Etikettarkiv | Men det var inte så jag sa

Bra och dåligt

Bra:

Mitt stora barn är nu stort nog att springa till toaletten när han måste spy. Alla år av förmaningar om ”spy på toa om du måste” har äntligen gett utdelning.

Inte så bra:

Jag glömde tydligen säga till honom att man måste öppna toalocket för att den geniala planen att spy på toaletten inte ska bli fullt så bokstavlig. Ja, och det ryms en sjuhelvetes massa klet i ett barn av den storleken.

Vad jag gör ikväll? Skurar.

Att prata sexualitet i finsk radio. Perkele.

Jag blev för ett tag sedan intervjuad av den finskspråkiga radion i Sverige, Sisuradio, angående kvinnor i historien. De frågade om jag kunde finska och jag svarade att det inte direkt var mitt starkaste språk och de tyckte inte det gjorde något och så körde vi intervjun på finska. Det finns dagar då min finska är ganska bra och folk blir förvånade över att höra att jag är svensk. Så finns det andra dagar då jag inte hittar ett enda ord jag letar efter, då meningsbyggnaden är en uppvisning i grammatiska don’ts och jag låter förståndig som tuggummituggande fjortis. Dagen för intervjun föll tveklöst i den senare kategorin.

Jag har själv inte lyssnat på resultatet. Det är alltför ångestfyllt. Den som ändå skulle vilja kan göra det här, men jag kan knappast rekommendera det.

Jag fick den mycket knepiga frågan vad som kommer sedan, när vi liksom har kvinnor med i historieböckerna. Vad är nästa steg? (Vi bortser nu från att kvinnor i historieböckerna inte är en punkt på en checklista av saker som ska ordnas, utan ett enormt och dynamiskt forskningsfält som ger oss bredd i vårt kunnande om förfluten tid.) Jag svarade sexualitet, riktigt innan jag hann reflektera över att mitt finska ordförråd verkligen inte räcker till för att diskutera sexualitet på ett vetenskapligt vis och att sexualitet är en fallgrop. Reportern undrade vad jag menade. Och jag fortsatte att gräva min grop ännu djupare.

Min förklaring (som jag i min ångest inte har vågat lyssna på igen) lät i direkt översättning ungefär så här: ”Jo, typ om man liksom är typ en kille eller så och så är man kompis med en annan kille och säger att man tycker om varandra, är man typ bög då eller?”. Jag insåg att det inte lät så bra så jag provade en annan vinkel: ”Eller om man typ liksom är tjej och har på sig du vet killkläder och gör typ killgrejer vad är man då, va? Typ… eh… trans eller? Man måste ju inte vara lesbian vet du.” Där någonstans tror jag att jag nådde botten.

För vad jag ville var att lyfta fram behovet av att se på sexualitet som ett kulturellt fenomen. Till exempel: I dag räknas homosexuella som en sexuell minoritet. Homosexualitet har varit förbjudet, men det har också varit fullkomligt socialt accepterat (i t.ex. Sparta), hyllat som den högsta formen av kärlek (antika Grekland) och varit en del av initiationsriter (i vissa indianstammar). De människor som utövat homosexualitet i de samhällen där det har varit en accepterat del av kulturen har dock inte nödvändigtvis varit homosexuella i dagens bemärkelse. Det är fullt möjligt att män har haft sex med andra män (för det handlar, surprise surprise, nästan uteslutande om män) för att det var så man gjorde utan att de för den skull kände sig särskilt sexuellt dragna till andra män. På samma sätt finns det säkerligen i dag homosexuella som utövar heterosexualitet för att det är normen.

Sedan finns det också beteenden som vi i dag har kodat som homosexuella men som inte alls har varit det i en historisk kontext. Som de här killarna som var kompisar och därför visade det när de fotograferades:

Det är inte många killkompisar i dag som skulle vara bekväma med att posera så här för att visa att de gillar varandra som kompisar (100-tals fler finns här!). På samma sätt är det inte många som skulle skriva brev med 1500-talets retorik, där man talar om sin älskade, mest kära vän för dem som var viktiga för en.

