Etikettarkiv | Nästan men inte riktigt

Bättre tiga och… ja… vara tyst.

Jag kan inte jättemycket arabiska. Alltså, jag plockar väl upp ord här och där när någon pratar, men jag hänger inte med på sammanhang. Däremot så finns det en barnramsa som jag vid det här laget har hört tillräckligt många gånger för att känna igen, även om mitt uttal tydligt lämnar en del att önska, och någon kunde få för sig att jag hittat på en del av orden. Ni vet hur det var när man var liten och inte kunde engelska, men ändå sjöng engelska sånger? Så, ungefär.

Relaterad bild

Hur som helst.

Vi var på besök hos några bekanta och deras engelskakunskaper är väl just snäppet vassare än mina arabiska, så det blir ganska mycket sitta och lyssna för mig. Det var dock inte det som var problemet. Faktum är att om jag bara hade suttit och lyssnat så hade det inte funnits något problem.

Så eftersom Gabriel var med hade vi kört den där barnramsan ett antal gånger. Den handlar om hur man växer och blir större, större, och har rörelser till. Och när jag sitter där och lyssnar på en lång och invecklad diskussion som Anas hade med en av damerna där så hör jag plötsligt henne liksom börja den där ramsan. ”Växer”. Glatt fyller jag i resten av ramsan, med rörelser och hela alltet för jag kände mig helt plötsligt jävligt klipsk och det blev så där tyst som det kan bli när någon gör något oväntat som kan vara oväntat jävla smart.

Eller inte.

Anas lutar sig fram mot mig och viskar lite diskret att de hade talat om damens mamma, i Syrien, och hennes cancer.

Bildresultat för awkward gif

Ridå.

Sportreporter är inte min grej

Så. I helgen skulle min kärlek vara med i cykelloppet Tour de Östnyland som min arbetsplats arrangerade (och bara det var ett helt äventyr…). Min uppgift var att i egenskap av reporter bevaka andra halvan av racet. Särskilt skulle jag ta ansiktsbilder och dessutom göra någon intervju som vi kunde använda i radion sedan.

Det gick så där.

Först åkte jag ut till en korsning som cyklisterna borde passera. Det gjorde de inte. Istället fick jag ett meddelade från en av dem att de befann sig på en mack ca 1 timmes cykling längre fram.

Så jag blåste en genväg i Yles flashiga bil och hann fram till nästa korsning de torde passera en god stund innan de ens med positiv inställning till tidsanvändning skulle kunna vara där. Och där stod jag och väntade och väntade och väntade.

Ibland åkte cyklister förbi. Oftast inte.

En gång åkte två cyklister som talade svenska förbi och jag fotograferade dem lite snabbt med telefonen innan jag till min skam insåg att de bara var två och att jag borde ha en klunga på fyra.

Så jag väntade en stund till. Sedan åkte jag till nästa korsning.

I nästa korsning stod jag i 45 minuter och den enda cyklist som åkte förbi var en åttaårig tös på rosa cykel med korg. Jag vill ju inte vara fördomsfull eller så, men jag tror inte att hon deltog i loppet.

Efter ytterligare en god stunds orolig väntan svuschade två ganska svettiga cyklister förbi och jag knäppte återigen en bild med telefonen. De såg rätt bekanta ut. Skrämmande bekanta. Faktum är att det var samma två typer jag fotograferat vid förra korsningen. Och när de kom i mål 25 minuter senare och för första gången under det 12 timmar långa loppet på riktigt blev fotograferade och intervjuade (av min kollega…) berättade de att alla andra hade hoppat av längs vägen.

Såatteh.


 

 

Living on the edge

Så i fredags kom jag hem från jobbet, trött som slakt. Tänkte att en långpromenad med hunden säkert skulle vara vad alla behövde. Gick in, knäppte på henne kopplet, gick ut, märkte att det regnade, gick tillbaka in och tog ett paraply och tänkte att jag minsann inte skräms av några droppar.

Vi hann kanske 100 meter, mot hundparken, innan himlarna öppnade sig och regnet vräkte ner. Men jag är ju fan inte gjord av socker så JAG LÅTER MINSANN INTE ENS MÅNGA DROPPAR SKRÄMMA MIG. Sätter handen på porten till hundparken då det liksom flyter ett muller över himlen och så ZAAP rakt ner i elledningen kanske fem meter i från mig.

Blossa håller förstås på att skita ner sig och kryper nästan ur selen. Jag sätter mig bredvid henne, klappar henne och berättar lugnande att det inte är något farligt. Och vi ska ut på promenad för JAG ÄR MINSANN INTE RÄDD FÖR ÅSKA HELLER så det är inga problem det här.

Och då BZAAP rakt ner i hundparkens stängsel precis där jag stått med min hand på porten glada 20 sekunder tidigare.

Så vi sitter tillsammans under trädet för under ett träd måste ändå vara bättre än att försöka springa över det öppna fältet för att komma hem. Tredje gången gillt och allt det där ni vet. Och när åskan dragit vidare kutar vi hem för allt vad tygen håller och så leker vi i vardagsrummet i stället.

blossa

Städning

Barnen åker till Grekland dag 1:

”Härrigud vad skönt jag ska städa hela huset och sedan kommer det att vara skinande rent i nie dar tills barnen kommer hem igen tjoho.”

*knäpper på Netflix*

Barnen åker till Grekland dag 9:

”Holy shit nu måste jag verkligen få städningen gjord så barnen inte ser att jag bara ätit choklad, pizza och chips.”

*panikstädar de resterande 35 minuterna innan barnen anländer*

13457829_10153778423357865_1336657387_n