Etikett: Men det är ju flickorna själva som vill leka med sådana saker ju

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om det självklara behovet av genuspedagogik

Charlotte5 kommentarer

I dag hade jag utvecklingssamtal tillsammans med Tildas lärare på förskolan. På det stora hela har jag varit väldigt nöjd med förskolan. Visst, jag kanske inte håller med personalen i alla detaljer – men deras jobb är ju heller inte att göra mig nöjd utan att ta väl hand om mitt barn. Det har de tveklöst gjort.

Det var därför inte heller jag som lyfte frågan om genus när vi hade utvecklingssamtal, utan läraren själv. Läraren menade att om det var något som jag lade märke till i deras arbete så fick jag gärna påpeka det. Bara det faktum att hen säger så, och verkligen menar det, får mig ännu säkrare på att min dotter är i trygga händer. Genuspedagogik har nämligen inte alls slagit igenom här i Finland. Inte alls. Det syns också på de allra flesta ställen. På barnens förra dagis kom det till exempel en gång en ung, manligt studerande som skulle praktisera på dagiset i några veckor. Damerna i personalen var alldeles till sig. Äntligen kom det någon som kunde spela fotboll med pojkarna! Själv gick jag hem och dunkade huvudet i väggen. På dagiset fanns nämligen bara kvinnor anställda och även om jag personligen inte ser problemet med att vem som helst kan spela fotboll med de barn, oavsett kön, som vill spela fotboll så fanns det bland dessa kvinnor den tanken. Min egen tanke var den här: vem tar hand om pojkarnas upplevda behov när praktikanten inte längre är kvar?

Ny forskning i Finland visar dessutom mycket konkret på hur olika pojkar och flickor behandlas. Det handlar om de klassiska sakerna; taltid, formen av uppmuntran och formen av förmaningar. Forskning visar gång på gång att vi behandlar pojkar och flickor olika – att vi behandlar barn utgående från uppfattningar om kön och genus. Och varje gång den här skillnaden i bemötande lyfts fram så kommer omedelbart antigenusarna och hävdar att det visst är skillnad på pojkar och flickor som att de här två sakerna skulle vara relaterade till varandra. Jo, det finns en liten, synnerligen generell biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor men det är inte den skillnaden som avspeglas i hur pojkar och flickor behandlas. Vi behandlar inte utifrån de  mycket små biologiska skillnaderna utan utifrån kulturella uppfattningar om hur pojkar och flickor fungerar.

Det betyder att vi inte alls är öppna för barnens biologiska förutsättningar. Den flicka som är snabb och stark kommer antingen att bli kallad pojkflicka och få lära sig att hon överskrider vad som är lämpligt för flickflickor eller få lära sig att anpassa sig till mer flickigt uppförande. Att ha ett genustänk innebär inte att man försöker undertrycka barnens biologi, eller att man försöker ändra på den.

Och det är därför som jag för mitt liv inte kan förstå varför somliga går helt apeshit över att man försöker inför genuspedagogik. Genuspedagogik går ut på att man som vuxen uppmärksammar hur man behandlar barnen. Att kvinnor kan spela fotboll. Att flickor kan spela fotboll. Att pojkar kan spela fotboll – eller låta bli. Det handlar om att alla barn ska bli bemötta för dem de är, att alla barn ska få möjligen att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Det handlar om att se barn som individer istället för kategorier. Det handlar om att ge alla barn styrkan i att vara lika mycket värda. Det är inte något revolutionerande feministiskt propagandatrams utan grundbultarna i hela vår västerländska värdegrund. Hur kan det på något vis vara fel?

(Det var också delvis det här vi talade om på Tisdagssnackarna förra veckan!)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Likheter och olikheter

Charlotte4 kommentarer

Jag är ledsen, men jag får fullkomligt totalkrupp när folk hela tiden tjatar om att det faktiskt är skillnad på pojkar och flickor. Än sen då? ÄN FUCKING SEN DÅ? Vad vill man göra med den informationen?