Det finns också en tendens i dag att sexualisera sådant som inte måste ha handlat om sexualitet. Kvinnor som klädde sig i manskläder och levde som män måste inte alls ha varit trans. Det kan lika gärna ha varit ett sätt att nå en del av samhället som annars var stängt för kvinnor. Att veta exakt vad som drev den som klädde sig och levde som man eller kvinna fast den varit könad som det andra är nästintill omöjligt att veta i dag, men vi förvrider historien om vi antar att det alltid hade med sexualitet att göra. Då förutsätter vi ju att den kvinna som ville leva som man alltid var transsexuell och att det alltid bara har funnits två alternativ att välja mellan – man eller kvinna. Så har det inte varit.

Innan vi vet mer om hur man har sett på sexualitet genom århundradena är det svårt att förstå dagens sexuella minoriteter. Till exempel kallar vi det sexuella minoriteter endast för att de avviker från dagens strikta heteronorm, men de är ju bara sexuella minoriteter i jämförelse med en sexuell majoritet. Man skulle lika gärna kunna tolka sexualitet på ett spektra, istället för som ett ”vanligt” sätt och några ”avvikande” – som motpoler. Historiskt sett är ett spektra ett betydligt bättre sätt att beskriva det.

Och det var det jag försökte få fram, utan att ha vokabulären till att diskutera sexualitet med den sortens öppenhet och bredd, samt framförallt respekt, som ämnet förtjänar. Så jag skriver det här, och hoppas att jag för guds skull inte har förolämpat alltför många av dem vars historia jag skulle vilja lyfta. Sexualitet är kulturellt, inte biologiskt. Och sexualisuus är ett av de svåraste orden i världen att böja på finska.

Kuriosa: Homosexuell hette visst inte homosexuellilainen som man skulle kunna tro.

Att vara genusmedveten men inte feminist

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.

 

Radiomorgon

Varje morgon jag kravlar mig upp ur sängen för att göra morgonradio undrar jag hur i hela helvete det kom sig att jag tackade ja. Så anländer jag till studion och möts av typer som Ted, Julia och dagen till ära Oscar och förstår varför. De är så sjukt kul, vältaliga och smarta människor, sånna som det sannerligen är en ära att få dela sin morgon med. I dag talade vi bland annat om problemet med att så få personer med invandrarbakgrund blir poliser och om hur det är en klart undermålig förklaring att det skulle bero på att språkkraven är så höga. Nog för att finska är ett helvetiskt svårt språk men det är banne mig inte omöjligt att lära sig. Istället vore det hög tid att undersöka var i processen bortfallet sker. Är det inga med invandrarbakgrund som söker in? Faller de bort längs vägen? Och framförallt ska man fråga sig varför, varför, varför? En homogen poliskår som inte representerar det diversifierade samhälle den ska tjäna är inte bra.

Sedan lajvade vi fjortisar och fotograferade oss själva och varandra. Ted konstaterade att jag såg ut som en man som man skulle vilja dela sina historier med. Det var precis vad jag satsat på.

Hela tisdagssnacket kan man höra här!

20141118-132021.jpg

20141118-132028.jpg

Vad säger räven?

Min högt vördade älskade make har fastnat för den här videon. Med en envetenhet som skulle göra autister avundsjuka har han tagit sig an att lära sig hela utantill. Inklusive rörelser. Med största sannolikhet kommer det inte att gynna den äktenskapliga lyckan, inte minst för att han numer besvarar det mest jag säger med att låta som en räv.

Och jag känner väl ungefär som sonen när han såg videon:
– Mamma. Allt jag kan säga är What. The. Fuck.

”Min kritik av genusforskning får kritik av genusforskare” får kritik av genusforskare. Igen.

Erik skrev ett svar på mitt inlägg om ignorans. Det är långt. Och tradigt. Och framförallt så börjar det med att han ska ”passa på” att ”visa hur hennes påståenden i själva verket bekräftar mina”. Tjohopp. Det hans inlägg (del 3, förresten, och fler var på väg) handlade om var Anna Lindeborgs masteruppsats Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet som kom från Göteborgs universitet 2013. Det är med största sannolikhet Sveriges mest lästa masteruppsats. Om ni också vill läsa den finns den här!

Någonting säger mig att det inte är speciellt många av oss som de facto forskar inom genus som läser och kommenterar vad de skriver. Och att det finns goda anledningar att låta bli.

Jag vill dock ändå kommentera några saker direkt till Erik. Så här.

