Etikettarkiv | Det här är livet

Finaste rummet

Barnen bråkade om vems rum som var finast, eftersom de båda med bestämdhet hävdade att just deras rum var det bästa. Det känns som en fantastisk belöning för det hårda arbete med många långa timmar som jag har lagt ner på att göra deras rum till just sådana de ville ha.

Men båda har fel. Det är mitt och bebisens sovrum som är finast.

Tapeterna till alla sovrum beställdes från Wallpaper Direct, ett engelskt företag med enormt utbud och rimliga priser. Mitt sovrum fick först tömmas på saker, plastmatta, gamla tapeter, en miljon nubb och imponerande mängder damm. Sedan pappspände jag väggarna. Den första våden jag satte upp var en av de första totalt. Det gick inte alldeles perfekt, så att säga. Så jag rev ned den och började om.

Det första försöket. Pappen är torr men buckligare än en norrländsk landsväg.

Vid det här laget hade jag redan pappspänt hela köket och sonens rum, så tekniken var klart bättre. Att få hela väggen färdig tog mig bara snäppet längre än den där första våden. Det ser buckligt ut, men det är för att pappen fortfarande var blöt. När den torkat var den helt spänd.

Sedan kunde jag äntligen börja tapetsera. Efter att jag fått upp den första våden var jag tvungen att gå och hämta byggaren, som låg och kaklade badrummet.

– Du måååste komma och se det här! manade jag. Det är så fint att jag måste få visa det för någon direkt!
– Du är en ganska ensam människa va? undrade han, men erkände också att tapeten är fantastisk.

Den har en sån lyster, nästan som tygtapet, och den är så galet vacker.

Därefter målade jag golvet i samma färg som i de andra rummen.

Nu har jag ju flyttat in, så nu finns det en säng och möbler. Och med möbler menar jag en pinnstol. Och en garderob. Perfekt.

Och störst av allt är kärleken

Det är säkert bäst att ni får höra det från mig, istället för på omvägar.

Alltså.

Jag är inte ensam. Inte alls, faktiskt. Jag har träffat någon, fast jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon kunde finna det i sig att älska den här trötta, trasiga tvåbarnsmorsan.

Är det allvar?

Det är på liv och död. Ett liv som jag måste och som jag vill leva, här och nu och genom att ta dra ur varenda sekund av lycka ur det eftersom man aldrig vet hur länge det varar.

Detaljer får ni så småningom. Tills vidare en bild från vår kvällspromenad med hunden.

Julkransar och mammapoäng

De har avverkat massor med skog här i trakten. Även om jag saknar skogen så tänkte jag lite att om livet serverar citroner får man göra lemonad och gick till kalhygget som för några veckor sedan var en hundraårig granskog och samlade kvistar. Av kvistarna band jag en dörrkrans som jag är oförblommerat stolt över eftersom jag aldrig bundit någon mer avancerad krans än ostadiga midsommarkransar förr.

Och ibland slås jag av en sådan hänförelse inför vackra detaljer. Som granris bredvid den gamla trälådan från Tölö Sockerbolag, numer fylld med potatis jag hämtat från jordkällaren. Det är så pittoreskt och Bullerby-bra att jag knappt täcks skriva om det. Det finns ju viss berättigad kritik mot bloggar som bara beskriver vit underskön inredning som aldrig skulle fungera i ett riktigt hem. Livet är ju liksom inte alltid så där… rent. Men jag klamrar mig fast vid de spontana lyckorusen och bjuder er på bilder från hur vackert det var innan jag drog på mig trädgårdshandskarna, satte sekatören i granriset och lärde barnen en ny uppsättning fula ord att beskriva myten om mysigt DIY.

För om jag ska fokusera på att katterna har lönnmördat en pappersrulle på kontorsgolvet istället för att mina frösådda pelargoner faktiskt fortfarande blommar, eller att det står en låda ruttnande blomkålssoppa som vi alla försöker undvika i kylskåpet istället för att jag gjorde supergoda julglassportioner till barnen igår då tror jag att det skulle bli svårt att orka. Det handlar inte så mycket om att försöka ljuga om att allting alltid är tipp topp, att jag aldrig skulle bli trött och förtvivlad, utan om att försöka hålla fokus på de där ljusglimtarna som håller mörkret borta.

