Etikettarkiv | Jag ser det snöar

Snöflingorna virvlar

Det finns många olika namn på män som blir upprörda. Ett tag var det ”vita, kränkta män”, som rent av förkortades till VKMs. ”Snowflakes” är ett annat och ”inte alla män” är ett tredje. Jag minns att jag protesterade mot begreppet VKMs när det lanserades. Det kändes så polariserande och mer skadande för debatten än något annat.

Och även om jag fortfarande försöker hålla mig från liknande begrepp så måste jag erkänna att det nu så här, många år efter att jag först gav mig in i jämställdhets- och genusdebatträsket, känns mer och mer relevant. För varenda, jävla gång någon, någonstans tar upp någonting som rör hur män själva skulle kunna förbättra situationen för exempelvis

a) kvinnor och/eller

b) miljön och/eller

c) varandra och/eller

d) hemlösa kattungar

så kommer det ofelbart en högljudd drös med män som blir oerhört upprörda och kränkta. I flera år försökte jag förstå dem. Jag försökte se logiken, lyssna på resonemangen, argumentera emot dem som ville borsta bort protesterna som oviktiga eftersom alla måste få höras.

Relaterad bild

Men seriöst alltså.

Gillette gjorde en reklam som spreds som en löpeld över intörnätet.

Den handlar om att män kan bättre än mobbning och trakasserier. ”Det är bara genom att utmana oss själva som vi kan komma närmare det bästa av oss själva”, menar Gillette. I videon ser vi bland annat en man ingripa när två små pojkar börjar slåss med varandra och när han går ner på knä för att sära på pojkarna säger han att man inte behandlar varandra så.

Och (inte alla) män går fullkomligt ape shit cray cray över den här videon. Det är PK-maffian eller multinationellt kapitalististiskt moraltvång alternativt kommunististiskt vänsterdravel för att rätta män in i feministledet.

Att män utsätts för våld är ett enormt samhälleligt problem. Att små pojkar inte får lära sig andra sätt att umgås än genom våldsamheter är också ett enormt problem. Att män känner sig ensamma, står för den överväldigande majoriteten av självmord, våldshandlingar, drogmissbruk och upplever utanförskap är skitstora samhälleliga problem.

Nu kommer det en video som tar upp det, låt vara att det är en reklam, och så duger inte det heller.

Relaterad bild

Vad är det egentligen som man protesterar mot? Allt som antyder att män kan ta ansvar, att män borde ta ansvar. 

Det är väl här någonstans som de allra flesta kvinnor (och väldigt många män) lackar ur. Det är här någonstans som begrepp som male tears, snowflakes och vkm på allvar börjar kännas relevanta, för att det på riktigt finns de här högljudda männen (jo, det är nästan uteslutande män) som upplever sig så grundligt förfördelade att ingenting duger och man liksom bara inte har tid att öda på deras meningslösa tjafs. Jag har tre barn. Jag känner igen de där tendenserna. Som när de äldre barnen kommer till köket på morgonen och uppgivet meddelar att det inte finns någon frukost för de känner inte för müsli eller yoghurt eller frukt eller nybakade scones idag. Privilegium check, snowflakes.

Feminister och snökaos

Det är med viss förtjusning jag följt diskussionen i Sverige om snöröjningen. Alltså. Jag har ju själv tidigare fått erfara att ”feminism” och/eller ”genus” och/eller ”jämställdhet” har en tendens att få folk att gå absolut bat shit crazy över saker som kanske inte alltid är så kontroversiella, men snöröjningen tar nog ändå priset.

Kuvahaun tulos haulle drama queen winner gif

För några år sedan gjorde man test med vad som av någon anledning kom att kallas ”feministisk snöröjning” eller ”genusplogning”. Det handlar inte om att feminister ska ploga utan var en idé som föddes i Karlskoga när man på allvar började analysera hur man prioriterade kring plogningen.

”Den ansvarige gatuchefen för snöröjningen på kommunens mark gjorde en snabb analys och kunde snart konstatera att ringleder och bilvägar röjdes först, ofta sent om nätterna när vägarna främst nyttjades av några långtradare. Sist av allt röjdes gång- och cykelvägar.

[…]

Forskning visar att det är långt vanligare att män kör bil liksom att kvinnor oftare går, cyklar eller följer med som passagerare i bilen eller tar sig fram kollektivt. Ensamstående kvinnor med barn och singelkvinnor står för den högsta andelen gång- och cykelresor av alla grupper.”

Att alltid prioritera ringleder och bilvägar först, och cykel- och gångvägar sist, är det samma som att prioritera de färdvägar där främst män rör sig. Och alla dem som nu automatiskt bah ”mäh det går ju inte att ta sig fram med bil om det inte är plogat så man måste ploga bilvägarna först”: ta en barnvagn, sätt en påbylsad ettåring i den, ta med dig en trotsig treåring på en pulka och gå en kilometer på en oplogad gångväg till ett dagis – sedan kan vi prata.

Poängen är att det inte finns någon gudagiven rätt prioritering. Det är jävligt för den som är fast i snön, oavsett vem det är. Genom att omprioritera plogningen gör man så att jävligheten blir lite mer jämnt fördelad och så att även de som inte rör sig med bil har en bättre chans att komma fram till sina arbetsplatser och dagis och whatevs. Dessutom (och det här är kanske det viktigaste) så gjorde omprioriteringen i Karlskoga att det var samma entreprenör som var ansvarig för både smått och stort – för helheten. (Kuriosa: I Stockholm har man elva olika entreprenörer.)

