Tag Archive | Naturligt my ass

Graviditet är kanske ingen sjukdom men det är banne mig inte ett välsignat tillstånd heller

På förekommen anledning är jag en liten smula irriterad på alla de här typerna som vill framhålla att det minsann inte är en sjukdom att vara gravid. För många är graviditeten en prima räkmacka, jag förstår det, men bara för att kvinnor i alla tider varit gravida så betyder det inte att det är enkelt. Det betyder bara att kvinnor är jävligt bra på att ta skit.

Och det är klart att man kan se på saken som så att det vanligaste, globalt, är att kvinnor sliter på oavsett om de är gravida eller inte. Att västerländska kvinnor är bortklemade som inte längre klarar av att jobba hela dagar på ett varmt fält under graviditeten, utan kräver inte bara ledigt från jobbet utan också betalt för det. Det är ett sätt att se på saken.

Men det finns någonting så djupt orättvist i hela det där tänket, att gravida kvinnor av princip ska klara av detsamma som icke gravida eftersom graviditet inte är en sjukdom utan ett fucking välsignat tillstånd. Jag tillhör den mycket stora skara av kvinnor som kan kryssa av ungefär varenda krämpa på listan.

Jag börjar klassiskt med ett par månader av illamående. Och innan någon smartypants nu kommer och påpekar att det är helt normalt med illamående utan att ha provat på dygnet-om-graviditets-illamående så vill jag bara upplysa om hur utvecklingen gått framåt. När jag väntade Vilho för drygt 12 år sedan hette det att det inte fanns medicin att få. Jag låg och spydde kanske i genomsnitt fem gånger om dagen i tre månader. Med den här babyn så hörde jag av mig till vården redan tidigt, när jag kände vartåt det barkade, eftersom jag vet hur dåligt det är för kroppen att hålla på och spy så där mycket. Därför fick jag utskrivet Primperan.

Enligt FASS är Primperans huvudsakliga användningsområden för vuxna ”för att förebygga fördröjt illamående och kräkningar som kan uppstå efter cellgiftbehandling” och ”för att förebygga illamående och kräkningar som orsakas av strålbehandling”. Med hjälp av det klarade jag av att inte kräkas, även om illamåendet fortfarande ofta var bedövande. Illamående under graviditeten är inte en liten grej, även om det är väldigt, väldigt vanligt.

Sedan följde förstås halsbränna, svullna fötter, onda leder och liknande. Det mesta av det klarar man av ganska enkelt. Så kom foglossningen. Inte lite, utan jag-kan-inte-ta-mig-ur-sängen-foglossningen. Det starkaste som fanns att tillgå beträffande smärtlindring var (och är) Panodil. Barnen fick hjälpa mig att klä på mig. Under ett par månaders tid använde jag inte strumpor alls. När jag behövde gå på toaletten började jag nästan gråta för det gjorde så ont att sätta sig och resa sig. En av de saker som gjorde allra mest ont, av någon konstig anledning, var att spotta efter att jag borstat tänderna. Den där lilla framåtböjda rörelsen var helvete. Jag spottade hellre på min mage. A fick hjälpa mig att lyfta benen upp i sängen om kvällen.

Där någonstans började saker och ting kännas rätt motiga. Med många kuddar i sängen kunde jag ibland få några timmars sömn, men det räckte inte och det blev tyngre och tyngre att försöka ta sig för någonting alls. På rådgivningen ringde de i alla klockor för depression. Jag satt helst själv i ett mörkt rum och gjorde ingenting, förutom hade dåligt samvete över att jag inte gjorde något vettigare med min tid. Jag orkade bara inte.

Sedan började babyn fixera sig och stabiliserade därmed mitt skraltiga bäcken. Istället för att hamna i rullstol kunde jag så småningom börja röra mig utan kryckor och sedan rent av ta promenader igen.

Då svullnade ungefär varenda slemhinna upp, vilket är en helt naturlig följd av den ökade blodmängden och så vidare. Resultatet i praktiken var att både hals och näsa klabbade igen. Babyn tryckte dessutom på lungorna, så jag gick med den konstanta känslan av att inte få luft. Blodtrycket var bra, men pulsen var även i så kallat viloläge skyhög på grund av stressreaktionen andningssvårigheterna orsakade. Jag började sitta och sova (vilket jag gör fortfarande två månader senare) för det var det enda som fungerande i alla fall ibland. Kortison via inhalator och nässpray för att lätta upp svullnaden. Jag vaknar likväl med snustorra läppar och en tunga som känns som en kaktus för att jag andas med öppen mun. Försök somna om så, men en tre kilos babyklump som sparkar runt på insidan.