Jo, det man gör är att tolka att det är skillnad på pojkar och flickor som att det inte skulle vara skillnad på flickor och flickor eller pojkar och pojkar – som att det kan finnas skillnader mellan barn bara åt ett håll liksom, att antingen så är alla barn helt likadana eller så är det skillnad mellan könen. Ofta undrar jag om de här människorna ens har träffat livs levande barn, pratat med dem, umgåtts med dem, sett hur skillnader och likheter skapas och omskapas. Hur lika syskon kan vara varandra oavsett kön när man reser utomlands och träffar andra familjer. Hur olika tvillingsystrar kan vara varandra när de leker hemma på gården. Hur lika äkta makar blir varandra efter 25 års äktenskap och går på parmiddag. Hur olika de pojkar som vill spela dataspel är de pojkar som vill spela ishockey. Hur stor skillnad det är på en tvååring och en fyraåring, på den som är född på Lidingö och den som är född i Malax, den som vuxit upp med fyra syskon och den som är ensambarn.

Varje barn har rätt att bli bemött med öppenhet och med respekt för vad just det barnet är. Inte utgående från kön, hudfärg, handikapp eller vad annat man nu kan hitta på som skiljer barn från andra barn. Ett barn i rullstol har förmodligen en mängd problem som barn utan rullstol inte har – jag säger inte att det barnet är precis likt ett barn utan handikapp – men väldigt få normalt funtade människor skulle komma sig för att fokusera på det när man möter barnet. Man säger inte ”jaha vad brukar du göra efter skolan då, du tycker ju säkert om att läsa när du inte kan gå?”. Varför ska man då säga saker som ”du gillar säkert hästar” till en flicka eller ”du måste ju tycka om fotboll” till en pojke. Man låter barnet själv berätta, utan att ifrågasätta, utan att tillrättavisa barnets intressen och önskemål. Kanske barnet i rullstol älskar sport? Kanske flickan tränar karate? Kanske pojken har en hund som bästa vän?

Det handlar inte om att jag vill att alla ska ansluta sig till tanken att pojkar och flickor är lika, utan till självklarheten att de förtjänar att behandlas lika.

Så det är skillnad på pojkar och flickor, huh? Än sen då?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite kort om könsidentitet och genuspedagogik

Charlotte3 kommentarer

För några dagar sedan var det på Hbls debattsidor någon som kommenterat den lysande artikel om dagis med genuspedagogik som publicerades av samma tidning några dagar tidigare. Jag har ingen av de tidningar kvar, så jag kan inte citera något, men i princip gick insändaren ut på att det är direkt skadligt för barn att växa upp könslösa eftersom könet är en mycket viktigt bit av identiteten. Det är ju förstås rätt, så till vida att könsidentiteten är väldigt viktig. Grejen är ju bara den att vad som faktiskt ingår i könsidentiteten inte bara är biologiskt, utan också socialiserat och därmed också föränderligt. Könsidentiteten skapas inte bara i hjärnan utan också i kontakt med samhället, i förhandling med samhällets normer och stereotyper. När vi möter varandra och gör den första bedömningen av hur vi ska agera är det ofta utifrån kön, och inte biologiskt sådant – eftersom de flesta av oss inte viftar runt med snippor och snoppar så där till vardags – utan ifrån vår kunskap om hur en man eller kvinna, pojke eller flicka, bör se ut.

Vad som ingår i könsidentiteten, hur man känner att man är pojke eller flicka, inget av det eller båda (inte att man känner det, det sitter i hjärnan), är bundet till tid och rum. När man talar om att ge ett barn med tveksam könstillhörighet uppfostran till flicka eller pojke är denna uppfostran inte baserad på biologi utan på vad samhället där och då tycker är rätt sorts uppfostran för ett visst kön. När man visar att flickor som utsatts för högre halter testosteron i livmodern sedan leker mer pojkaktigt (typ med bilar) är det samhället som definierar vad som är pojkaktigt.

Att ha genustänk i uppfostran av barnen, eller sätta dem på ett dagis som nyttjar genuspedagogik handlar inte om att ta ifrån barnet könstillhörigheten, att göra dem könslösa, utan om att visa på att könsidentiteten – hur man upplever sin könstillhörighet – inte måste vara så snäv och kvävande som den många gånger är. Och dessutom skulle jag vilja tillägga att genuspedagogik borde vara självklart för alla som jobbar med barn, eftersom det i grund och botten handlar om att möta varje barn som individ – att se varje barn bortom kön, klass och etnicitet och att respektera varje barn för vem barnet är snarare än för vem det statistiskt är mest troligt att vara.