Jag menade att jag inte kunde se något fel i de utdrag ur den genusvetenskapliga masteruppsatsen du plockade sönder på Genusdebatten. Du skriver:

”Naturligtvis inte. Helt i linje med vad jag redan skrivit i granskingen [sic!] är det alla andras ”forskning” det är fel på. Aldrig genusvetares egen ”KRITIK / TEORI”. Därför finns det orsak att ställa frågan vad det skulle behöva stå i de utdrag jag gjorde för att genusforskare skulle anse det var fel på dem?”

Till exempel att ni sysslar med vetenskap, vilket var vad du från början var förbannad över. Du skrev nämligen så här i din dissekering:

”Här tar uppsatsen upp vår så kallade kunskapsförståelse. Vi pratar dock inte om kunskap – vi pratar om vetenskap. Annars kan man lika gärna prata om intagna på dårhus.”

Det hon som betraktare av er rörelse måste skriva om är en kunskapsförståelse, den kunskapsdiskurs ni rör er inom. Vilka kunskaper finns det i rörelsen? Vilka (relativa) sanningar baserar man sig på? Lindborgs uppgift är inte att avgöra vad som är vetenskap eller inte utan vad ni inom rörelsen har för kunskap. Jag vet inte om jag håller med om din jämförelse med intagna på dårhus, men frestande är det.

Jag försökte redan tidigare förklara vad diskursanalys går ut på, eftersom det uppenbarligen var ett glapp i den där kunskapsdiskursen. Men nu menar du att det är ”helt irrelevant” vad ”diskursanalytisk teori säger om sig själv”. Och Erik, det är det har jag menar med kunskapsförakt. Du kritiserar något som du inte förstår. Du kritiserar en masteruppsats baserad på diskursanalys utan att tycka att ens grundläggande förståelse för vad du kritiserar är relevant. Därefter ser du dig styrkt i ditt ”ursprungliga påstående” att ”dessa teorier varken är föremål för – eller resultat av – forskning.” Jag får väl bli den som pekar ut det uppenbara här: om du just har läst en masteruppsats med diskursanalys så är den både föremål för och resultat av forskning. Ju. Om du någon gång tycker att det inte längre känns helt irrelevant att förstå vad du talar om skulle du exempelvis kunna läsa boken Diskursanalys i praktiken (2007). Det är en bra start. Eller varför helt enkelt inte läsa någon av all den litteratur Lindeborg hänvisar till?

Sedan alla de här termerna du själv hittat på, jag har lite svårt för dem. Lite för att de saknar verklighetsförankring och lite för att den som inte delar er kunskapsdiskurs har en helt annan förståelse av ord som teori och kritik. Som din slapstick om när jag tror att jag beskrivit något som ”i själva verket visar sig vara kritik” (enligt din definition):

”Här låter Charlotte förstå att jag har fel eftersom dessa inte är (är skilda från) vetenskap. Vad de inte är skilda från (dvs vad de är) anges inte och det är av just den anledningen jag skiljer mellan forskning (säger vad saker är) och kritik (säger vad saker inte är).”

Du upplever inte själv att det blir svårt att diskutera forskning med… du vet… forskare, när du själv hittat på en definition av forskning? Det är ganska väl belagt inom det alla vi andra kallar för forskning att det är av stor betydelse också att visa hur det inte har varit. Hur tror du exempelvis naturvetenskapliga experiment går till? Hur tror du man falsifierar teorier?

Sedan kommer vi till vad som förmodligen är min favoritdel i en text skriven av en antigenusivrare: delen när du menar att jag ”struntar […] helt i bildning och ondgör” mig över ditt ”manliga kön istället”.

Vänta lite jag. Va? Eh?

”Inte nog med det: Vidare så verkar Charlotte ta för givet att jag skall bete mig i enlighet med kvinnligt genus. Dvs utgå från osäkerhet ställa frågor och bygga relationer. När jag istället utgår från manligt genus, dvs ger egna förslag, letar felaktigheter och försöker fixa saker gör hon det mest stereotypt kvinnliga som hon kan göra: Kritiserar mig för mina typiskt manliga egenskaper.”

Du som är så förtjust i forskning och källor och sånt kan säkert hänvisa mig till bra forskningslitteratur där jag kan få läsa mer om hur riktiga forskare har kommit fram till att dessa egenskaper hos vuxna människor är könsspecifika, eller hur? För just nu, om du absolut vill beteckna ditt beteende med föråldrade genusfördomar så låter det mer som att du är en gnällkärring än något sorts bildat, manligt ideal. Men nej. Så länge du inte använde ditt kön att skriva med är det inte ditt kön jag kritiserar.