Lite kortare tålamod med graviditet-är-inte-en-sjukdom-typerna.

Den senaste veckan har jag till detta kunnat lägga förvärkar, som dyker upp sporadiskt under dagen men med mordisk nitiskhet under natten. Livmodern är vid det här laget en ganska stor muskel och regelbundna kramper i den gör inte susen för sömnen heller, om vi säger så.

Det här kan ju låta som en väldigt lång uppräkning av saker som är ganska skit med att vara gravid, och det är precis vad det är också. Jo, jag ska vara glad att jag väntar barn bla bla bla och jo, jag ska vara tacksam över att det inte är ute på landsbygden i Afrika whatever. Jag är glad och tacksam över de här sakerna.

Men jag är också grymt frustrerad över allt jag läser om kvinnor som har det likadant eller värre och som bara stretar på. Som får höra överalltifrån att kvinnor i alla tider gjort likadant. Som tror att de är de enda som inte riktigt klarar av det, som är de enda som inte är bra på det vi kvinnor är skapta för, vår mening med livet, vårt huvudsakliga syfte. Som tror på lögnen bakom termen ”morning sickness” och som får höra från kollegor, läkare och partner att graviditet inte är en sjukdom och det är helt naturligt.

Kuvahaun tulos haulle fuck that shit gif

Vad vi definierar som sjukdom är förstås helt kulturellt betingat. Till exempel ser vi inte längre homosexualitet som en sjukdom som vi måste bota. Men våra definitioner av sjukdom är kanske inte det största problemet eftersom det är väldigt semantiskt. Nej, jag ser två betydligt större problem.

För det första:

De betydande fysiska problem som många kvinnor upplever när de blir gravida tas inte på allvar, utan bemöts med att det naturligt för kroppen genomgår ju så många förändringar och det är dessutom en övergående fas. Men det är en fas som varar upp till nio månader, och har man till exempel inkontinens eller konstanta kräkningar eller foglossning så är det ju en jävla lång tid. Det finns liksom inget annat tillstånd som möts med samma missanpassade uppmuntrande förakt för lidande. ”Det går över”. Jovisst, men fram tills dess då?

Jag ser på förlossningsprogram och kvinnor talar om hur de vill ha en naturlig förlossning för att de vill ha ”den rätta upplevelsen”. Det vill jag ha den dagen män börjar be om naturliga prostataoperationer. Möt smärtan genom rätt andning, gott folk.

Genom att lära kvinnor att alla bekymmer som hör till graviditeten är så jävla naturliga och viktiga för att få den rätta upplevelsen lär vi oss att våra kroppar ska tillfoga oss smärta. Smärta är ett naturligt tillstånd för den kvinnliga kroppen. Det är ett tankesätt som klamrar sig fast vid kvinnan som naturkraften och den kvinnliga kroppen som någonting nästan mytiskt, som styr sig själv och bara vet vad den ska göra för tusentals år av kvinnliga upplevelser flödar i vårt blod. Kvinnan är kroppen och mannen är sinnet.

För det andra:

Medan vi lyssnar på våra kroppar och njuter av kraften i att bli sönderslagna inifrån precis som våra förmödrar också gjorde, vilar dagens samhället på helt andra prioriteringar och principer. Kvinnor uppmuntras att offra sig själva för att uppnå ideal som inte är värt ett skit när det kommer till kritan. En medicinfri förlossning är lika mycket värd som en vacker instragramfrukost när det kommer till att söka jobb. Visst, hade man fått skriva överst på sin CV ”fött och uppfostrat fem barn endast med hjälp av kaffe” så hade det kanske varit motiverat att göra det, men så fungerar det ju (tyvärr) inte. Barnafödande ses inte som en merit.

Dessutom, och jag inser att det här kanske ter sig en smula motsägelsefullt, så behöver ju inte det faktum att man mår aldrig så jävla babianballe när man är gravid betyda att man inte kan jobba alls. För egen del var månad sju till åtta, då jag egentligen borde ha jobbat på som en oljad gnu med mitt nya forskningsprojekt, månader som nästan helt gick åt till att försöka ta sig igenom dagen. Månad nio däremot, som borde ha varit mammaledighetens början, fick jag bättre balans i andningsproblemen och sömnbristen och kan jobba en hel del. Ja, och nu med bara ett par dagar kvar till beräknat datum sitter jag här och skriver kolumner och abstract och jobbar på en artikel. Med lite större flexibilitet i dagens rigida system skulle man kunna utnyttja den gravida arbetskraften, utan att köra slut på den helt. Det måste liksom gå att hitta någon sorts balans i att en del klarar av att jobba hur bra som helst, andra inte alls, och de flesta mer eller mindre i perioder.