En av de sakerna som togs upp i den ursprungliga artikeln, och som många av oss som har lite genustänk i vårt bemötande av barn försöker tänka på, är att hellre använda könsneutrala uttryck i samtalen. Det måste inte handla om ordet hen, utan kan lika gärna vara att man säger ”barnen” istället för ”pojkarna och flickorna” eller ”dela med dig till den där kompisen” istället för ”dela med dig till den där pojken”. Genuspedagogik är ju inte jättestort här i Finland, om vi säger så, men jag skulle vilja berätta en liten historia om hur det kan se ut när man fullkomligt saknar det där perspektivet. Tilda kom hem från dagis (inte det hon är på nu) och förkunnade att hon inte tyckte om pojkar. Alls. Någonsin. När jag frågade varför svarade hon att det är för att alla pojkar är dumma och bråkiga. Försiktigt nystade jag lite mer i vad det var hon menade och det visade sig att det var två pojkar i hennes grupp som ofta satt och bråkade med varandra när barnen skulle sätta sig och äta. Personalen på dagis tillrättavisade dem genom att säga något i stil med ”sluta bråka nu pojkar”. Utan att tänka på det, gjorde de på så vis alla pojkar i rummet passivt medskyldiga till vad dessa två bråkade om i en fyraårig flickas värld. Pojkar bråkar, är vad hon fick med sig ur den situationen (som dessutom upprepades så gott som dagligen). Det hade inte varit mycket svårare än att låta bli att könsbestämma bråkstakarna.

Det behöver inte vara svårare än så. Och nej, det är inte skadligt för barnen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Återuppståndelsen

Charlotte9 kommentarer

Så var jullovet slut för den här gången, och som vanligt saknade jag mitt jobb. Och min blogg, förstås. Nu bubblar jag av saker jag vill göra och säga, sådant som har hänt som jag vill dela med er, annat som jag upprörts över, skrattat åt, stått som en osedvanligt risig fågelholk och begapat.

Men jag måste ta itu med alla de grejer jag försummat under ledigheten först, innan bubblet fullkomligt får ta över. Tills dess ville jag dela med mig av en tanke som irriterat mig i månader redan: dubbelmoralen som unga flickor ställs inför. Vid en första anblick verkar det nämligen som om karaktärer som skapats för dagens unga flickor (typ nya Barbie, Monster High, Winx och så vidare) är självständiga tjejer med mycket go. I själva verket är den stora förändringen (förutom att det numer faktiskt existerar liknande för tjejer) att många av karaktärerna har taskig attityd. När det kommer till kritan finns det nämligen i nästan samtliga serier specifikt för flickor en pojke som matchar varje flicka. Självständigheten ligger således i dels ett uppror mot vuxenvärlden, dels friheten att välja vilken pojke de vill ha. Enligt storyn är Monster High Lagoona Blues värsta skolämne hemkunskap eftersom ”All I need to learn about things like that I can learn from Gillington’s mom since she knows what he likes best.” Gillington är förstås hennes drömman. Hennes livsuppgift att behaga honom.

Jag väntar fortfarande på serier där flickkaraktärernas varande inte kretsar kring pojkar.

Ja, och så är det ätandet. De äter hela tiden. Lagar massor med godsaker. Ändå är alla trådsmala. Som Bloom, från Winx Club. Enligt hennes bio (jo, alla karaktärer måste ha en bio som bland annat innehåller vem de är kära i) älskar hon att baka cupcakes till sina vänner. Det gör jag också, men inte fan ser jag ut så här heller.

Kanske hon aldrig provsmakar? Ledsen att vara den som säger det, men det gör i så fall inte hennes vänner heller.

”Vi får massor av cupcakes men vi äter dem inte.”

”Inga problem, jag tar den!”

Och det slutar aldrig. De bara äter och äter och äter. Cupcakes och vackra tårtor är en del av den nya popkulturen inriktad mot unga flickor. Men faktum är att karaktärerna bara blir smalare och smalare med mer och mer krimskrams. När jag var liten var Majesty den lugna, kompetenta ledaren för alla ponnyhästar.

Rosett i svansen. Ganska extravagant.

I den nya generationen ponnyhästar, som min dotter tittar på, är drottningen Celestia. Större ögon, längre ben, mer bling och väldigt mycket mindre kompetent ledarskap.

