Etikettarkiv | För det har mamma alltid velat ha

Jag köper inte flickiga kläder till min pojke – so sue me

Jag är med i en Facebookgrupp för genusmedvetna föräldrar, där många trådar tycks gå ut på att copy/pasta ett inlägg ur en loppisgrupp och ondgöra sig över att vissa säljare och köpare slänger sig med uttryck som ”söker byxor till kille” eller ”säljer klädpaket för flicka”. Jag förstår frustrationen, det gör jag, och en del annonser är rätt märkliga i sina kategoriseringar. Indelningen i pojk-och flickkläder kodar barn till att bli coola killar eller söta tjejer och är i många fall synnerligen problematisk. Så långt håller jag med.

När min son var bebis hade vi i princip bara könsneutrala kläder till honom. Massor av grönt och gult och vitt och beige och en mössa med långa kaninöron för jisses vad söt han var i den. Men nu, när han har fyllt 9 år, är det inte längre jag som bestämmer vad han ska ha på sig – det är han. Min uppgift är bara att stödja honom i hans val och han ser sig själv som en pojke och föredrar kläder som inte klassas som flickiga.

Vi talar inte klänningar, tyllkjolar och skrikrosa nu. Vi talar helt vanliga kläder som av barnets jämnåriga skulle klassas som könsspecifika. Det kan vara en tröja med en söt kattunge som är flickig, eller ett par byxor med dödskallar som är pojkiga. Ibland kan det vara någon detalj. Kanske bara en liten knapp som är en diamant, eller en skärning som är på fel ställe. Det kvittar hur mycket jag tycker att de indelningarna är screwed up och att det inte finns pojk-eller flickkläder, mitt barn måste själv få välja hur långt över den så att säga socialt accepterade gränsen han är villig att gå. Jag måste acceptera att det kanske inte är ens lite.

Att ge barnen vad de skulle se som könsspecifika kläder är inte i sig ett problem utan kan lika gärna vara en del i att hjälpa dem hitta sin identitet. De flesta barn känner sig nämligen som antingen pojkar eller flickor redan när de är i treårsåldern. Könsidentiteten är en av de första identiteterna som barnet söker. Det är inget vi kan ”lösa” genom könsneutrala kläder eller något som vi ens måste förhindra för att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är ju inte avsaknad av kön utan att man behandlas lika, oavsett kön.

Det hade varit lika självklart för mig att stödja min son i hans val i fall han hade föredragit tyllkjol och skrikrosa, oavsett om han hade velat ha det för att han tyckte att det var snyggt eller för att han kände sig som en flicka och utåt ville visa det. Men nu, när han identifierar sig som pojke (och det samma gäller förresten hans lillasyster, som identifierar sig som flicka) får han för min del gärna ha könsspecifika kläder – kläder som stärker honom i vem han är. När han känner sig bekväm i sig själv skiter jag nämligen högaktligen i om jag har en pojke i pojkiga kläder så länge han aldrig någonsin ser ner på den som identifierar på ett annat sätt. Därför tycker jag att det känns helt relevant att veta om kläderna jag tittar på är ämnade för pojke eller flicka. För mig kanske det inte alls är lika uppenbart som för barnen – det är ju trots allt arbiträra kontextuella indelningar – och till min pojke vill jag inte köpa för flickiga kläder.

Gör det mig till en sämre genusmamma then so be it.

 

 

Och det var den dagen

Jag hinner bara inte ifatt den här våren. Allting går för fort. Dels handlar det förstås om att hela vårat hem är en gigantisk byggarbetsplats. Förutom att det medför osannolika mängder smuts även på ställen som man trodde att man skyddat tar vardagliga sysslor extremt mycket längre tid. Man hittar ingenting för att det ligger nerpackat i lådor/borde ha legat nerpackat i lådor/inte längre har en plats för skåpet det stod i har rivits ut. Och man får en helt ny insyn i vad dagens teknik medför i form av tidsbesparingar när man måste handdiska allt ute på gården (ingen diskmaskin eller ens vask i köket).

Dels handlar det om att våren det här året helt enkelt bara rullat på i alltför hög takt. Det är födelsedagar, vårfester, påsk, lediga dagar (för barnen), blanketter som ska fyllas i (förskola, eftis, dagis, you name it), blanketter som ska lämnas tillbaka inom en viss tid (as if), utflykter, följa med hem efter skolan, avslutningar och så vidare. Till detta ska det vanliga jobbet fogas.

