Vardagslivet

Plötsligt står hon där

Vi sitter på ett café i Borgå tillsammans med kidsen när någon knackar mig på axeln och säger hej. Och plötsligt så står hon bara där, Apelsin-Malin, just så sprudlande smart och glittrande vacker som jag alltid föreställt mig. Helt starstruck. Man ser det på bilderna också. Fasen vad fin hon är! Och allt jag tänkte var ”shitshitshitshitshit, säg nåt smart nu föfaen” men det gjorde jag ju förstås inte.

Men Vilho fick äntligen chansen att personligen tacka för boken, Alberta Ensten och uppfinnarkungen, som Malin skickade till honom när han låg på sjukhuset. Jag hade tänkt mig att vi skulle läsa boken tillsammans, för jag måste erkänna att jag verkligen ville läsa den, men ungen sträckläste boken själv i ett huj. Det måste vara bästa betyget någonsin, att den som just lärt sig läsa blir så fast att den inte kan sluta. Alberta Ensten, alltså! Läs, läs!

20150728-194701.jpg

20150728-194719.jpg

Vardagslivet

Den dagen jag träffade kungen. På riktigt.

En dag damp, alldeles oförhappandes, en sådan här tjusig inbjudan ned i brevlådan. Och jag är ju inte den som är den, så det är klart man går på fika när majestätet bjuder. Det var otroligt blandade känslor att komma dit. Dels kan jag inte låta bli att tycka synd om personer vars liv är styrt in i minsta detalj och där 80% av tiden ägnas åt att skaka hand med folk och hoppas att ingen försöker dra några skämt. Dels var det, i ärlighetens namn, alldeles fantastiskt att få möta efterföljarna till de kungar och drottningar som jag möter i mitt källmaterial – fast liksom 600 år tidigare. Det finns en förunderlig kontinuitet i själva den kungliga funktionen som fascinerar mig.
20150303-203344.jpg
20150303-203351.jpg
Jag är inte direkt utrustad med ett särdeles stort mått av det som i folkmun kallas ”skam i kroppen alls” när det gäller fina tillställningar. Det är någonting med pompa och ståt som gör mig på så oerhört pillimariskt humör. Men jag höll mig i skinnet. Mitt eget, alltså.
20150303-203336.jpg
Det närmaste en selfie med HM Konungen och Drottning Silvia som jag vågade komma omgiven av biffiga säkerhetspoliser som eventuellt inte läser mig blogg och därför förstår vikten av en sådan bild.

På vägen ut passade jag på att hälsa på Gustav Fridolin, den enda ministern jag kände igen. Och när jag greppade hans hand och hälsade som om jag vore någon slog det mig plötsligt att jag faktiskt inte var riktigt helt säker på att det var Gustav Fridolins hand jag stod där och skakade. Vi har ju inte träffats förr liksom. Hur som helst sa jag till honom att jag tyckte att det var bra att han tog bristen på kvinnor i historieböckerna på allvar. Politiker kan ju behöva höra lite uppmuntran ibland också, gubevars. Supertrevlig verkade han i alla fall, han som kanske var Gustav Fridolin.