Det är ett otroligt komplicerat dubbelt budskap som sänds ut, där man ska vara fri men dödskär, smal men konstant ätande. Ja, och så ska man förstås ha en specialitet. En snabb genomgång av vad exempelvis Monster High tycker bäst om att göra ger följande vid handen:

styra och ställa i skolans korridorer
le, skratta och uppmuntra vännerna (ftw!)
skådespela
vet inte, har inte provat så mycket (igen: ftw!)
läsa och lära mig nytt
spela musik och sjunga
skulptera
kalligrafera
sätta lillasyster på plats
använda raketskorna för att få uppmärksamhet

Och i Winx har älvorna dessa hobbies:
läsa sagoböcker om magi
shoppa och organisera partys
läsa och fotografera blommor
spela musik och sjunga
simma och sporta(!)
programmera datorer, spela schack och lösa gåtor(!)

Den sista Winxens hobbies, som låter rätt malplacerade, gör olyckligtvis inte alls Tecna (som karaktären heter) så spektakulär som man hade hoppats. Det var det där med pojkvännen igen. Precis som alla de andra i serien är hon nämligen beroende av sin pojkvän, hon fungerar fullt ut nästan bara med honom. Det här är inte en serie om unga självständiga kompetenta tjejer. Det är ytterligare en serie för att trycka in unga flickor i den heteronormativa mall som låter dem definiera sig själva genom männen i deras närhet, som tränar dem att forma sig själva för att behaga och som låter påskina att den högsta vinsten är kärlek från en man. Det är jag i ärlighetens namn rätt trött på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sköta barn, förvärvsarbeta och det där med att inte ta biologi i beaktande

Charlotte4 kommentarer

Jag har ganska många gånger försökt förklara hur det kan komma sig att genusvetare inte sysslar med biologi, men det verkar vara ett ämne som inte bara är väldigt känsligt utan också svårt att greppa. Så jag försöker igen.

Det allra första och viktigaste är att bara för att genusvetare inte sysslar med biologi betyder det inte att genusvetare förnekar biologi. Istället rör det sig om begränsningar i forskningsmaterial och frågeställningar där biologer på grund av sina begränsningar exempelvis inte kan ta ställning till sexuella trakasserier på arbetsplatsen samtidigt som genusvetare inte kan ta ställning till hur defekt hormonproduktion i tonåren påverkar puberteten. De frågor man kan ställa till sitt material (och här kan alltså människor vara ”material”) är beroende av disciplin och av materialet. Det är inte specifikt för genusforskning, utan grundläggande i all forskning.

Om vi så tar det där med att mammor sköter barn och pappor förvärvsarbetar som exempel. En del tycks anse att genusvetare som frågar sig hur den här uppdelningen kan komma sig måste ta med i beräkningarna att mammor är biologiskt mer lämpade att sköta barnen än vad pappor är – att det är ett biologiskt fundament på vilket all vidare forskning inom ämnet måste vila. Men faktum är att det inte finns biologisk forskning som entydigt visar att mammor är mer lämpade att sköta barn så att det skulle kunna utgöra en utgångspunkt även för genusvetare som undersöker strukturer. Om vi utgår ifrån att den forskning som antyder att gruppen kvinnor är mer omhändertagande än gruppen män finns det en mängd andra faktorer att ta i beaktande. Den främsta är att sådan forskning också visar att skillnaden i omhändertagande inom gruppen kvinnor är större än vad den är mellan grupperna kvinnor och män. I praktiken betyder det att det i varje givet par av mamma pappa inte finns någon garanti för att mamman är den som är biologiskt mest omhändertagande. Det finns inte heller några bevis för att biologiskt omhändertagande kvinnor skulle välja en viss sorts man, varför det inte går att på grund av partnerval fastställa att vissa biologiska grundföresatser finns för ett visst par – eller att det skulle gå att applicera på tillräckligt många för att få ett tillräckligt stort urval.