Poängen är väl att det är olika för alla, att vi måste acceptera och respektera att det är olika för alla och att det är hög tid att vi slutar låtsas som att det naturliga med en graviditet innebär att det är naturligt att kvinnor ska genomlida alla dess pinor. 

Hur som helst. För ett par veckor sedan var jag på gravidfotografering, som fotograf Chanette Härus erbjöd. Det är det kallaste jag någonsin har gjort, men det är också kul att ha lite proffsiga bilder från slutrakan. Vid tillfället var det ungefär -15 C i luften och en frisk nordlig vind (tror min telefon sa att det skulle kännas som -25 C), men jag hivade av mig jackan och log i alla fall. För vad gör man inte?

På tal om naturlighet och sjukdomar och sånt. På förekommen anledning.

Nu när jag sitter här hemma med mitt febriga barn kan jag inte låta bli att tänka på de diskussioner som uppstod i kölvattnet av inlägget om smittkoppor och vaccin. Som Christine på Skepchick skrev så är ett av de vanligaste argumenten att man inte drabbas om man liksom har en bra grundstyrka. Många verkar mena att man får den grundstyrkan genom att äta rätt, motionera lagom, sova mycket och undvika en massa onödiga tillsatser och socker och sånt.

Och jag ser verkligen poängen med det, det gör jag. Om vi tar hand om oss själva får vi ett bättre immunförsvar och ett bättre naturligt skydd mot sjukdomar. Det tjänar vi alla på. Det här är liksom ingen hemlighet och framförallt; ingenting av det här motsägs av läkare! Sömn, motion och bra mat är en utmärkt grund.

Men när man talar om grupper som har försvagat immunförsvar så är det inte nödvändigtvis folk som bara äter på McDonalds och inte rör sig mer än mellan sängen och datorn. Det behöver inte ens vara femåringen med leukemi eller treåringen med medfött hjärtfel, vilka är helt beroende av att vi andra inte smittar dem. Nej, försvagat immunförsvar har alla barn. Alla barn. Även de som är helt friska just då. Även om de äter ekologiska grönsaker ur silverskålar, sover 12 timmar varje natt och leker ute nästan hela sin vakna tid. Barn är en riskgrupp när det kommer till sjukdomar.

Det är här någonstans, vid sjuka barn, där jag personligen drar gränsen för hur mycket jag orkar lyssna på folk som talar om det naturliga i sjukdomar. Det är naturligt att barn blir sjuka. Det är naturligt att barn dör. Det betyder inte att det är den sortens samhälle vi ska sträva efter.

Ingen ska tro att det här handlar om VAB, inkomstbortfall eller whatever materialistiska effekter som kommer av sjuka barn. Det handlar om barnet, och just i dag väldigt mycket om mitt eget sjuka barn. Mitt vackra, underbara barn som hade ett så bra immunförsvar ett barn kan ha men ända fick någon slags influensaliknande jävla crap. Mitt barn, som låg i mina armar, så varm att han hade en aura av hetta runt sig men som kände sig så frusen att han huttrade och skakade tänder. Mitt barn, som med feberrosor på kinderna ler åt mig och svarar ”helt ok” när jag för hundrade gången frågar honom hur han mår.

20150317-122551.jpgJag är egentligen inte orolig för honom, mer än rent instinktivt så som man alltid är för sina barn. Jag ger honom febernedsättande för att underlätta hans varande och blir han inte bättre eller om han skulle bli akut sämre står det en läkarkår redo med antibiotika och allsköns ytterligare hjälpemedel. Men hade det inte varit för den moderna sjukvården hade jag varit skräckslagen. Vi återvänder till kyrkböckerna, den här gången till Ekenäs och år 1820:

[ kuvat/12.jpg ]

feber

Carl Gustav Rosenqvist var 10 år när han dog i frossfeber – alltså feberfrossa – på den tiden feber var en vanlig dödsorsak. Min Vilho är 9 år, född i en tid då feber mest är ett övergående besvär. Den här skillnaden beror inte på mat, sömn och motion utan på modern medicin. Vilho har inte bättre naturliga förutsättningar att klara av en feberfrossa än vad lille Carl Gustav hade för snart 200 år sedan.

