Etikettarkiv | Skänninge

Schizofrent i Sverige

Ursäkta den totala bloggtystnaden, men vi åkte till Sverige för att hämta hem våra kids. Rasputin anade oråd och försökte komma med. Maken försökte packa med sig en tupp istället.
20150809-191616.jpg

Det nästan första vi gjorde i Sverige var att äta tårta. Redan innan vi hämtade barnen. Prioriteringar, ni vet. Vi har dem på rätt ställe. Jag gillar Finland massor, men tårta är inte finländarnas grej och man har ju ett visst uppdämt behov när man återvänder.

20150809-191628.jpg

Och efter att vi hämtat barnen åkte vi till min lilla hemstad, Skänninge, för att tillsammans med hundratusentals andra gå på den stora marknaden. Första gången jag var på Marken var jag inte ens ett år gammal och det första året som jag missade var året jag fyllde 18. För barnen var det första året som de var medvetna om det stora och häftiga med Marken. Och som de njöt! De älskade dofter, att trängas med folk, att göra fynd av halvdant krimskrams – precis som jag gjorde när jag var barn. Vi avslutade Marken, så trötta att vi knappt orkade gå, med att stanna till på middag i mitt föräldrahem och barnen sprang igenom samma portar, över samma gräsmatta, runt samma hörn som jag själv en gång sprungit.

Det är himla schizofrent att se sina barn på de där ställena man själv älskade i den åldern. Hur lite som egentligen har förändrats, på samma gång som det är ett helt nytt liv. När jag går på Skänninges gamla gator blir det så uppenbart hur den staden har skapat mig. Den är fylld till bredden med historia och jag blir aldrig mätt på den. Som Follingegatan, där husen förvisso behöver målas om, men som jag har med i mina forskningskällor från 1300-talet när folk säljer och köper hus där. Dessutom är staden fortfarande förkrossande vacker, med Skenaån som rinner rakt igenom, idel fält runt omkring och manshöga stockrosor i kullerstenarna i gamla stan. En livslång förälskelse, helt enkelt.

20150809-191658.jpg

20150809-191709.jpg

20150809-191731.jpg

20150809-191751.jpg

20150809-191809.jpg

Ja, och så har jag ju fyllt 25 år igen. Firad med skönsång och tårta, och kramar och teckningar i vanlig ordning.

20150809-191840.jpg

Ett sigill i jämställdhetens namn

Så jag lade förra veckan ut ett otroligt vackert sigill från munkkonventet i Skänninge. I jämställdhetens namn kommer här ett sigill även från systrarnas kloster. Dokumentet är utfärdat av priorissan syster Ragnhild Felagsdotter och ”hela konventet” år 1435 och berättar om hur systrarna har sålt en tomt söder om Sprättgatan till Skänningeborgaren Michel Skomakare för 20 mark silver (en ansenlig summa). Jag hittar inga tecken på att gatunamnet skulle ha använts efter 1400-talet, och kan inte säga var gatan skulle ha legat, men troligt är att den är identisk med den Sprättebrunnsgatan som arkeologerna menar ”har sträckt sig söderut, i norra delen av järnvägsparken”. Inte heller är priorissan Ragnhild mig veterligen känd från andra källor (men hojta till om ni vet något!) men klostret är desto mer känt. St. Ingrids kloster anlades som ett systrakonvent till dominikanernas St. Martins kyrka under 1270-talet.

Klostret grundades av Ingrid Elofsdotter av Elofssönernas ätt genom en donation från sina bröder och bistånd från Petrus de Dacia, vilken var lektor i dominikanerkonventet. Det är lätt att kvinnor som Ingrid drunknar i uppgifterna av männen runt omkring henne eftersom det var dessa män som producerade de texter som ligger till grund för vår kunskap. Ingrid var dock av allt att döma en som inte stod i skuggan av någon. Hon reste på pilgrimsfärd till både Jerusalem och till Santiago di Compostela och var flera gånger dessutom i Rom, resor som var farliga och tog åratal. Det var också troligen hon personligen som såg till att få stadfästelsebrev från påven för sitt kloster. St. Ingrid helgonförklarades i början av 1500-talet, men kulten hann aldrig ta fart innan reformationen.

I dag finns klostret kvar endast som en ruin, en utveckling som påbörjades på 1500-talet när klostret genom reformationen avvecklades.

På försäljningsbrevet har det suttit två sigill. Ragnhilds eget är förlorat och nedre kanten av konventets är skadat. Men fint är det och hittills det enda bevarade av sitt slag som jag påträffat!

14350620

14350620 sigillJag läser detta som klostrets sigill. Om någon gör en annan läsning skulle jag gärna höra!