5.34 vaknade och tyckte att det var dags att gå upp.

Och så ligger man igen på golvet i barnrummet och försöker vara intresserad av att upprepa ”jo, strumpa” tvåhundraförtitolv gånger som svar på ett pekande fingers uppmaning. Man sover i skift, torkar gröt från golv, hår, kläder, skakande babyansikte. Säger ”ajaj” och ”nejnej” och möts av ett flin och en baby som gör tvärtemot. Analyserar färg på snor och bajs. Det var många år sedan senast och jag har verkligen inte saknat det. Allra minst har jag saknat den här dimman av trötthet, när allting kretsar kring när man ska få sova nästa gång, vem som har sovit tillräckligt för tillfället och vem som mest akut måste gå och lägga sig.

Vad som är skönt med en lånebaby är dock att det blir väldigt uppenbart att jag inte alls är naturligt bättre på att sköta babysar än vad min make är. Jag har inte försprång i skötandet för att jag spenderat mest tid med babyn och jag har sannerligen inga medfödda kvalitéer som gör mig mer lämpad. Jag är heller inte fullproppad med hormoner och crap och därför oregerlig vad gäller babyns minsta lilla pip. Det finns ingen misstro från min sida beträffande makens baby-skötar-kompetens och ingen överanalyserande stress att allt måste vara på ett visst sätt. Det går som det går, liksom. Vi ska bara försöka få både oss och babyn att klara sig till i morgon när hennes föräldrar kommer hem igen.

Att ha en baby i huset igen några dagar är helt ok. Just nu tjuter hon av glädje över att en av vovvovarna (läs: katterna) kom in. Men att gå igenom hela den här babygrejen på riktigt igen, och veta att den där ”övergående fasen” man tröstar sig med är åratal snarare än dagar? Aldrig.

IMG_1107-20140705

Söt som socker är hon, babyn.IMG_1100-20140705

Babyn kastade gröt i Tildas ansikte. Det tyckte alla barnen var roligt. Mest för att det ju inte direkt var de som torkade upp gröten sedan. IMG_1088-20140705En trygg famn.