Och så är det den lilla detaljen med att sätta igång. Egentligen känner jag mig ganska inspirerad att renovera och sånt. Vi har väntat på att få sätta i gång så länge att slita ut golv och dra tapeter närmast är terapi. Att måla behövande husväggar är som att plåstra om ett sår. Nej, problemet är att jag aldrig kommer igång för att det är en universal omöjlighet att ta sig ut. Först ska barnen ha frukost, jag ska ha frukost och frukosten borde dukas undan innan katterna har tagit för sig. Så försöker man klä på sig, alltmedan ett barn glatt promenerar omkring i den tröjan man hade tänkt ha på sig och svarar ”nej, du ska lyssna på mig för jag är mamma” på alla förmaningar. Strumpor har jag gett upp för länge sedan för katterna har en ny strump- och hårbandsgömma som jag inte har hittat ännu. När man är på väg ut genom dörren vill barnen ha hjälp att hitta kläder åt sig själva. Barnen, som ändå kommer att rata vartenda plagg jag föreslår och i slutändan välja något helt annat samt klä på sig själva.

Nytt försök ut. Skrik och gråt från barnen. Barn 1 har slagit Barn 2. Barn 2 har slagit tillbaka. Ingen blöder så jag säger åt dem att återkomma. Ett barn får en sticka i foten. Inte alldeles oväntat är pincetten som jag trampade på på toalettgolvet i morse så när som på ett sår i min häl spårlöst försvunnen. Barnet viftar med sin fot och skriker att det aldrig någonsin har gjort så ont i heeela liiivet. 25 minuter senare har jag hittat pincetten och barnet har glömt bort stickan.

Så jag smyger till dörren. Ett barn ser mig. Nu vill barnet kramas för att jag är den bästa mamman i hela världen och jag kramas tillbaka men vill egentligen bara bli släppt ut. Det andra barnet hittar mig och krambarnet och vill också vara med. Det trampar mig på foten och armbågar sitt syskon i ansiktet. En katt klättrar på upp min axel. Båda barnen gråter. Jag böjer mig ner och viskar att i dag är det en speciell dag för i dag är det förmiddagsglassdag! Båda barnen slutar att gråta och springer till frysen för att ta glass. Jag hinner få på mig ena skon innan de högljutt förkunnar att vi inte har glass. Jag gråter inombords. Katten klamrar sig fortfarande fast på min axel. Genom att öppna en annan låda hittar jag glassarna, ger varsin till barnen och lyssnar på dem jämföra vilken av de identiska glassarna som är störst och därmed bäst. Får på mig den andra skon.

Det är nära. Jag känner segervittring.

Då vill barnen också komma med ut och behöver hjälp med att hitta strumpor (var fan är alla våra strumpor?), handskar, jackor, inga utebyxor för vem orkar med sånt, en Barbie, ”du vet den där grejen jag hade i går” och skor. Jag tar ingen jacka för det är svettigt att leta efter saker och det sitter en katt på min axel. Då vill inte barnen heller ha jackor och börjar resolut klä av sig igen. Alla klär på sig jackor. Jag svettas som en gris men föregår med gott jackexempel. Katten är oerhört förnärmad över att ha blivit bortborstad och klättrar upp på den förbjudna diskbänken för att blänga på mig och slicka i sig resterna från gårdagens odiskade fat. Jag överväger en kort sekund att ta av mig skorna för att jaga bort katten men beslutar att det är en fight jag ändå inte kommer vinna.

Så kommer vi ut. Vi är ute! Jag kan börja måla! Barnen vill cykla men hittar inte hjälmarna. Eller cyklarna heller för den delen. Vi letar och till slut kan de svuscha iväg. Jag tar penseln i handen, doppar den i färgburken och drar det första njutningsfulla draget rödfärg på väggen.

Barnen kommer tillbaka. De är hungriga. Det är hög tid att gå in och börja laga lunch.

Och så hände det här:

Barnen fick äntligen hem sina små kaniner. Lyckan är fullständig (även om bildkvalitén blev lite så där på grund av dåligt med ljus)! De håller sina små kaniner så försiktigt och pratar med så mjuk röst att jag knappt kan tro att det är samma kids som en halvtimme tidigare skrek obscena tillmälen under det att de försökte dra sönder varandras kläder.

20140410-095154.jpg

20140410-095214.jpg