Schizofrent i Sverige

Ursäkta den totala bloggtystnaden, men vi åkte till Sverige för att hämta hem våra kids. Rasputin anade oråd och försökte komma med. Maken försökte packa med sig en tupp istället.

Det nästan första vi gjorde i Sverige var att äta tårta. Redan innan vi hämtade barnen. Prioriteringar, ni vet. Vi har dem på rätt ställe. Jag gillar Finland massor, men tårta är inte finländarnas grej och man har ju ett visst uppdämt behov när man återvänder.

Och efter att vi hämtat barnen åkte vi till min lilla hemstad, Skänninge, för att tillsammans med hundratusentals andra gå på den stora marknaden. Första gången jag var på Marken var jag inte ens ett år gammal och det första året som jag missade var året jag fyllde 18. För barnen var det första året som de var medvetna om det stora och häftiga med Marken. Och som de njöt! De älskade dofter, att trängas med folk, att göra fynd av halvdant krimskrams – precis som jag gjorde när jag var barn. Vi avslutade Marken, så trötta att vi knappt orkade gå, med att stanna till på middag i mitt föräldrahem och barnen sprang igenom samma portar, över samma gräsmatta, runt samma hörn som jag själv en gång sprungit.

Det är himla schizofrent att se sina barn på de där ställena man själv älskade i den åldern. Hur lite som egentligen har förändrats, på samma gång som det är ett helt nytt liv. När jag går på Skänninges gamla gator blir det så uppenbart hur den staden har skapat mig. Den är fylld till bredden med historia och jag blir aldrig mätt på den. Som Follingegatan, där husen förvisso behöver målas om, men som jag har med i mina forskningskällor från 1300-talet när folk säljer och köper hus där. Dessutom är staden fortfarande förkrossande vacker, med Skenaån som rinner rakt igenom, idel fält runt omkring och manshöga stockrosor i kullerstenarna i gamla stan. En livslång förälskelse, helt enkelt.