Skillnaden ligger i den medicinska utvecklingen och om jag ska vara alldeles ärlig kan jag inte förstå hur det kan vara så svårt för en del att se. Det känns som om man står och pratar om en rund röd boll med någon som bestämt hävdar att det lika gärna skulle kunna vara en blå elefant från en annan vinkel eftersom att folk tjänar mer pengar på röda bollar. Och när det gäller mina barn skiter jag i om någon tjänar pengar på att hålla dem vid liv. Jag betalar vad som helst för tryggheten i att en feber inte behöver innebära döden. Jag betalar vad som helst för ibuprofen och paracetamol och antibiotika om jag bara får ha kvar mitt barn.

Och det finns läkare som är pengagiriga skitstövlar, som skriver ut antibiotika för minsta lilla, som inte lyssnar och inte vill ta ansvar men det betyder inte att all modern medicin är av ondo. Inte heller betyder alternativ medicin att folk sysslar med någon slags gudomlig välgörenhet. Det ligger fantastiska summor pengar även i alternativ medicin och till den alternativa medicinen hör dessutom sådant som tjuvjakt av utrotningshotade djur, smuggling och utarmning av naturresurser. Alternativ medicin är inte per definition mer etisk, om nu någon trodde det.

I början av 1800-talet var det ungefär 20% av barnen som dog innan de hunnit fylla 7 år (se statistik här!). De dog huvudsakligen av infektionssjukdomar. De dog av sjukdomar som alternativ medicin varken då eller nu kan bota med samma säkerhet som den moderna sjukvården kan. Det är modern medicin som skyddar våra barn – inte naturen. Grejen är den här: när det gäller att äta bra mat, sova mycket och motionera lagom kontra modern sjukvård så måste man inte välja. Det är ett sånt där tillfälle då man både får ha kakan och äta den. Sjukvården är Plan B för de tillfällen när Plan A skiter sig. De utesluter inte varandra och de utesluter heller inte att man först provar naturläkemedel när man blir sjuk. Men när vi talar barnadödlighet är det en helt annan sak. Man kan inte välja bort modern medicin till förmån för naturen och förvänta sig att naturen ska vilja hålla våra barn levande. Naturen fungerar inte så.

Så när jag skriver om frustrationen över att vabba och det olämpliga i att barn alltid blir sjuka när man har en deadline så gör jag det med all respekt för att det är lyxproblem. Det är ett lyxproblem att det är deadlines snarare än ond bråd död som oroar mig mest. Ett lyxproblem som inte bara kommer sig av att jag har turen att ha ett så kallat ”starkt barn” med god potential att klara av sjukdomar, utan av att ha den moderna sjukvården som Plan B. Min tacksamhet över tillgången till sjukvård är oändlig. Moder Natur har mentala problem och borde inte få ha barn.

 

Förmodern lust

Helgens konferens om förmodern lust var fantastisk, både vad gäller själva arrangemangen (ett jämnt intag av koffein) och presentationer. Konferensen sportade med inte mindre än fyra keynotes – och alla levererade. Det följande är mina tolkningar av deras forskning och eventuella felaktigheter är således inget som talarna kan beskyllas för.

Jonas Liljequist talade om den svårdefinierade gränsen mellan lust och passion i Sverige under 1600- och 1700-talet. Drottning Kristinas livmedicus Andreas Sparman (1609-1685) skrev en Hälsospegel – en liten faktabok om hälsa – med diskussioner kring lust. Sparman menade bland annat att lust var okej så länge den drevs av reson. Då var det naturligt att känna lust och att agera på den. Att vara kärlekskrank däremot var inte bra eftersom man då hade förlorat resonen och inte längre vägleddes av det naturliga. Den kärlekskranke behövde botas, vilket med fördel gjordes på ett av tre följande sätt:

1: Genom avledning – skaffa ytterligare en älskarinna.
2: Genom giftermål – inget dödar åtrån som giftermål liksom.
3: Genom desillusion – att se sin älskade tillsammans med en annan man.

Så kom Linné och de naturliga förklaringarna kunde få en vetenskaplig bakgrund som än i dag håller ett hårt grepp om den allmänna diskursen. Linné framhöll den naturliga sexuella lusten som befintlig i både pojkar och flickor och beroende av sperma. Sperma förekom, enligt Linné och många med honom, i både pojkar och flickor och drev lusten. Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor var att moderskapet var målet för den kvinnliga sexualiteten och att lusten inte hade någon inverkan på moderskapet. Det vill säga; kvinnors lust var inte av betydelse för att den kvinnliga sexualiteten skulle nå fulländning.