Fun fact angående mörker: Det går inte att avgöra om solen gått upp alls i dag. Jag misstänker att det inte kommer att hända.

IMG_1951-20141121 IMG_1953-20141121 IMG_1961-20141121 IMG_1958-20141121 IMG_1968-20141121

Om helgen och zombies och sånt

Först vill jag bara säga att Katt lever fortfarande. Den knöl som under flera månaders tid funnits på hans hals och som förra veckan började trycka så mycket att det störde honom verkar nu nästan… eh… mindre (behövde tydligt inte mer än ringa till veterinären och boka tid) och beslutet att låta honom somna är förvirrande. Vi har alltid trott att Katt den Odöda Katten ska överleva oss allihop. Om det blir så återstår alltså ännu att se. Han har ju dött några gånger förr.

20130930-104050.jpg

Och så har vi haft talkoot. Det är en fin finsk tradition där folk går man ur huse för att hjälpa till där det behövs (som till exempel hemma hos oss), bli utfordrade och sedan bada bastu. En osannolik mängd fina vänner (bland andra den berömda Pappan) kom hit och krattade, bar kvistar, fällde träd, sågade klabbar, städade bastustugan, lagade bakugnen och målade bastustugans slitna fasad. Det är som om hela gården fått nytt liv. Det har den ju förstås också rent tekniskt, men nu är det så mycket hopp och framtidstro i luften här ute. Som om det här är vad vi alla har väntat på. När mörkret sänkt sig gick de som ville (alltså inte jag) i lyktors ljus till bastun. Utmattade rosenkindade barn somnade strax innan mig i vår stora säng. En sån där lycka som är svår att på riktigt beskriva.

20130930-104108.jpg

Bastustugan målas om av ett gäng underjordiska svartfolkingar. Hur många hittar ni?

20130930-104131.jpg

Barnen hjälpte till att måla en stund, men sedan Tilda av bara farten även målade min vackra bak fick de gå och göra andra saker i stället. Här får gaveln ny färg och skillnaden är helt enorm.

20130930-104225.jpg

Detta foto är taget från barnens sovrumsfönster mot baksidan (tidigare foton här!), där de uråldriga äppelträdens krokiga grenar efter många veckors beskärning bildar ett härligt tak, och de odlingsrutor som gömde sig under gräs och skräp har krattats fram. För tillfället växer det rabarber i alla dessa rutor. Riktigt så mycket rabarber behöver vi inte, så det ska bli potatis, morötter, jordgubbar, jordärtskockor, ringblommor och en klassisk medeltida örtagård istället. För att vi kan.

En smygtitt på vårt nya hem…

I går var vi ute på nya stället. Gräsmattan är en äng, rabarbern en djungel och hela stället ett livslångt projekt. Men jisses vad underbart det är! Och istället för att bli stressad över att det är så mycket att göra så infinner sig någon sorts overload – det är så mycket att göra att det helt enkelt inte finns någon anledning att stressa. Klart kommer det ju ändå inte att bli, liksom. Om någon skulle vilja komma med någon sorts effektiv klippmaskin och tämja gräsmattan i utbyte mot rabarber (exempelvis i form av saft, marmelad eller kanske tårta) skulle det tacksamt tas emot. Vår lilla handjagare lär inte hjälpa där ute…

IMG_7369 IMG_7338 IMG_7365

Vi öppnade massor av dörrar som vi aldrig öppnat förut. Och jo. Vi köpte utan att ha tittat överallt. Vi har fortfarande inte tittat överallt. Det är rätt många ställen att titta på om vi säger så. Bakom en av dörrarna hittade vi en fantastisk snickarbod, som vi inte hade en aning om ens existerade. Där finns massor av saker kvar. Vilho hittade en dolk som han genast satte i gång att tälja med. Tilda hittade ett vackert, rött sidenband som hon knöt fast en hästsko (som hon hittade inne i ladan) i. Skräp för andra men stora skatter för barn! Och snickarboden är underbar. Inte för att den är i bra skick eller så, utan för att den ser ut som om någon bara en dag gick ut och sedan inte kom tillbaka igen. Som om tiden stått stilla. Och som om någon, någon gång i tiden, skapat fantastiska föremål där inne.

IMG_7357IMG_7333 IMG_7337 IMG_7353 IMG_7350