Så när Stockholm förra veckan stod fullkomligt lamslaget dränkt i seklets (på riktigt alltså) värsta snöoväder så är det första som folk gör att skylla på feministisk plogning för varför missa en sådan chans. Aftonbladets ledarkrönikör menar att ”den feministiska snöröjningen” inte har ”funkat i Stockholm”, skyller på den ”rödgrönrosa majoriteten” och menar att nu är det dags att återvända till att ”sanda, ploga och forsla bort bilar”. Oppositionsborgarrådet Cecilia Brink säger till SVT att ”snöröjningen så här långt är under all kritik” och att ”den jämställda snöröjningen” inte har fungerat. På Fria Tider meddelar man att ”feministisk snöröjning hotar Stockholm” och på Avpixlat att det är en ”flopp”.

Grejen är bara att man under förra veckan inte tillämpade genusplogning. Gång-och cykelvägarna som borde prioriteras vid en sådan modell fick vänta (och ortopediska mottagningen är överfull…) och det fanns inga glada kvinnor som enkelt kunde ta sig fram för att feministerna har tagit över plogandet. Inte heller var det feministernas fel att plogningen inte fungerade. Det kan däremot ha berott lite på att det kom helt satans mycket snö på väldigt kort tid och att Stockholm är en miljonstad. Ja, och så beror det på att man inte längre får ha daglönare som kan rycka in på kort varsel och få pengar i handen och att det är för dyrt med en konstant beredskap för den sortens snömassor som kom.

https://66.media.tumblr.com/c8eda79a197972db98b4e89f93a2feb8/tumblr_nyyadtqi7B1todjipo1_500.gif

Feminister som manar fram snö.

Snö och självrannsakan

När man skiljer sig börjar man gärna tänka jättemycket på vad man liksom egentligen vill. Jag tror inte att jag gjort det mycket de senaste typ tio åren. Ibland känns det som att jag är så ovan att tänka på vad jag vill att jag inte har någon vilja längre (och detta är förstås relativt, jag är en tämligen viljestark person så helt bläh har jag väl inte blivit – mer borttappad kanske). För första gången sedan barnen föddes har jag tid som ingen har gjort anspråk på. Jag kan på allvar göra vad jag vill.

Och jag kommer på saker som jag aldrig trott att jag skulle tycka om som jag faktiskt gillar, och andra saker som jag tänkt mig skulle vara najs men som jag inte vill. Till exempel är det betydligt trevligare att börja dagen med en snabb hundpromenad än vad jag någonsin trott att det skulle vara. Jag var övertygad om att den delen skulle vara det värsta med att ha hund.

Jag har också tänkt mig att jag gillar långa promenader i princip oberoende av väder – att det bara handlar om att det är svårt att komma ut. I gårdagens vertikala snöyra insåg jag att så inte är fallet. Jag gillar inte att bli våt och kall ens lite grann. Det finns avgjort något som heter dåligt väder och som oberoende av kläder gör sig bäst betraktat inifrån ett varmt hus, uppkrupen i en soffa med en kopp varm te och en bok.

Insåg också att jag matchar hunden från det gråa fluffet ner till de röda detaljerna.

Det här är inte tillräckligt varmt och torrt för min smak.

Några saker som eventuellt kan tyda på att jag är lite trött

Utan inbördes ordning:

  • Att jag var väldigt, väldigt nära att tvätta bort mitt ögonsmink med nagellacksborttagning.
  • Att jag inte kan hålla i sär dotterns och hundens namn.
  • Att jag inte kan hålla i sär sätten jag kallar på dottern och på hunden (vilket förvisso är egalt då ingen av dem lyssnar på något av sätten (eller namnen)).
  • Att jag blev lite grinig över att någon skickat mig en medlemsräkning för 2016 när jag är helt säker på att jag betalat förra årets räkning redan och det tog mig två veckor av surande och ett telefonsamtal att bli uppdaterad kring vilket år vi är på just nu.

Vinterkval

Så jag är egentligen helt ok med att det är kommit snö och kyla och sånt. Det är ju i sin ordning, så här i slutet av november ändå. Och te smakar alltid bättre när det är kallt ute.

Men att skrapa bilrutor alltså. Det skulle jag gärna kunna vara utan.

Ni då? Vad är det bästa respektive sämsta med vintern?

När jag vägrade dra Tilda i pulkan fast att det hade snöat säkert 0,3 cm gjorde hon demonstrativt en snögubbe.

Blötsnö och spadar

Ni vet när man vaknar på morgonen och världen överraskar en med ytterligare 15 cm blötsnö och man inser det omedelbara behovet av att skotta? Och när man inte hittar snöskyffeln och står där svärande så får man en krypande känsla av att man eventuellt kanske ett par dagar tidigare hade sett barnen vara ute och gräva men och att man kanske eventuellt inte påmint dem om att ställa tillbaka snöskyfflarna och att det med största sannolikhet förklarar den akuta skyffelbristen. Sedan funderar man över var barnen höll till och blir så där kall när man kommer på att de grävde i den där stora snöhögen som blir när traktorn kommer och skottar. Där, på andra sidan gården.

Då är man ju glad att man jobbar hemifrån.