När det gäller barnaskötande versus förvärvsarbete går det helt enkelt inte att ta biologi i beaktande när man tittar på samhällsnivå. Rent historiskt sett är också konflikten en nymodighet. Förvärvsarbete fanns knappt innan 1800-talets industrialisering och blev inte vanligt förrän efter första världskriget. Innan dess hjälptes man åt på ett helt annat sätt och barnen sköttes av alla i hushållet. Det var bara rikare familjer förunnat att kunna lägga barnaskötandet på enkom en förälder – och inte ens där var det modern som gjorde själva skötandet utan (huvudsakligen kvinnliga) anställda i hushållet. Huvudansvaret för barnen hade fadern i egenskap av familjefar, oavsett vem som skötte dem och oavsett samhällsklass. På slutet av 1800-talet kommer myterna om den väna modern och det första riktiga hemmafruidealet, där maken ska arbeta utanför hemmet och den sköra, klena kvinnan stanna hemma för att fostra den kommande generationen. Det är det här idealet – med den starke mannen och och den svaga kvinnan, arbete för lön och arbete utan lön – som fortfarande lever kvar i dag men det är inte äldre än så.

Det svåra i att låta mammor och pappor förvärvsarbeta och vara föräldrar på lika villkor har inte en biologisk grund, utan en strukturell grund. Det är knappt 50 år sedan kvinnolönerna officiellt avskaffades; löner som innebar att män alltid tjänade mer eftersom de förmodligen hade en familj att försörja och kvinnor mindre eftersom de var ogifta om de arbetade (annars kunde ju mannen försörja dem). I Sverige har det funnits pappaledighet i bara drygt 40 år, och i de allra flesta länder finns den inte alls eller så är den endast några dagar. I Finland är den två veckor. Två. Veckor. Kvinnor som grupp tjänar mindre än män som grupp vilket leder till att många familjer inte har råd att låta pappan vara hemma med barnen. Många pappor känner sig obekväma på pappaledighet för att de avviker från konventionen med att mamman ska ta hand om barnen. Somliga menar att det rent av är skadligt för barn att vara med sin pappa. Andra pappor blir pressade från arbetsgivaren att inte ta ut pappaledighet. I Finland får man en förmån som kallas ”mammalådan” med saker till det nyfödda barnet, en fantastisk förmån som dock cementerar idén att barn är något som händer mamman – inte föräldrarna gemensamt.

Listan på strukturella faktorer som påverkar skulle kunna göras oändligt lång. Listan på biologiska faktorer kan begränsas till att det i somliga fall möjligen kan vara så att mamman har en större läggning för omhändertagande än fadern. Kanske. Inte ens barn som förlorar sin mamma vid födseln och därför växer upp med endast fadern löper större risker att bli missanpassade vuxna än andra barn. Det samma kan sägas om barn till manliga homosexuella, barn som växer upp med två pappor. För det där med vad man känner för att göra är långt ifrån alltid biologiskt betingat. Jag älskar mina barn, mer än livet självt, men jag klarade nätt och jämt av att vara hemma två år på föräldraledighet och även under de åren höll jag mig sysselsatt med små projekt. Men min instinkt att skydda barnen är skrämmande stark. Som den gången jag som nybliven mamma var ute och gick på stan och träffade en annan mamma med en liten baby och satt och gullade med hennes fantastiskt söta unge tills ungen nös. Från att ha sett ungen som en gulleplutt förvandlades den på ett ögonblick till en fasansfull bakteriehärd med potentiell fara för mitt eget vackra barns välbefinnande. Vi stannade inte länge.

Drifterna kan vara starka, och självklart kan vi påverkas av dem, men de samhälleliga strukturerna avgör hur vi tillåts reagera på våra drifter. Därför finns det mängder med pappor som sliter på sitt jobb för att försörja barn han hellre skulle vilja vara hemma och leka med. Därför finns det mängder med mammor som går hemma med fasansfulla tankar och kvävande instängdhet och försöker sköta sin barn medan allt de vill göra är att få jobba som andra vuxna människor. Det är betydligt lättare för en mamma som vill vara hemma och en pappa som vill förvärvsarbeta än vad det är för en pappa som vill vara hemma och en mamma som vill förvärvsarbeta att göra det som ibland kallas för fria val.

Att sköta barn istället för att förvärvsarbeta är en av många typiska genusvetarämnen där könsroller kan studeras utan att ta biologi i beaktande. Samtidigt kan man förstås tänka sig att biologer skulle vilja undersöka hormonernas inverkan på hur tillfredsställda män eller kvinnor är med de val som gjorts, men att valen skulle vara biologiskt betingade finns det ingen grund för.