Faramerz Dabhoiwala talade om vad han kallar den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet, baserat på engelska källor. Även han diskuterade därför det naturliga versus det onaturliga. Innan 1800-talet var i princip allt sex utanför äktenskapet mer eller mindre onaturligt, men i och med upplysningen och vetenskapernas genombrott förändrades synen på vad som var naturligt. En del hävdade att själva äktenskapet som en institution var en bluff. Intressant var när Dabhoiwala lyfte fram kvinnors egna röster som en del av utvecklingen. Han menade bland annat att den förhärskande synen på kvinnor som betydligt mer lustfyllda och sexuella än män kom att förändras genom att kvinnor själva gav sig in i debatten och menade att det minsann var männen som förförde och jagade dem än tvärtom.

Så gick man från en syn på kvinnans lust som så okontrollerbar att den måste regleras och tyglas till en syn på mannens lust som betydligt starkare. Kvinnor var av naturen kyska och män var fyllda av åtrå. Nya stereotyper utvecklades, stereotyper vi fortfarande klänger oss fast vid.

Den här utvecklingen förekom i hela västvärlden vid den här tiden. Spännande är dock att lusten i kvinnan var av ondo och måste kontrolleras av männen runt omkring men när mannen blev den mer lustfyllda förväntades han likväl vara stark nog att tygla sina egna lustar, åtminstone nästan jämt. Prostituerade fanns ju alltid för den som behövde. Och här någonstans så känns det som om många sitter fast i argumentationen än i dag, sisådär 200 år senare. Kvinnor vill av naturen inte ha så många partners (eftersom de bara söker avkomma från sin sexualitet) och därför är det naturligt att män pockar på deras uppmärksamhet, tjatar och ”provar lyckan” – kvinnor ska förföras. Prostitution behövs för män måste få utlopp för sin sexualitet (argumenterat senast för någon månad sedan i finlandssvensk press).

Det här med vad som är naturligt alltså, det är så vansinnigt fascinerande eftersom det används i argumentation som faktabas trots att synen på vad som är naturligt är bundet till tid och rum. När Linné utvecklade det system av selektion som vi fortfarande grundar mycket av vårt tänkande på var det i total harmoni med heteronormativiteten. Linné utgick från att fortplantning – sexualitet – kräver en hon och en han men det finns ett grundläggande feltänk i att fortplantning skulle vara detsamma som sexualitet. Sexualitet och lust behöver nämligen inte alls vara kopplat till fortplantning och fertilitet. Och framförallt: den vanligast förekommande och mest effektiva metoden för fortplantning är genom celldelning (fråga bakterierna). Fast det visste man ju inte mycket om på 1700-talet.

Lite kort om vad som är naturligt med att föda barn

Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.

Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.

För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.

En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.

Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”

Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.

Statistik finns bland annat på WHO.

Den naturliga smärtan

I Finland talas det nu om att trots att det finns en boom beträffande allt ekologiskt så törs de flesta kvinnor ändå inte föda barn naturligt, utan vill ha epidural och andra sorters smärtstillande. Jag har fött två barn och jag vill inte låta vulgär och nedvärderande mot andras åsikter och så men de som talar om att föda utan smärtlindring som det naturliga alternativet kan hålla käft och sit the fuck down. Inte för att man kan sitta ner efter att man har fött barn, men å andra sidan är de som talar om natuuuurliga födslar ofta sådana som inte faktiskt klämt fram en 4 kilos klump ur vaginan. För ska vi tala om vad som är naturligt så är det naturligt att undvika smärta om det går.

Ännu viktigare är dock att tala om hur förlossningen hela tiden framställs som Den Stora Höjdpunkten av graviditeten, som Det Vackraste, Det Viktigaste och som Upplevelsen framför alla andra och hur den kvinna som inte förstår och tar till sig vikten av att få en perfekt och naturlig förlossning där man andas rätt tillsammans med sin älskade man, samtidigt som man lyssnar på valsång och målar akvarell inte är en riktig kvinna. En kvinna som inte klarar av att göra vad kvinnor i årtusenden gjort före henne. Vi kan till och med bortse från mortalitetsstatistiken för barnafödande kvinnor för de där årtusendena. Vi kan bortse från alla de kvinnor som satt livet till med en baby i magen, med störtblödningar, med trasiga underliv, med infektioner och allt annat som hör till naturliga födslar.

För HÅLL KÄFT MED PRESS PÅ KVINNOR att föda på ett visst sätt! Förlossningen är bara ett sätt att få ut babyn. Den Stora Höjdpunkten är att få sitt barn, Det Vackraste och Det Viktigaste är det nya livet och Upplevelsen framför andra börjar först efteråt. Är det något som jag önskar att någon berättat för mig innan jag födde mitt första barn var det att sluta fokusera på förlossningen och bara fokusera på barnet. Det, och att det är helt naturligt att vaginan påminner om ett paket köttfärs efteråt.