I dag bakade jag i vanlig ordning semlor, som sig bör. Lite extra hardcore i år eftersom jag istället för mandelmassa mortlade oskalad mandel och farinsocker med en gnutta mjölk. Kalasgott!
Men så måste vi tyvärr tala om betydligt tråkigare saker, nämligen finländarnas hädiska inställning till semlor. Att de kostar skjortan hade jag kunnat acceptera om det inte var för att finländarna tror att man fyller en semla i tonsurstil under 3 cm tjockt lock. Vafalls!?
Nu kanske ni trodde att det inte kunde bli värre. Lutat er tillbaka, lätt kallsvettiga, och trott att ni sett det värsta. Det har ni inte. Enter: syltfyllda semlelängden. I don’t even.
Hit och dit och tillbaka igen 
Syltfyllda semlelängder låter i och för sig helt tokigt gott. Framför allt om de skippat mandelmassan.
Den där sylt- och gräddfyllda saken är helt enkelt inte en semla, det är en syltbakelse. På det sättet kan jag bortse från det fruktansvärda barabari en ”syltsemla” är. Sen kan jag ju förstå att finländarna inte gillar mandelmasseversionen när det inte är mandelmassa i dem. Jag läste på Primulas (som brukar vara ett bra bageri en gång i tiden innan de gick i konka och blev uppköpta av Perheleipurit) paket: bara aprikoskärnor och e-nummer. Blärk. Men Uudenmaan herkkus var goda:-)
Dina semlor ser annars mycket bättre ut än de jag bakade. Jag kanske inte borde ha låtit dem jäsa i tre timmar. De luktade faktiskt sprit t.o.m. när de var klara…
Haha! Finska semlor med spritdoft… 🙂
Du har så rätt – det är ju lämpligt klichéfyllt 😉
Angående semlewraps förresten: varför skulle man tycka att den traditionella semlan är torr? Den ska ju ätas med mängder med varm mjölk. Problem solved!
Det är något med den sparsamma/asketiska inställningen från krigsåren: Det ska vara torrt och osaltat. Skillnaderna i smakkultur är fascinerande!