Inte heller är min kritik att tolka som att ”genusforskare har en från början negativ inställning till det typiskt manliga”, om inte du, Erik, vill argumentera för att kunskapsförakt är en typiskt manlig egenskap. Är det så du menar?

Så kommer vi till klassikern med de dubbla måttstockarna, när jag gör en jämförelse med hur patienter självdiagnostiserar redan innan de kommer till läkaren. Du skriver så här:

”Och här har vi de dubbla måttstockarna igen för plötsligt är det frustrerande för genusfolket när människor säger emot läkare.”

Det här är inte dubbla måttstockar. Mitt intresse för genus har ingenting att göra med mitt förakt för folk som inte lyssnar på läkare när de kommer dit för sjukvård. Därefter tar du upp hur Lukas Romson menade att överläkaren i psykiatri David Eberhard knappast är specialist på könsbyten och att Eberhard inte frågat patienterna vad de ville. Jag känner inte Lukas Romson speciellt väl, men jag vågar ändå sätta en kroppsdel på att han inte är en av dem som googlat sig fram till info och därför kritiserar när Eberhard uttalar sig om könsbyten.  Självklart finns det ”genusfolk” som kritiserar läkare, självklart finns det läkare som på rätt forum borde få kritik och uppenbart var det inte en liknelse du förstod.

Och sedan det där med att du vill underkänna mitt resonemang för att det ”bygger på argumentationsfelet Appeal to authority”. Det här gör det i princip omöjligt att diskutera med dig, Erik, för först skriker du om källor och när man ger källor så skriker du appeal to authority. För vad du missar här är att jag ÄR authority. Jag är publicerad forskare. Du skulle kunna lära dig saker av mig. Jag skulle kunna förklara vad orden betyder. Men du tycker att det är irrelevant att förstå. Som det här, när du uppmanar mig att förklara vad teori är:

”Att bara hävda vad [sic!] jag påstår  om teori är fel bekräftar bara min uppdelning där genusforskningen ägnar sig åt kritik (säger vad saker inte är). Eftersom hon inte säger något om vad teori är så kan heller inga jämförelser göras.och [sic!] eventuell hänvisning till vad teori säger om sig själv innebär man [sic!] begår argumentationsfelet cirkelresonemang.

Ok, Erik. En teori är ett tankekomplex av en eller flera hypoteser som ligger till grund för hur forskningen ska gå vidare. Teorin kan sedan ändras allteftersom man upptäcker felaktigheter i den.  Är du nöjd med den, allmänt accepterade, förklaringen på vad teori är?

Och slutligen en kort notis till Ninni: Du vet att skattebetalarna inte vill att deras pengar ska gå till våra uppsatser. För det första är vi många som inte alls arbetar på skattefinansierade medel. De flesta av oss, faktiskt. Alla av oss betalar dessutom skatt. Vi ÄR skattebetalarna precis lika mycket som du är. Och det här med Anna Lindeborgs masteruppsats, jag kan förstå att det känns oerhört frustrerande att bli föremål för forskning men eftersom du nu samtidigt skriver att du vill öppet läsa genusvetenskap kan jag inte låta bli att fundera på varför i hela friden du inte tar chansen. Du ifrågasätter till exempel att Lindeborgs uppsats skrevs inom genusvetenskapen för att man där ”saknar optimal kompetens och rätta verktyg för syftet”. Så Ninni, VAD skulle kunna ligga under genusvetenskap? Eftersom du är noga med att påpeka att du inte kritiserar hela disciplinen, vad finns det kompetens och verktyg för inom genusvetenskapen?

Svarta hål

Idag har jag och min älskade storebror spenderat hela dagen på Heureka tillsammans med barnen. Det roligaste av allt, i barnens tycke, var en stor tratt i vilken man snurrade bollar för att kunna konstatera att ju närmare hålet i mitten bollen kom desto snabbare snurrade den. En svart-hål-simulator. Det försökte jag sedan glatt förklara för min högt vördade älskade man när han kom hem. Eftersom min bror och min man har ungefär lika sjuka hjärnor och bekymmersamt mycket barnasinne av den sorten som får treåringar att kikna av skratt när någon säger bajs var det inte en särskilt barnvänlig berättelse när de två roade sig med att avsluta mina meningar med egna kreativa förslag. Om vi säger så.